lördag 10 oktober 2009

Dostojevskijs kamel 7 - här kommer receptet

.
och mitt i vindsröjningen hos Åke Holmberg virvlade en pappersbit fram, lite gulnad och tummad men annars oanfrätt av tidens tand och alltjämt med den anslående rubriken kvar:

Hurusom man tillbörligen anrättar en hetvägg

Ingredienser:

- nygräddad fullvuxen hetvägg av Ture Sventonklass
- stor, flatbottnad tallrik med generösa kanter
- sked liten
- sked stor
- kastrull
- några dl ekologisk mellanmjölk
- rund, knätjock matta
- två öronproppar
- halvmeterhög skärm

Beredning:

1. Nedlägg semlan försiktigt i tallriken.

2. Lossa semmellocket och lägg det uppochner på tallrikskanten.

3. Tag den lilla skeden med spetsen mot den sålunda blottlagda semmeltoppen och frilägg med cirkelformade rörelser den mandelmassa som döljs under den snöpösiga grädden.
Bortgrädden läggs på semmellocket.

4. När mandelmassan frilagts, vänd skeden rätt och avlägsna lejonparten av massan (85-90 procent är optimalt) samt kasta eller bortskänk denna.
Härigenom har inte bara semlan befriats från sitt överskott av mandelmassa, utan även en liten krater skapats i semmeltoppen, för det senare skedet i tillagningen.

5. Värm mjölken i kastrullen.
Avnjut under tiden försemlan, d v s semmellocket med dess bortgrädde.

6. Häll den nästan kokande mjölken runt semlan längs tallrikens väggar (härav "hetvägg") tills semlan är flott.

7. Ös semlan genom att, med den stora skeden, hälla den heta mjölken i semmelkratern, varsamt så att inte gräddpöset störs.
Fortsätt tills mjölken är lika fördelad inom och utom semmelkroppen.

8. Sätt med semmelförväntan tillbaka kastrullen på spisen, med mjölkslatt på botten.

9. Placera tallriken på ett bord i motljus.

10. Ställ dig på knä på mattan, med ögonen sålunda i höjd med semlan, i sin tur i höjd med molnen på himlen.
Låt ögonen äta sig mätta.

11. Stoppa propparna i öronen och utestäng sarkasmerna från oförstående betraktare.

12. Sätt dig på stolen och sätt upp skärmen på bordet omkring dig och låt slutligen, utan insyn, den klafsande njutningen börja.
.

fredag 9 oktober 2009

Dostojevskijs kamel 6 - hommage till Åke Holmberg

.
Ja, den dikten beredde mig inga svårigheter förstås, att förstå att det var en Mosesdikt. Och inte en Görandito.

Jag gillade nog det här med kamel. Jag har ett kort från Tunisien där jag sitter på en. Och jag har en gammal klockarkärlek i form av Ture Sventon i öknen. Har ni läst den? Gör det annars. Det går aldrig för en människa att bli riktigt lycklig om hon inte läst den boken.

… temlorna nedfrysta till hasselnötter i kylskåpet Nordpolen …den skicklige men argsinte pastejsmackaren … herr Omar med ögon outgrundliga som den arabiska natten … Ture Sventon med profilen skarp som en hök … och hans ord som kommer som pistolskott … med en klick grädde som fastnat på nästippen …

Jag läste boken om och om igen för mina barn Kattis och Anna när de var små. I sina memoarer en gång får de väl hudflänga mig för det, men roligt hade vi eller åtminstone jag.

Få se, har jag inte i gömmorna den där receptdikten som jag la ut som Moses, inte i vassen, men på Olas Utpost? Om semlor. Hur det riktiga sättet är att äta semla. Tänk att den skarpsynte men välvillige Ola släppte igenom den. Men han kanske också hade läst boken?

Receptdikten, ja. Levereras i nästa kamel.
.

onsdag 7 oktober 2009

Dostojevskijs kamel 5 - kameldikten framletad

.
han går aldrig tillbaka i sina steg, kamelen

även om det var en tanke av särskild lyster
som nyss blåste bort bakom honom

öknen är för stor för det

det är motvindarna som format honom så
den spotska silhuetten mot den blå arabiska himlen

när han ska resa sig
lägger vi märke till
att han lutar sig långt framåt
reser sedan upp bakbenen
och först därefter reser frambenen
sig upp under kamelen

därför
måste vårt tommaste bröst erkänna

är det sin egen konst att rida en kamel

för han kränger inte
åt vänster eller höger

han reser bara framåt
.

tisdag 6 oktober 2009

Dostojevskijs kamel 4 - kameleont i karusell

.
Lanseringen gick smärtfritt. Utöver manifestet fläskade vi för säkerhets skull på med en filosof, lika praktfull som fiktiv, som hela vår poesiinriktning påstods bygga på. Vackra citat från denne, av vilka jag som tur är inte minns ett jota.

Den skarsynte men välvillige Ola publicerade utan vidare detta nya lyrikkollektiv på sin lyriksajt Olas Utpost. Anita - eller om det var Ulla-Britt – fixade så att det fanns en särskild brevlåda och från denna kunde vi lösenordsförsedda kameler i fortsättningen skicka in våra dikter.

Men Ola tog inte in allt som kom den vägen. Det första eposet från Moses, t ex, refuserade han. Det var en lite surrealistisk text där jag försökte smälta samman Ture Sventon med Bob Dylan. Ola slog bakut. Och lite kameltilltufsad fick jag retirera. Men Ola hade en poäng, förstås. Det hade han alltid.

Och nästa dikt från Moses, den gillade han och tog in. Den handlade, inte överraskande, om en kamel. Jag ska leta fram den ur mina gömmor och publicera den i nästa inlägg.

Jag – liksom de flesta i Dostojevskijs kamel – publicerade redan dikter i våra egna namn på Utposter. Så varje gång jag nu hade en dikt färdig som jag ville utposta (det kallades så att publicera på Utposter) fick jag tänka … få se, är det här en Mosesdikt eller Görandikt? Det gällde också att inte skriva för lika som Moses resp Göran, för att inte bli avslöjad av Ola. Kamel på, kamel av ... kunde bli rätt förvirrande för mig ibland … som inne i en kameleontisk karusell.

Men nu ska jag leta fram den där kameldikten om kamelen. Återkommer.
.

måndag 5 oktober 2009

Dostojevskijs kamel 3 - nu kan det avslöjas

.
Ja, jag blev ju påmind av kamelen Signe, som tittade in här på bloggen efter förra inlägget, att vi kameler också hade påhittade namn, var och en av oss. Vi hette saker som Dagmar, Elfride, Moses, Signe, Frida, Jonatan och Stefan (typiska namn på kameler, som ni ser). Dessa var de av oss som var hyfsat aktiva. Kamelmässigt, alltså.

De övriga var med bara i manifestet (med den där enradaren) och deltog därefter inte i några DK-aktiviteter. Poeter är ju solostjärnor, så det var ju strongt nog att få ett halvdussin kameler att följas åt en bit ut i den vida öknen på detta sätt.

Lite kamelstolt var jag allt att få lufsa med i denna lilla och rätt kortlivade men dock karavan.

Vem som var jag av de ovan namngivna är förstås en väl förborgad hemlighet som jag självklart inte kan yppa ... men eftersom karavanens fotspår i sanden numera är bortblåsta så ... om du lutar dig fram mot skärmen ... och om du lovar att inte säga det till nån ... ska jag viska att ... det var jag som var Moses ...

Men - skämt åsido - vi höll hårt i hemlighetsmakeriet, det gjorde vi. Det fick inte läcka ut vilka vi var, varken för Utpostföreningen eller Olas Utpost.

Mer om dessa två oaser i nästa kamel.
.

fredag 2 oktober 2009

Dostojevskijs kamel 2 - molnmedveten början

.
Ja, jag vet inte hur det gick till. Kanske så här att Anita – eller om det var Ulla-Britt – kikade runt i bokhyllan och såg en av de där klassiska ryssarna medan Ulla-Britt – eller om det var Anita – tittade på en tavla med en kamel på och så sa någon av dem högt vad de tänkte på. I alla fall, genom en oerhört slumpartad slump kom den osannolika kombinationen till.

Och så helt knäpp var kombinationen att den fastnade. Lyrikgruppen skulle heta Dostojevskijs kamel.

De båda, A och U-B, var de drivande också i början. En lyrikgrupp utan ett manifest är ju ingen lyrikgrupp. Därför skrev vi en sådan på deras anmodan. Tillsammans. Inte med fel hand och inte på något möte. Men mailen mellan oss gick varm. Vi var ungefär dussinet kameler, har jag sagt det?, så tolv eller tretton rader bestod manifestet av.

Vad det stod i manifestet har jag glömt och det är lika bra det. Det seriösa var inte det mest bärande inslaget i manifestet. Min rad löd "vi ska alltid vara molnmedvetna", och de andras bidrag gick på i samma stil. Skämtsamt men på gränsen till att låta som att orden var menade på allvar - man vet ju hur knäppa poeter kan vara, tänkte nog läsaren.

För den lästes, nämligen. Skapelsen publicerades under högtidliga former på den seriösa lyriksajten Olas Utpost.

Forts i nästa kamel ...
.

torsdag 1 oktober 2009

Dostojevskijs kamel 1 - födelsen på Roxy

.
Vi samlades på Roxy, tror jag den hette, restaurangen. Första gången var vi rätt många, läste dikter för varandra, men de följande gångerna började det mattas av. Om agendan är nyfikenhet funkar saker bara första gången.

Men vi hann åtminstone föda Dostojevskijs kamel.

Det var vänsterhandsskrivningen som var starten. Någon, kanske Anita, sa att en dikt blir helt annorlunda om man skriver den med fel hand. Så då gjorde vi det, vi som mött upp på Roxy. Och för säkerhets skull som en stafettdikt. Jag skrev en rad, sakta för det var med fel hand, lämnade över till den som satt till vänster om mig, ny fundering av denna, ny mödosam resa för pennan över pappret, vek pappret så man bara såg den senaste raden, ny överlämning, ny fundering o s v.

Siste man eller rättare kvinna – för kvinnorna var i klar majoritet – läste upp hela dikten. Oftast lät det bara konstigt, första reaktionen i alla fall, höll god min, nickade ja va fint det blev, andra reaktionen nja inte så pjåkigt ändå, var ju ändå unikt, dikten kunde inte ha kommit till utan detta vårt gemensamma krångel. Tredje reaktionen var en ... ja, stolthet, är väl rätt ord, faktiskt.

En mödosam förståelse och uppskattning av dikten, lika mödosam som den bångstyriga pennan.

Anita och Ulla-Britt hade sedan spånat någon gång hemma hos någon av dem, den aviga lyrikgruppen behövde väl ett namn …

(forts följer)
.