Humordiagrammet

Humor är egentligen bara produkten av två saker.
Gör så här. Fatta pennan och rita ett vågrätt och ett lodrätt streck ihop, som i ett stort L.

På x-axeln, det vågrätta strecket, är listigheten (finliret, det intellektuella). Ju längre ut på det strecket, desto ”listigare” är skämtet.

På y-axeln, det lodrätta strecket, är mustigheten (det grovkorniga, fysiska). Ju högre upp på det strecket, desto ”mustigare” är skämtet.

Varje skämt sätter en tänkt prick i diagrammet och ett streck kan dras till de båda axlarna, varvid ytan z uppstår: lustigheten (i hur hög grad man har roligt åt skämtet).

Listigheten multiplicerat med mustigheten ger oss lustigheten.
Eller X x Y = Z

Siktar skämtet mest in sig på den ena av de två axlarna blir lustigheten inte så stor. Båda behövs. Annars blir z-rektangeln bara lång men låg (typ ordlek som inte kittlar) eller hög men smal (typ hjärndöd buskis).

Ta som exempel detta gamla skämt från en engelsk toa:
Here I sit broken-hearted.
Paid a penny and only farted.
Långt ut på x-axeln pga av att skämtet presenteras i form av en rytmisk vers med snyggt rim.
Och högt upp på y-axeln förstås. Den typen av kroppsfunktioner har hög y-faktor.
Om man skulle minska x:et (t ex bara berätta det inträffade utan versform) eller y:et (versen gäller bara tvätta händerna i stället) så faller z-ytan ihop som en sufflé.

Men det är väl individuellt vad som är humor, hör jag dig invända genom skärmen.
Absolut, håller jag med. För mycket x eller y kan bli svårt att uppfatta resp uppskatta, beroende på person. Det är det som är det stora tricket. Att hamna rätt.

Det är som lustig-kurren på bilden här uppe. Han känner i morrhåren vart han ska hoppa ...
.

Nattfåk

Boken Nattfåk, ja. Har läst ut den nu. Höll den? Eller föll den? Den höll. På det hela taget iaf. Johan Theorin föll inte för frestelsen att gå efter formulär 1A och låta finalen bada i blod.

Så den boken kan rekommenderas!

Det finns en obeveklig escalering i det här. Det är som med humor. Först hade vi Carl-Gustaf&Arnes torra humor, sedan Magnus&Brasses fysiska humor och Hasse&Tages samhällskritiska humor och därefter Killinggängets skämt om ALLT och sedan flodvågen av alla ståuppare som kämpar som besatta för att hitta något oskämtat om.

En inflation i uttryck som gör att vi måste skruva upp blodnivån (i deckarna) och det vågade (i humorn) för att över huvud taget märkas. Tror vi.

För så är det bara i teorin. Theorins bok Nattfåk pekar på motsatsen. Ibland hörs en viskning i stormen bättre än om man försöker överrösta den.

Och själv har jag en teori om humor. Att den kan beskrivas som ett koordinatsystem.

Men jag får prata mer om det i nästa inlägg.
.

Glömda låtar

Några gömda, glömda låtar vill komma fram här. Sådana där brottarhits, i alla fall för mig. But sadly forgotten. Gömda i glömskans sand, typ. Vi gräver upp dem nu. Här är de, fem engelska låtar, två svenska, en fransk och en italiensk. I alfabetsordning, så jag inte tvingas välja favvisar bland dem.

- Deck of cards. Wink Martindale. Han pratar till orgelspel, ingen sång alltså, så hooken är helt texten. Men vilken hook!
- Fortissimo. Rita Pavone. Hon börjar i pianissimo och sen bjuds fortissimon in på ett fantastiskt sätt.
- La nuit. Adamo. Parisisk och paradisisk. När jag inte kan sova lyssnar jag till den och somnar lycklig.
- Ledsagarinna till lidelse. Bernt Staf. Hans bluesröst med smärta i är här som underbarast.
- Mona Lisa. Conway Twitty. Men man tror först att det är Elvis. Elvis hade nog gärna velat det ...
-Music, Maestro, please. Mills Brothers. Melodiös stämsång när den närmar sig änglarna.
- North to Alaska. Johnny Horton. Alaskas guldrusch. Ledsång i Alaska (filmklassiker med John Wayne, Dean Martin och Rick Nelson).
- Rotten peaches. Elton John. Ruggig. Lika bra eller bättre än hans mer kända låtar och oj vilken text!
- Stanna hos mig. Cayenne. Den bästa av alla tiders låtar i svenska Melodifestivalen. If you ask me.

Dessa nio alltså. Öron-njutningar lösgjorda ur glömskans sand!

Nio? Det brukar ju alltid vara tio st i såna här listor. Ja, men tio är för vanligt. Och nio är ett heligt tal i kinesisk tro. Tror jag. Coolt, med andra ord.

Tio, förresten, varför alltid tio, vad kommer det av? Moses stentavlor i Bibeln? Ja, kanske. Men jag tror det är enklare än så. Mer ursprungligt. Titta på dina händer ...
.

Guereza

Den här och nio kompisar till den. Guereza. Dansade mellan träden, studsade mot glasskivan, vidare till trädgren 1, sen till flätad korg, sen trädgren 2, duns svisch så snabbt att man knappt hann se dem, som tumlande svartvita ljusbylten.

Fem minuter före maten blev alla plötsligt stilla, ett lugn lade sig i deras del av världen, alla alldeles stilla ... så kom en flicka in i hästsvans och foppatofflor, lugnt placerade hon ut fruktkorgar lite varstans i träden, några guerezor väntade innan de gick fram, några satte sig alldeles bredvid flickan och nappade åt sig en näve vindruvor, en hoppade via hennes huvud till grenen däruppe, hon brydde sig inte, fortsatte lugnt som en del av deras värld tills hon placerat ut alla korgar, flickan med hästsvans och foppatofflor, och försvann.

Alla guerezor åt sin mat, banan eller annan frukt, åtskilda i en lugn vrå för sig själva. De har extremt stark sammanhållning i flocken så de behöver inte klunga ihop sig när de gör något helt individuellt som att äta. Efter måltiden dundrade de iväg igen och tumlade runt bland träden och varandra.

Det fanns några fåglar också, högt upp. Alldeles gula var de.

Utomhus hade himlen öppnat sina luckor på vid gavel och regnet öste ner.
.

Öland

Det här är en bild på Öland. Den är jättepytteliten, men jag hoppas det går att se. Nej, jag har inte varit på Öland. Det är bara det att jag just nu läser Nattfåk, en deckare som utspelar sig på Öland och författaren är Johan Theorin. Jag har inte läst ut den än, är mitt i nånstans, men skyndar mig att skriva om den innan jag läst ut den.

Flera andra deckare jag nyligen läst har nämligen varit superbra ända tills upplösningen, som gjort mig lite besviken. Nesbös Pansarhjärta t ex. Och Keplers Paganinikontraktet. Så isande skickliga nagelbitare men för mycket James-Bond-omöjligheter och blodbad till slut.

Icke så Nattfåk. Drunkning och stölder är hittills det enda som "hänt", men den är ruggigt spännande av det där krypande slaget. Det är så befriande att läsa en deckare som inte vältrar sig i yttre händelser. Nåt pris för årets bästa, har den också fått. Jag meddelar när jag läst klart, om den höll hela läsningen ut.

Jag har faktiskt en annan slags koppling till Öland. Min favorit av nu levande poeter bor där - Lennart Sjögren. Hans "Fågeljägarna" brukar jag lyssna till när jag diskar. Det är han själv som läst in den på skiva. När jag hör den rinner det nåt i mitt blod som bara kan beskrivas som lycka.

Men nu får jag fortsätta med den där boken.
.

Mjölk

Mjölk får mig alltid att tänka på när jag sommarjobbade i min ungdom. Luncherna gick alltid till så att jag beställde bara ett glas mjölk på lunchhaket. Det var det enda.

Sen när jag slagit mig ner vid bordet fiskade jag upp min medhavda massäck: två ostmackor. Som efter förmiddagens icke-kylskåps-förvaring såg lite saggiga ut mitt på och med osten lite torr och utbubblig på kanterna.

Men det var schysst att äta ändå, tyckte jag. Hungern förlåter allt.

Mjölken kändes lite så där att dricka till, var mest som ett måste, och jag lämnade hälften, ungefär när mackorna var flyttade till magen. Det var kanske pga de tre outtalade ahana. Aha – en fattiglapp! Aha - en nörd! Aha - en smygätare!

För det var väl meningen att man inte skulle ha med sig mat dit, det insåg mitt samvete … så varför intog jag inte min furstliga lunchmåltid i det fria i stället? Det var lite svårt. Man kunde ju knappast ta med sig glaset ut från haket. Och köpte man ut mjölken från affären åkte man på att tjacka upp sig på en hel liter.

Så lunchhaket med de tre outtalade ahana var enda alternativet.

Om det hade funnits flera som jag, skulle det ha kunnat utveckla sig en svart marknad kring denna vita dryck. En överrock vid ett gathörn, pssst grabben, och överrocken svänger upp med ett glas mjölk i innerfickan.
I så fall så. Men jag kan inte säga att jag märkte av någon större marknad av den sorten.

Fast jag märkte iaf att mjölk var ett periskopord. För inuti mjölk finns mjöl. Och inuti mjöl finns öl. Och det senare dricker jag oftare än mjölk till måltiderna nuförtiden. Om det är skummande. Och bryggt i oktober.
.

Tussilago

T usen
U rsäkter!
S tarten
S enarelades
I ngalunda
L ite ...
A ugusti
G ills
O ckså?

När jag stängde bloggen i fjolårets decembermörker sa jag ju att den skulle öppna igen vid tussilago. Hrmm, det missade jag med några månader. Men nu i början av augusti kan alltså bloggportarna med ett knakande slås upp igen.

Och bjuda på några vackra blommor. Finns det några vackrare än dessa? Tussilago farfara. Mulligt namn. Både trollskt och latinskt.

Förseningen på några månader, tja, det hände lite saker i mitt liv ... fyra bröllop och en begravning kan man nästan säga ... i alla fall har jag blivit, om inte farfara, så åtminstone morfara. Malin heter den nya världsmedborgaren. Det ni!

I fjol, nådens år 2009 e Kr, hade jag ju en massa inlägg här, ordnade månadsvis i olika ämnen. I år, det som nu är kvar av det, kommer jag att skriva i bloggen lite mer som det faller sig. Mer i oordnade former.

Och när jag kollar in blommorna här ovan så får jag ingivelsen att skriva något om detta överflödande land av Tussilagom som vi har våra liv i. Vi får se. Men inte i dag. För nu är det här inlägget så där tussilagom långt.
.