Bara förnamnet

Det finns bara två människor i Sverige som är så kända att det räcker med bara förnamnet. Alla vet vem man menar.

Ungefär som med den här mannen, när det gäller den stora vida världen. Om hans förnamn nämns så är det ju t ex ingen som får för sig att det är Costello man tänker på.

Och här i Sverige har vi två sådana megakändisar. Förnamnsmegisar skulle man kunna kalla dem.

Den första är Carola. Även om det var länge sen hon fick rubriker. Det senaste var väl att hon slängde blomkrukor på allsången på Skansen. Det krävs skandaler för att synas i mediebruset i dag.

Hon var min idol när hon kom fram med ”Främling” och det där. Hennes tolkning av ”O helga natt” var länge en av mina favvisar. Och hon hade ett så intressant tonfall när hon talade, som om hon vore fem år eller pratade med en som var fem år. Det hade jag aldrig hört förr. Stor charmfaktor. I dag är tonfallet mer 40-årigt.

Den andra är Zlatan. Men han är mitt uppe i rubrikgörandet. Zlatan fick guldbollen, men det är en icke-nyhet, han prenumererar ju på den varje år. Nej, snackisen är hans bok. Förlagets propagandamaskin har varit väloljad, i alla sammanhang har den nämnts och småbitar har släppts här och där för att väta aptiten på oss, boken slutsåldes innan den släpptes, nya upplagor utlovas, tryckpressarna går på högvarv etc etc. Snart dyker han väl upp i Babel också. Jättehajp är bara förnamnet.

Och den som läst boken säger gäsp, allt har man hört förr, och han har inte skrivit en rad i den själv, och den är inte ens välskriven. Kejsarens nya kläder.

Kanske Carola skulle skriva en bok hon också? Där finns ju Runars rådjursjakt från sovrumsfönstret. Förutom blomkrukor på allsången.

Men det verkar som om många tror dom är Zlatan eller Carola och använder bara förnamnet i alla sammanhang. Man ringer sin telefonleverantör, elleverantör eller leveransleverantör eller nån annan på –tör, vilken som helst, i något ärende och frågar till sist om namnet på den man pratar med. ”Det är Bosse. Tjing! Ha en bra da´!”

Och när man söker samma person några dagar efteråt: ”Jo, hej, finns det någon Bosse där?”
”Vi har 5 stycken. Vem av dom vill du tala med?”.

Förnamnsfegisar skulle man kunna kalla dem.

Någon sa (var det Ehrenmark?) att man nuförtiden måste vara väldigt nära bekant med en person för att få reda på vad hon eller han heter i efternamn.

Själv heter jag Pettersson Rödholm. Utan bindestreck. Tjing och ha en bra da´!
.

Hararnas gärde

på gärdet där
hararna höll till
byggde man husen

nu är det åratal sen

men ännu ser man rätt ofta
en hare korsa gärdet
där gärdet var

de lär sig aldrig ta bussen

ibland kommer det två åt
gången och stannar upp
en bit från busskön

och tittar länge på oss
under lugg
.

Samlad dalmas

I Leksand säger man gattu för ”gata”.

Den första gata i Leksand som man kommer till när man korsat Dalälven är Norsgattu. Stannar man till vid en bankomat på den gatan så utför man en intressant handling, för ”gattu” är detsamma som uttag, om man läser det baklänges.

På tal om Leksand, hade jag i byn därutanför en barndomskompis med det vidunderliga namnet Sesam Flor. Tänk vilken lycka att få byta till sig ett sånt namn! Det önskade sig ofta den mera klent namnutrustade Nossrettep Narög.

Jag har så länge jag kan minnas haft såna här tvärtom-ögon och läst orden från andra hållet.

Ej att förväxla med att läsa spegelvänt. För då vänder sig varje bokstav om. Nästan hälften av alfabetets bokstäver, 13 st av 28, blir lika om man läser dem baklänges. Det använde sig Agatha Christie av i The Mirror Cracked From Side To Side – det namn som man såg i spegeln blev ett annat.

Som när man ligger på rygg och tittar upp i taket. Och tänker sig att det är golvet man ser, det är i taket man själv är, man tittar ner, inte upp. Gravitationen vänd, bara genom sina ögon.

Namnet vänt i luften innan det når mig via spegeln.

Sånt här fascinerar mig. Som att man utvinner mer av samma sak.
Som att det rasslar dubbelt så mycket ur bankomaten i Leksand.

Det är på något sätt roligare att sitta i en lastnäv i Ömlam än i en väntsal i Malmö.

Ett steg till i detta är palindromen. Hela meningar som är samma åt båda hållen. Klassikern är förstås Ni talar bra latin. Den palindromen är oöverträffad. Min hemsnickrade variant är Alla Karlfeldts dikter: Samlad dalmas. Karlfeldt är förresten onödigt bortglömd. Måste avsluta med en fin dikt av honom.

Sub luna amo.
Mörk är min brud,
brinner i bruna kvällar,
dansar i månglitterskrud,
doftar som nattglim
under en kornblixtsky,
svalkar som morgondaggen,
växlar som nedan och ny.

Sub luna bibo.
Mörkt är mitt öl,
svartmältat korn dess kärna,
skummet som månglittermjöl.
Tankar och löjen
sväva kring kannans rund,
sväva som läderlappar,
sväva som guldlöv i lund.

Sub luna canto.
Mörk är min sång,
suckar som vågor i vassen,
rullar som bränningens gång,
reser sig trotsig,
sjunker tillbaka tung,
ebbar sin tid och flödar,
gammal och kvalfullt ung.

Sub luna vivo.
Mörkt är mitt liv,
ringa och vanligt i öden,
sorger och tidsfördriv.
Gärna jag delar
tingens förgängliga lott,
lycklig att lida och njuta
jordelivets fulla mått.

Sub luna morior.
Mörk är min grav.
Giv mig åt namnlös torva
eller åt vind och hav:
vilan i mullen,
eller ett skärat stoft,
fladdrande som min längtan
fladdrat mot månklara loft.

(Sub luna, ur Hösthorn, 1927, av Erik Axel Karlfeldt)

Det var ju Karlfeldts Fridolin som "talade med bönder på böndernas sätt och med lärde män på latin". Sub luna amo, under månen älskar jag. Så man kunde nog med fog säga till Karlfeldt, denne samlade dalmas: ni talar bra latin.
.

Fyrklöver

vårt löv faller
tveksamt och tungt
som viljesnö på min tunga

vårt liv tänker
vi oss bor i
en stad bakom teven


vår lov till den
som snickrade ihop
hoppet mellan oss

our love falls
faltering and heavy
like fist flakes on my tounge

*

vårt liv tänker
vi oss bor i
en cirkel runt ett finger

our love falls
faltering and heavy
like wedlock on my doorstep

vårt löv faller
tveksamt och tungt
som smaken av ris

vår lov till den
som snickrade ihop
korset framför oss

*

vårt löv faller
tveksamt och tungt
som läppar mot tidsfördriv

vår lov till den
som snickrade ihop
huset vi drömmer i

our love falls
faltering and heavy
like kisses of wasted time

vårt liv tänker
vi oss bor i
löpsedelns mörker

*

our love falls
faltering and heavy
like fist flakes on my tounge

vår lov till den
som snickrade ihop
hoppet mellan oss

vårt liv tänker
vi oss bor i
en stad bakom teven

vårt löv faller
tveksamt och tungt
som viljesnö på min tunga
.

Emancipationen i två årtag

1

Far ror.
Mor är rar.




2

Upp ror mor.
Kvar var far.
.

Pienza

Ecco, sa kvinnokarlen och påven Pius II en dag i bergen. Ecco qui. Hans gyllene bärstol sattes långsamt ner. Så slog han ut med handen över Val d´Orcia. Här är platsen, här vill jag ha den!

På rekordtiden tre år restes en katedral här. Och runt katedralen kom ett torg att växa upp. Som med tiden blev en liten stad. En murad stad som på en kornisch över dalen.

Femhundrafemtio år senare ses Orciadalen bäst från Latte di Luna, restaurangen med den talande staren. Genom stadens obetydligaste gränd Via del Casello kommer då dalen till dig röd grön blå och gul och låter dina tankar gyllene långsamt sättas ner på marken.
.

Tolv runt ett bord

En aktuell
favorit i repris
på nå´ vis,
från inlägget
den 2 nov i fjol ...

Sex kvinnor och sex män kring ett alldeles runt bord. Dessie reser sig och håller ut sin hand mot de andra. Sluten hand. Hon blundar och läser:
Så samlar vi oss gärna
kring största mörkrets stjärna.
Och så öppnar hon handen och visar en liten gran med kulörta kulor. Och med en stor gnistrande stjärna i toppen. Ett förtjust åååh hörs runt bordet.

Hon sätter sig och i stället reser sig Janne bredvid. Han sträcker ut handen på samma sätt, lägger huvudet på sned och läser:
Vad har jag i denna?
Jo, Görans Penna.
Handen öppnas och en blyertspenna ligger där. Ååået är nu förvånat. ”Tja, bloggarens födelsedag”, säger han bara. Ingen vet om de vågar skratta. Det är bara Janne som kan komma undan med något sådant. Han kan vara kall som is, Janne. Han sätter sig.

Det verkar vara en ceremoni vi ramlat rakt in i.

Nu reser sig flickan bredvid, Febbie. Hon sträcker på sig för att nå upp och synas. Men den slutna handen håller hon stadigt över bordet. Läser:
I mödrars spår får vi alla glida
mot framtids segrar på denna skida.
Handen avslöjar en vacker längdskida av rustikt trä. Applåder runt bordet. Hon sätter sig med rosiga kinder.

Det är hela tiden den näste bredvid som reser sig. Nu står Marre där. Handen sluten. Samlar sig lite och deklamerar sedan högtidligt:
Och ett vårskrik går genom riket
när den här dyker upp i diket.
Små skratt och lyckliga applåder möter den öppna handen, när den avslöjar en gulrufsig tussilago.

Nästa man till rakning är en kvinna. Aprilia. Står redan med den slutna handen ut mot bordet och med ett lätt leende läser hon snabbt:
April april din dumma sill
jag kan lura dig vart jag vill.
Och – boink – en burk inlagd sill i handen. Stora rungande skratt och några spridda kommentarer om nätstrumpan och färgteven och det där. Aprilia småler och sätter sig kvickt.

Majje reser sig nu, borstar bort lite matjord från kavajärmen, tittar sig runt sällskapet och håller stolt ut handen.
Det vackraste i världen är
en äng med massor av den här.
I hans öppna hand nu en enda spröd vitsippa. Ett åååh och flera aaah runt bordet och igenkännande nickningar.

Nästan som drottningen av dem alla ställer sig nästa person upp. Med en krans i håret håller hon ut sin knutna brunbrända hand. Det är Juno. Läser kort och klart:
Sju blommor i hagen
plockar den längsta dagen.
Förväntan. Handen öppnas och en majstång fjädrar upp. Spridda hurrarop och någon börjar nynna ”Du ska inte tro …”

Med uppknäppt skjorta och lila shorts står Julius beredd. Kortärmad arm ut. Sätter solglasögonen i pannan och läser så betoningen går fram:
Något att ligga i
när man inte ligger i.
Konfunderade miner. "Vad kan det … " Och så mellan Julius´ tumme och långfinger gungar en hängmatta. Gapskratt som startar i intervaller beroende på när rimskämtet sjunker ner i var och en. Julius sätter sig, belåten som en katt efter ett stort fat grädde.

Som en riktig matmor ser hon ut, som nu reser sig. Det är Augusta. Hon nöjer sig inte med ena, hon håller ut båda händerna, ihop som en skål. Så läser hon:
Frusen. Färsk. Och havs-. Och flod.
Varje form av den är god.
På minerna förstår man att många redan inser vad det är hon dillar om, redan innan ”skålen” öppnas om den kloförsedda kräftan, som tydligt hör till den svarta okokta sorten.

Det är dags för Seppo nu. Vad döljer han i handen? Gummistövlarna knirrar lite när han står vid bordet och läser över sin ihophållna näve:
Skogens hemligaste ställen
är ett hem för kantarellen.
Mjuk och vackert veckad i stor triumfhatt ligger den där i Seppos hand, som en framvaskad bit guld. Allas ögon lyser runt bordet.

När Seppo satt sig reser sig så en stor kraftig karl med storburrigt hår. Octopus. En väldig näve håller han ut. Och läser med dånande röst:
Humle, skum och lite söl
brygger idel ädel öl.
Pang! Där sitter en sejdel i hans näve, med sin bärnstensfärgade fluid. Stormande applåder, skratt och till och med dunkningar i bordsskivan.

Larmet dör undan lite. Några skrapningar av stolar. "Showen är väl över ..."
Men det finns en kvar.

En helt alldaglig kvinna reser sig. Och väntar tills sorlet upphört och det är tyst. Då sträcker hon ut sin knutna hand. Läser ingenting. Öppnar handen. Den är tom.

Nästan några flin skymtar nu. "Det visste vi väl att ..."

Ja, säger hon, jag har ingenting att visa upp, i mig finns ingenting klart för människorna. Jag är som livet självt. Jag är grå och tom tills människorna själva skapar sina olika drömmar och liv i mig.

Nu är det alldeles knäpptyst.

Jag heter Novis. Den runt det här bordet som man glömmer. Men det är i mitt mörker människan drömmer sina ljus.

Alla tittar ner i bordet.

Det sista säger hon nästan viskande, men det är så tyst att alla hör.
Nu är det jag. Och allting börjar nu .....
.