Stig

Stig. Om det nu är bara en skogsstig eller nån som heter så. Men det får mig att tänka på Stig på landet. Stig för mig är alltid han. Honom var man aldrig med, vilket ju egentligen är lite konstigt, när man tänker efter.
Det var ju jag och mina syrror och Margareta från Grops och Rolf från Mases, vi fem som lekte ihop, tidvis i alla fall, vi var ju de enda unga i byn. Utom Stig, han var också ung, mitt emellan mina syrror i ålder ungefär. Men Stig från Lokas var man aldrig med.

Varför? Säkert ville han, men vi kom aldrig på tanken. Nu kryper en känsla av skam in när man tänker på det. Han haltade på nåt sätt när han gick, hade nåt fel på höften, liksom vrickade sig fram. Jag hoppas inte det var därför.

Eller för att han pratade lite konstigt. Svårt att beskriva, som en blandning mellan blygt och häftigt pratade han. Och sa aldrig ”ja”, det var alltid ”Ja-men”. Betoning på både ”ja” och ”men”, som en förkortning på Jajamensan. Och kanske var det många dalmålsord. Det lilla han pratade. När man nu såg honom, oftast var han väl med Lars-Erik på Lokasgården och jobbade.

Jag kan bara minnas en gång som jag liksom pratade med honom. Jag stod vid brunn på Källbacken för att hämta vatten. Och Stig kom gåendes i backen - eller vrickade sig fram – och stannade till, gick inte bara förbi.

”Hej”, sa jag lite förbluffad, och ställde ner hinken som skvimpade till. ”Ja hej” eller nåt, sa han. Och jag kände att han inte skulle fortsätta med nåt mer, utan det hängde på mig att säga nåt, så jag sa väl nåt om vädret, att det var prima och han sa ”ja-men” och vad sa jag sen, jo jag började väl svamla om att vattnet i brunnen var lågt i år och att va mycket brännässlor det var. Och då sa han väl först ”ja-men” igen men fortsatte också och sa nåt som för mig var obegripligt, lyckades inte uppfatta alls vad det var han sa. Men det ville jag inte visa, kändes ohövligt på nåt sätt, utan jag låtsades förstå och sa ”Ja just det”, en räddningsfras jag har när universum blir obegriplig för mig.

Hur det mynnade ut minns jag inte, men så värst mycket längre blev nog inte mötet och samtalet, vi lyckades väl både slingra oss ur situationen med respektive självkänsla i behåll.

Stig. Kanske att han stannade för att han såg mig jobba, inte leka eller spela badminton och sånt, kanske kände sig typ mer befryndad med mig då, ville bonda (som det heter på nutidska). Vet inte. Sitter här långt ifrån i tid och försöker bena ut.

Och ”bena ut” får mig direkt att tänka på det tragiska slut, som jag hörde att han fick. Han var på restaurang i Stockholm, skrattade och satte ett ben eller nåt sånt i halsen och det avlöpte så maximalt illa att han kvävdes. Låter som en skröna, men ja så brutalt var det tydligen.

Stig. Hoppas i alla fall att det där skrattet var ett stort och befriande ett. Önskar det på nåt sätt ännu mer vid tanken på vårt glastunna möte den där gången, när jag stod i förvirring och nässlor och hinkade upp vatten.
.

Ursäkt till en grekisk urna

det är Gud och sol och
tomater i flod nerför hakan
antika amfora
du drottning av lera och år
din evighet går så fort
att den aldrig når oss nu
som cikador för gamla öron

och det är hjärtat
som den strimmiga katten
nappar ur soptunnan
i ett skymningshopp ner
under en bil
till den gnagande evigheten där

ensamma mumlar vi ord i varandra
ensamma flyttar vi våra tunga fingrar
längs vår kärleks törst
och ensamma hjälps vi åt att slicka dina
vackra spjut av evighet

skönhet är sanning är skönhet
är allt vi på jorden vet och behöver veta
står det längst ner i soptunnans
glitter

det är ljuset från marken
när mina tår kröker sig
ner i dina moln

om vi kallar det liv
sjunger himlen för oss när vi sover
.

Så gör du ett boklipp

Sneglade på min resgranne till jobbet, han höll i gratistidningen Metro. På första sidan stod där med jättebokstäver ”EXPERT: SÅ GÖR DU ETT BOKLIPP!”

Jag lade mina anletsdrag i en fundersam min.
Så – det finns alltså en del på en bok som kallas lipp. Och det är något som vem som helst kan göra, för det stod DU. Och det stod EXPERT. Låter betryggande. Det är förmodligen experter som gör alla lippar på böcker.

Kan det vara limm – limmar, nåt sånt, böcker limmas ju ihop. Jag menar på kanten så den håller ihop. Inte själva sidorna förstås. Fast vissa böcker skulle onekligen vinna på att även sidorna limmades ihop, fortsatte jag min tanke.

Nä, det är förstås en förkortning, L.I.P.P. Så är det. Jag kluckade av tillfredsställelse när jag kom på det. Resgrannen tittade hastigt upp på mig men fortsatte sedan att läsa. Förkortning, uuhhh, jag plutade med munnen, men vad … jo jag vet: Lura I Politikerna Poesi. Jag klatschade med högerhanden i vänster handflata. Sån fin idé att lura i politikerna lite poesi. Jag skrattade med hela ansiktet, satte armbågen lite lätt i sidan på resgrannen, för att visa att jag var med på noterna.

Men han såg bara helt oförstående på mig, inte road alls, snarare lite oroad, flyttade sig lite bort, blicken ner i Metro igen. Hade jag tagit fel? Ja, det hade jag förstås. Lösningen var en annan. Grunnade. Betraktade i smyg resgrannens näsa, den hade en ädel form, böjd och kraftig … han påminde lite om en … JA, där har vi det, den stora historiska katastrofen over there: Lessna Indianer På Prärien.

Klart att resgrannen inte ville le åt sådant! Jag förvred mina anletsdrag i bottenlös fasa och ryckte i hans rockärm så han skulle förstå min stora sympati.

Men tänk! Han bara stirrade hastigt tillbaka med allt större ögon, släppte tidningen och reste sig och gick!
Vad sägs om det, va? Hypernervös eller vad? Nej, vad dum jag var. Indian. Bara engelska förståss. L.I.P.P. Tänkte febrilt. Och så kom det. Som en blixt! Äntligen förstod jag! Den där låttiteln av … var det Rolling Stones … hade han gått, nej där var han, hade inte nått dörren riktigt, jag fick vräka mig uppåt och det var mycket folk så jag fick nästan VRÅLA efter honom så han kunde höra:

LIFE IS PRETTY P AINFUL!

Då kastade han bara en enda blick bakom sig, störtade genom dörren och försvann.

Jösses. Det var det värsta. Och sin Metro glömde han också. Men att titta i den skulle aldrig falla mig in. Folk verkar bli så obehärskade av de där gratistidningarna.
.

Ungdoms vita mjölk

jag hade
stämt möte med
min ungdom minns jag

längst in på den lövade logen
stod officianterna
Lamma-Jons som var
städslad som bryggare
Knis-Karl från Rättvik eller Leksand
och så Gudmund Gudmundsson
alla komna
från slätterna kring Siljan
med musiken och snuset i samma ficka

majstångsresning i Åkersbodarna
och det här var på kvällen
när dom tre gjorde knätofs till klövar av hin
och med stråkarna sina stack hets i varandra och
stomptjöt dom dansande in
dom som vågat
får jag lov
och fått ja
och nu svängde sig segrande runt med en
fjälla och allt var ett jättelikt nu i ett
dunk och ett dunkel av svindel och knottrande kjol

och jag
jag stod kvar
tonårstunn och tittade
genom dom darrande löven
med mitt svarta troll
av ynkedom
i magen

och medan
Lamma-Jons, Knis-Karl och Gudmund Gudmundsson
rev ner stjärnorna med sitt glödande glid
gick den barmhärtiga
midsommarnatten ut i gräset med mig och
la mig till sitt
bröst av glömska och gråt och dröm
.

Saker på Z

"Bloggis!"
Jag försökte göra min röst på samma gång uppfordrande och vänlig.
"Min gode Penna, förtälj mig om er resa, nu när vi samlats här igen hela vaniljen" .
Jag sköt iväg den försåtligt inlindade felsägningen.

- "Jo, du skulle se Kurre när han försökte uppträda med sin banjo på det där dansstället. För att inte tala om Åsa, när hon-"

- "Jag hoppas verkligen", fortsatte jag, "att allt gick bra och ni inte råkade ut för ett rån eller så."
Denna eleganta påminnelse inlindad i sin dubbeltydighet beledsagades av en liten skalm i ögonvrån på undertecknad.

- "Oj, du verkar ha fått nåt skräp i ögat, vad sa du, råkade ut, nej det var hur lugnt som helst, vi shoppade och spelade fotboll jag och Kurre, för att inte tala om Åsa-"

- "Fotboll ja just det, Zlatan är ju i sitt livs form nu, ovanligt med Z förresten, finns inte i så många ord, utom ja till exempel i Zabaione och så…"
Här var min inlindade påminnelse så oinlindad att t o m Bloggis borde ha ryckt till och sagt det var så sant, här är det jag lovade ta med mig till dig.
Men nej.

- "Nä, det finns Zebra också," utbrast Bloggis prompt. "Och zon. Och Zaire och Zimbabwe, ja många afrikanska länder börjar med-"

Han såg hastigt på min allt ofryntligare uppsyn och tillade bara ett ”Gonatt och zov gott", innan han försvann på ett sånt där sätt som är karakteristiskt för bloggpennor.

Med kollosal ofryntlighet kunde jag bara åse att han gått upp i rök, efterlämnande intet, jo två saker var det faktiskt, jag såg närmare efter och kan man tänka sig, där prunkade i all sin glans två stora rån med zabaione och hemlagad vaniljglass, och med en lapp med Bloggis prydliga bokstäver: ”Vassego vet ja”

Och från platsen som Bloggis nyss lämnat lät det som ... ja hade jag inte vetat bättre så skulle jag vilja beskriva det som ett flatskratt.
.

Dagens GÖRANden och låtanden

Vad gör du just nu?
Den muntra lilla frågan ploppar upp så fort jag loggar in mig på Facebook.
Jag svarar:
Just nu besvarar jag den fråga om vad jag gör, som så muntert ploppade upp när jag loggade in mig här på Facebook.
Jag skulle också förstås ha kunnat skriva ”Fejan” eller ”FB” för att visa att man är inne i tugget, men ”Facebook” blir fler bokstäver, man liksom FYLLER UT mediet mer.

Sedan med ett ohyggligt skarpsinne tänker jag att hupp nu gör jag tvärtom, skriver kort. Tänkt och gjort. Går ut på mitt Twitterkonto. Max 140 tecken gäller nu. Med ett nästan övermänskligt ihopskrynklande av labrintvinklarna i hjärnan prövar jag först med så här.
Hi folks. Nu har jag precis rapporterat dagens göranden och låtanden på Fejan.

Hmm, det blev bara 78 tecken, knappt mer än hälften utnyttjat bara. Försöker igen.
Godmorgon, alla! Nu har jag alldeles nyss levererat min rapport om dagens göranden och låtanden för min del. På Fejan förstås. Gå in och läs där!

Så där. Räknar. Hmm. Nu är det 145. Måste ta bort 5. Med diabolisk skicklighet skriver jag om den sista meningen. Så här.
Läs mig där!

Det tog bort få se 6 st. Bara 139 nu! Fattas 1 st! Min hjärna går på högvarv, måste få dit ett tecken, hur? Med uppbjudande av mina sista krafter hittar jag lösningen, lägger till ett sista s i ”förståss”. Torkar svetten ur pannan. Puh!

Hasar med ostadiga twitterben ut i köket. Iordningkokar mig en kopp närande te. Väldigt hett när det är klart. Bränner nästan läpparna när jag ska dricka. Vad göra? Löser den gordiska knuten, häller i lite kallt vatten. Bingo. Alldeles lagom nu.

Vederbörligen téförfriskad återvänder jag till datorn. Går ut på Facebook igen. Mitt inlägg har verkligen uppmärksammats, 42 av mina närmaste fejanvänner gillade mitt inlägg och 3 st hade t o m skrivit en kommentar: ”det har jag också gjort!”. En av dem stavade ”också” med x. Jättefint tips nästa gång jag går ut och twittrar, tänker jag finurligt.

Går över till min blogg där jag nu loggar om vad jag skrivit på Facebook och på Twitter. Och även om aktiviteterna därefter – téet, den brända läppen, skvätten med kallt vatten. Det blir sammantaget en imponerande katalog aktiviteter som nu är loggade på min blogg.

Övergår sedan till min hemsida och rapporterar där vad jag loggat in på bloggen. Tar sedan ett foto av mig vid datorn som jag lägger in på hemsidan som komplement till rapporten där. Överväger ett kort ögonblick att även spela in en låt om mitt arbete på hemsidan, som jag kan lägga ut på Yutube.

Men tänker att nej. Är ju inte den som överdoar nåt. Är dessutom strängt busy med att uppdatera min Facebook igen.
”Vad gör du just nu?”.
Ja, jag vet ju knappt vad jag skulle välja av allt nu. Twittret. För mycket. För litet. För lagom. Hemsidan. Bloggen. Nästan yutubade. Téet. Läppen. Vattnet. För att inte tala om det tidigare inlägget här på fejan och den lavin av uppmärksamhet det rönte.

Men dags att knyta sej. Får ju inte överdoa sig. Utanför fönstret har mörkret sänkt sig som en släckt bildskärm. Ännu en dag tilländalupen i vår e-hjältes liv.
.

Vääälkommen heeem!

Plötsligt bryter planet genom molnen. Ett sus av förväntan stiger från oss alla som står där med näsan tryckta mot Arlandas panoramafönster. Ett sus av ååhhh från våra samfällda strupar när det stora Penn Air – planet taxar in mot oss.

Vi rusar alla ut mot planet, som faktiskt ser ut som en enda stor penna, om man kan tänka sig en penna som är bamsestor och liggande och med vingar på sidorna. Så strömmar alla passagerarna ner för flygplanstrappan. Eller struttar ner så där lite ryckigt, som pennor av alla slag pläga göra vid kroppslig förflyttning.

”Bloggis!” brölar jag. För där ser jag honom, min egen bloggpenna med ett nytt snyggt pennfodral i handen. Vi ger varann en kram. Eller snarare jag klappar honom på huvudknoppen med lillfingret. Och Bloggis låter sig påklappas.

- Välkommen hem, brölar jag lite lägre.
- Tackar, genmäler han och tar av sig sina nya solglasögon.
- Och resan var-
- Fullpackat plan. Hur mycket pennor som helst. Det är ju ett tussilagom tillfälle för alla att återvända nu. Jag såg Blondin-Bellas och Gardells och Schylmans pennor och-
- Vafalls! Dom! Men dom är ju i tjänst för fullt och skriver och har sig vet ja.
- Bah! Har du aldrig hört talas om spökskrivare?

Jag vet inte vad han dillar om nu. Men det är roligt att ha honom tillbaka. Högerhanden har varit lite rastlös de senaste veckorna när tussilagon nästan nästan hade siktats i dikesrenarna.
Bloggis ser utvilad ut. Ser närapå ut som om han hade fått vingar där vid axlarna, några små bulor i alla fall. Jag tittar närmre. Men det är ju-

- Kurre och Åsa, välkomna hem, ni också, brölar jag.

Men de rör sig inte.

De sover.
.