Saliv sa Rolf

Jag ser Jacques Werup spela klarinett på teve. Jag visste inte att han var musiker också. Jag vet egentligen inte så mycket om honom.

Han är poet. Det visste jag. Att han var skåning visste jag inte. En skånsk poet som är klarinettist och har ett franskt förnamn och danskt efternamn.

När jag hör honom spela så tänker jag på första gången jag hörde en klarinett.

Det var Rolf på landet. När vi inte spelade badminton, spelade han klarinett och jag såg på.

Det där ljudet. Som ett urtidsbröl. Ibland kom det liksom ingen ton. Som när man pumpar en cykel och det tar inte. Men oftast kom det ett bröl. Fast det var nog jag som var lite oemottaglig för just klarinett-tutande. För han var med i Leksands vaktparad, gick omkring bland andra och tutade. Då hade han uniform. Det var som om det var betalningen han fick då. När han samtutade.

Såg lustigt ut när han grimaserade. Man måste tydligen gimasera när man spelar klarinett. Eller rättare: man biter tag i munstycket och sen drar man tillbaka läpparna över tänderna, fram och tillbaka, ungefär som en häst gör när den får en sockerbit. Tyckte jag när jag såg upp på Rolf och undrade varför han höll på med det där i stället för att spela badminton.

Och visst blundade han väl? Kisade i alla fall. Som om han såg partituret skrivet på insidan av ögonlocken.

Det var så många delar i en klarinett också Han hade en låda med olika veck och fack där han lade ner delarna, munstycket och allt vad det nu hette, del ett till del 159 ungefär. Han måste göra rent delarna också, innan han lade ner dem i sitt bo. Först spela, sen plocka isär, sen göra rent, sen lägga ner i lådan. Ungefär som jag väldigt mycket senare fick göra i lumpen. Med puffran.

Jag frågade varför delarna måste göras rena och så där. Saliven, sa Rolf. Det bildas mycket saliv när man spelar klarinett. Så det är inte bara luften, tänkte jag. Och inte bara hur han håller för de olika metallhålen. Det är också saliven som är med och spelar. Lungor, fingrar och spott.

Och det var som till slut alla fåniga ordlekar jag tänkte på fick ett hem. "Så länge det finns saliv finns det hopp", "på saliv och död", "Mona Saliv", "Mona sa liv", min hjärna höll alltid på så där.

Saliv är lite finare än spott, förlänar det bespottade spott något fint. När det gör musik. Där kan det få bo, klar i nett.

Man säger ju inte salivkopp. Spott bor i kopp. Och saliv i Rolfs klarinett där han gör musik tillsammans med de andra i Leksands vaktparad. Med liksom blundande ögon.
.

Poesi och så

poesi är en ursäkt för att leva
poesi är en ursäkt för att dö

poesi är en sen morron och ont i magen hela vägen i taxin
poesi är drömmar på burk och söndergrävda nätter

poesi är två påslagna strålkastare när mörkret jagar dig som fiende
poesi är två släckta lyktor när mörkret jagar dig som vän

poesi är ett trestavigt ord som snavar på sina egna långa kläder
poesi är en naken näve

poesi är kommentarer som stoppar in sitt huvud i en ugn och svimmar
poesi är applåder av damm och ensamhet

poesi är en lång tystnad över papper som brinner

poesi är iseop när ögonen läser åt andra hållet
poesi är en medveten hållning att dansa can-can

poesi är en sten som rullar sin sisyfos upp till toppen av berget där det gör mest ont
poesi är en sisyfos som rullar sin rullstol över bergstoppar av sten som gnistrar

poesi är en drickande flaska gjord av vatten
poesi är en uttömmande analys av jag vet inte jag vet inte

poesi är att bara ge upp och skrika jag orkar inte mer
poesi är att simma en blå dag under en annans hud

poesi är en dikt som kysser iväg en annan dikt
poesi är en gråsparvs fotsteg innan solen går upp
.

En skakning på nedre däck

Hon var 269 meter lång, 28 meter bred och 53 meter hög.
Byggdes på varvet Harland and Wolff i Belfast . Ägdes av rederiet White Star Line.
Hon hade 9 däck och 4 st 25 meter höga skorstenar, fast den fjärde var en attrapp, bara med för att hon skulle se cool ut.
Toppfart: 24 knop. Livbåtar: 20 st, räckte knappt till hälften av passagerarna. Fler behövdes inte, hon var ju osänkbar. 
Biljettpriser: 14 000 kr för tredjeplats-, 21 000 kr för andraplats- och 53 000-500 000 kr för förstaplatsbiljetter.

Världens då största fartyg. Ett flytande palats: Titanic.

10 april 1912 vid lunchtid: hon avseglar från Southampton på sydengelska kusten. På dagen hundra år sedan idag.
Målet: korsa Atlanten på 6 dagar.
Kort stopp i Cherbourg i Frankrike och i Queenstown (i dag Cobh) på Irland. Därefter kurs mot New York.

11-13 april: hon seglar i lugna vatten.

14 april: sju rapporter om fara för isberg tas emot, bl a från skeppet Californian. Men kaptenen Edward John Smith sänker inte hastigheten. Det kan äventyra målet att hinna fram på 6 dagar ju.

14 april kl 23:05: telegram från telegrafisten på Californian: ”Vi har stannat och är omgivna av is.”

Kl 23:30: svar från telegrafisten på Titanic ”Håll tyst. Jag är upptagen. Jag arbetar.” Telegrafisten på Californian stänger då radion och går och lägger sig. 

Kl 23:40: utkiken upptäcker ett isberg rakt föröver. Titanic börjar gira. Men när utkiken väl får syn på isberget är det bara 1,5 kilometer bort och med Titanics fart på 20,5 knop är det helt enkelt för sent att hinna styra undan.

37 sekunder efter det att Titanic börjat gira: fartyget kolliderar med isberget på styrbord sida och ett långt sår slits upp under vattenlinjen. Titanic hålls ihop av ca 3 miljoner nitar av undermålig kvalitet. Vid smällen slits nu nitarnas huvud av och delar av skrovet lossnar.

Kl 23:50: vattnet forsar in och stiger snabbt i främre delen. De sexton vattentäta skotten är verkningslösa, de når inte upp tillräckligt långt, eftersom man inte har velat inkräkta på utrymmet i förstaklasshytterna.

15 april kl 00:00: kapten Smith får beskedet att fartyget bara klarar ett par timmar till och beordrar telegrafisten att skicka ut nödrop. Passagerarna tas upp på däck.

Kl 00:25: Fartyget Carpathian, som ligger nio och en halv mil sydost om Titanic, hör nödropen och styr nu mot Titanic. Skeppet Californian däremot, som bara är 3 mil norr om Titanic, hör ingenting (se kl 23:30)

Kl 00:45: den första livbåten sätts i vattnet, inte ens halvfylld. Den första nödraketen.

Kl 02.05: den tjugonde och sista livbåten sjösätts medan 1 500 människor finns kvar ombord.

Kl 02:17: den åttonde och sista nödraketen.

Kl 02:20. Titanic bryts itu och går till botten. De passagerare som hamnar i det nästan nollgradiga vattnet fryser ihjäl.

Kl 04:10: Carpathian kommer fram och drar ombord den första livbåten.
2 207 st ombord, varav 898 var besättningen
2 207 st ombord, varav 1502 omkom, bara 705 räddades.
2 207 st ombord, varav 120 svenskar, varav ett 30-tal överlevde.
1985 den 1 sept: vraket av Titanic hittas på 3 784 meters djup 600 sjömil sydost om New Foundland.

Om inte om fanns. En lång lista på varför det hände, som synes ovan. Arrogans, girighet, slarv och cyniskhet. Och Kate Winslet och Leonardo di Caprio står för evigt i fören med utsträckta händer. My heart will go on. ”Det började som en skakning på nedre däck” sjunger Mikael Wiehe i ”Titanic: Andraklasspassagerarens sista sång.”

Det är kanske där det mesta måste börja. Som en skakning på nedre däck ...
.

Smultronblänk

när anna och kattis var små då flöt de i solen och stigen ner till sjön var en ormsång av skuggor och barr och vänta på mig

fårens magar stod stinna av barnmatat knäckebröd och viken var full med vaniljsås och mört och över himmelens ljusblåa öga gick det makliga moln som maräng

och dagen trollade kväll och på andra ledden i gul riktning steg månen i mitt bröst och vred om
.

Lill-Tras

vi hörde inte när han deklamerade nåt
för ofta blev det ju på krogen

och vi märkte inte när han bad om
ursäkt för att han levde på blank vers

och ingen tänkte väl nåt närmare på
när han damp i gatan med famnen full av ord

Lill-Tras hette han
eller kallades

i kvarteret där han växte upp
tyckte han
alla höll sitt liv
så hårt mellan tänderna

härmade deras läten
så gott det gick
för den osynliga
puckeln han bar

sefanja
habackuk
olearim

dom andra jämförde
bilmärken och blåmärken
hans åsikt var i stort
att solen var varm

hade inte så mycket
om det yttre att yttra
men fångade den
usumandiska melodin
.

Kurre & Åsa och den bewildrade dagen

Tänkte väcka Kurre och Åsa. Försiktigt förstås. För de har ju åkt och farit tvärs över Atlanten med den där Bloggis. Sagt och gjort.

Rassel rassel. Skak skak. Ingen duns. Hmmm, Jag tar i ännu mer med pennan. RASSEL RASSEL. SKAK SKAK. Ingen duns, ingenting. Vad är detta?

- Hallå! Här är vi!

Jag snurrade runt. Där bakom ryggen stod de.
- Vad ni skrämde mig! Hej på er.

- (Kurre): Hi there! Hoppas du …
- (Åsa): … inte blev afraid!
- Nejdå. Bara såg er inte. Kul att ni kunde komma ut.

- (Åsa): Inga problem. Vi måste ju se hur …
- (Kurre): … det ser ut när det är god fredag.
- God fredag?. Eh, hur menar ni? Aha jag förstår. Good Friday. Så heter det ju på engelska. Men nåt sånt säger ju inte vi. Här heter det Långfredag vetja.

- (K): Är du kidding? Säger man inte god …
- (Å): … fredag? Säger man lång? Låter lite weird.
- Hör ni, vi får nog göra lite åt eran Swinglish. Har ni verkligen haft en så lång vistelse i USA?

- (Å): Nej, inte lång, men man …
- (K): … kan väl säga att den var god.
- Ja, vi får väl skylla på lite jetlag här. Bäst ni kilar in och sover nu.

- (K): Ja, det var en god idé, Göran. Eller om det nu är …
- (Å): …lång idé vi menar? Nu är vi alldeles bewildrade.
- Hur som helst, hopp i säng nu, eller hopp i penna, eller hur man säger. Gott natt på er!

- (Å): Ja, lång natt …
- (K): … och sov gott!

Och det var det sista som de undslapp sig, innan Bloggis äntligen drog plösen över dem och de somnade.

Puh! Det blev ju en förbryllans fredag detta. Lång. Fast god.
En lång dags färd mot god natt. Eller hur O´Neill fick till det.
.

Huset av minne och sol

Långt där borta ser man den röda vagnen med de stora hjulen innan den svänger om hörnet med sina vitklädda passagerare och svartklädda kusk.

Hästen är också svart med något slags gult band över manken. Vägen gör flera tvära svängar till höger längre fram. Och längst bort i synfältet skymtar en gående i vitt. Det är som om alla människor på lite längre håll är vita. Ju närmare de är, desto svartare är de.

Den meterhöga muren ringlar som en grå orm längs vägen, bildar dess högra kant. Tittar man över kanten ser man bara vitgula buskar och sin egen svindel ner till vattnet.

Det är den första.

Den andra är de som går helt nära. Men även de är riktade ifrån oss. De är tre gestalter. En lång till vänster med svart överdel och vitblå byxor, med solen från vänster så de andra två går i skuggan.
Den i mitten är kortare, med röd överdel och vita byxor men ser längre ut med sin höga gula afrikanska mössa. Längst till höger den minsta, ljus överdel, bruna byxor, ser ut att bära något.

En snabb blick tar dem för pappa, mamma, barn.

Den tredje är den långa smala trappan till vänster om vägen som klättrar brant uppåt och uppåt ända till huset allra högst upp. Trappan är nästan tom som Jakobs drömda stege men det är några som rör sig på trappan. Några få. De är vita. Alla är vita. Nej där är en i rött och svart.

Den är så enormt hög den här trappan, hur man ska kunna gå nerför den på tillbakavägen vill man inte ens tänka på. Först är klippan grå och brant och kal men mot toppen är växtligheten som eld och yvigt guld. Här är den fjärde och huset är alldeles vitt och ur havet nedanför reser sig alltid två solar, en för de levande och en för de döda, och fönstren är fulla av fåglar som flyger ut och in.

Ramen håller ihop tavlan. Och tavlan håller ihop ramen.

Jag har bott där utan att veta om det.
.