Boken i hyllan

Jag har sån lust att läsa den 
men aldrig att jag hunnit.
Det blir väl tid att läsa sen
när lusten har försvunnit.

Och när jag plockar äntligen
boken ur hyllan en dag
då ser jag att egentligen
var boken i hyllan jag.

Audition

om du rullar ut mig i hela min längd

kan du börja rivningen mitt på

när du sen fått två stycken
ungefär lika stora
kan du lägga dom bredvid varandra
så att mitten på den ena blir knäna
och mitten på den andra blir bröstet

sen fattar du tag och med en enda snabb rivning
mitt itu så ligger jag där i fyra delar

sen snabbskannar du fram om det är nån
av delarna som sticker ut
är mer livskraftig
har mer attityd

då sejvar du den och deletar dom andra tre

om inte
så får du lägga alla fyra i höjd med varann
och fortsätta riva

.

Den förlorade Romney

Obama vann. Så kan man verkligen säga. I Sverige tjatar vi om att Reinfeldt eller Löfven vinner eller förlorar. Egentligen en grov förenkling. Det är ju partierna man röstar på här.

Men i USA är det verkligen personen som väljs. Till president. Men val mellan partierna sker väl också på nåt sätt. Hur kan det annars vara si och så många procent demokrater resp republikaner i senaten? Och i representanthuset. Fast republikaner verkar alltid ha majoritet där, hur många demokratpresidenter som än röstas fram. Så nåt sånt val måste väl också ske nån gång. På nåt sätt. Fråga mig bara inte när. Och hur.

Jag såg Obamas segertal i morse på teve. Och efteråt kände jag mig lyft till kropp och själ, fast jag bara är en liten medborgare i ett litet fruset land nånstans i norr. Men nu kände jag mig också som en medborgare på det här klotet vi snurrar på.

Obama har det som jag tycker en ledare ska ha. Mixen av entusiasm och intelligens. Det får inte politiker ha i Sverige. Då röstas de bort, avsätts eller mördas. Bengt Westerberg, Mona Sahlin och Olof Palme t ex.

Reinfeldts kommentar till att Obama valdes var lite hundöronslokande så där som han brukar. Njugg, skulle jag vilja säga. Visst, visst, han är en bra talare, I give him that, muttrar Reinfeldt motvilligt, men han måste rensa upp i ekonomin. Hur nu det ska gå till, tänker jag, när republikanerna blockerar allt Obama föreslår i senaten. Eller om det är representanthuset jag menar.

Jag tror Reinfeldt i hemlighet är avundsjuk på Obama. Och gärna skulle vilja byta till sig en gnutta av hans karisma i utbyte mot hur många balanserade kassor som helst.

Radion sa en lustig grej. Snart ska vi över till Romneys valvaka där han erkänner sig förlorad. Sa de så? Ja, de upprepade alldeles efteråt. Det var ”erkänna sig förlorad” som Romney snart skulle göra. Man fick en bild av Romney irrande planlöst omkring, ropande ”var är jag? kan konstapeln säga var jag är? Jag har inte en susning.”

Men förmodligen var det ”erkänna sig besegrad” radion menade.

Radions uttryck är dock inte så tokigt, faktiskt. Hur jag ska avsluta det här inlägget har jag inte en susning om. Jag erkänner mig förlorad.
.

Dansande dervischer

skog över gator
gator över skog
trasigt godis och mjölken
köptes över disk
på Kaj Munks väg

huset på andra sidan
gäspade som en val
medan min blyghet byggdes

det var staden av
grus och snus
jag var kattorna och deras låga
skugga över gatan
jag var gatan

och på torget stod tre utsvängda
fontäner och sprutade

            ***

balkongen av salt och fjun
och kristaller som
smälte på tungan

i magen hängde
tavlorna från Capri
en dörr utan handtag
mina långkalsonger
trädda över tiden

hjärnan inuti min skalle
konstaterar att så
var det och
jag fanns och alla bar hem
sin glömska över torget

där en blek måne lyste
i dammet på fontänerna

            ***

alla var kollektivt
ensamma och drömde
och inunder tallarna
och på alla gator
dansade dervischerna

allt jag ville och måste
men inte kunde
vred sig in i mig som
stjärnor
mitt mod hade tre lägen
skuld, skam och skräck

skog över ljus och gator
gator över mörker och skog

på torget stiger min tunna barndom
som regn ur de tre fontänerna

.

Tolv runt ett bord

(Vi besöker det där bordet igen, från den 2 november 2010)

Sex kvinnor och sex män kring ett alldeles runt bord. Dessie reser sig och håller ut sin hand mot de andra. Sluten hand. Hon blundar och läser:
Så samlar vi oss gärna
kring största mörkrets stjärna.
Och så öppnar hon handen och visar en liten gran med kulörta kulor. Och med en stor gnistrande stjärna i toppen. Ett förtjust åååh hörs runt bordet.

Hon sätter sig och i stället reser sig Janne bredvid. Han sträcker ut handen på samma sätt, lägger huvudet på sned och läser:
Vad har jag i denna?
Jo, Görans Penna.
Handen öppnas och en blyertspenna ligger där. Ååået är nu förvånat. ”Tja, bloggarens födelsedag”, säger han bara. Ingen vet om de vågar skratta. Det är bara Janne som kan komma undan med något sådant. Han kan vara kall som is, Janne. Han sätter sig.

Det verkar vara en ceremoni vi ramlat rakt in i.

Nu reser sig flickan bredvid, Febbie. Hon sträcker på sig för att nå upp och synas. Men den slutna handen håller hon stadigt över bordet. Läser:
I mödrars spår får vi alla glida
mot framtids segrar på denna skida.
Handen avslöjar en vacker längdskida av rustikt trä. Applåder runt bordet. Hon sätter sig med rosiga kinder.

Det är hela tiden den näste bredvid som reser sig. Nu står Marre där. Handen sluten. Samlar sig lite och deklamerar sedan högtidligt:
Och ett vårskrik går genom riket
när den här dyker upp i diket.
Små skratt och lyckliga applåder möter den öppna handen, när den avslöjar en gulrufsig tussilago.

Nästa man till rakning är en kvinna. Aprilia. Står redan med den slutna handen ut mot bordet och med ett lätt leende läser hon snabbt:
April april din dumma sill
jag kan lura dig vart jag vill.
Och – boink – en burk inlagd sill i handen. Stora rungande skratt och några spridda kommentarer om nätstrumpan och färgteven och det där. Aprilia småler och sätter sig kvickt.

Majje reser sig nu, borstar bort lite matjord från kavajärmen, tittar sig runt sällskapet och håller stolt ut handen.
Det vackraste i världen är
en äng med massor av den här.
I hans öppna hand nu en enda spröd vitsippa. Ett åååh och flera aaah runt bordet och igenkännande nickningar.

Nästan som drottningen av dem alla ställer sig nästa person upp. Med en krans i håret håller hon ut sin knutna brunbrända hand. Det är Juno. Läser kort och klart:
Sju blommor i hagen
plockar den längsta dagen.
Förväntan. Handen öppnas och en majstång fjädrar upp. Spridda hurrarop och någon börjar nynna ”Du ska inte tro …”

Med uppknäppt skjorta och lila shorts står Julius beredd. Kortärmad arm ut. Sätter solglasögonen i pannan och läser så betoningen går fram:
Något att ligga i
när man inte ligger i.
Konfunderade miner. "Vad kan det … " Och så mellan Julius´ tumme och långfinger gungar en hängmatta. Gapskratt som startar i intervaller beroende på när rimskämtet sjunker ner i var och en. Julius sätter sig, ser ut som en katt efter ett stort fat grädde.

Som en riktig matmor ser hon ut, som nu reser sig. Det är Augusta. Hon nöjer sig inte med ena, hon håller ut båda händerna, ihop som en skål. Så läser hon:
Frusen. Färsk. Och havs-. Och flod.
Varje form av den är god.
På minerna förstår man att många redan inser vad det är hon dillar om, redan innan ”skålen” öppnas om den kloförsedda kräftan, som tydligt hör till den svarta okokta sorten.

Det är dags för Seppo nu. Vad döljer han i handen? Gummistövlarna knirrar lite när han står vid bordet och läser över sin ihophållna näve:
Skogens hemligaste ställen
är ett hem för kantarellen.
Mjuk och vackert veckad i stor triumfhatt ligger den där i Seppos hand, som en framvaskad bit guld. Allas ögon lyser runt bordet.

När Seppo satt sig reser sig så en stor kraftig karl med storburrigt hår. Octopus. En väldig näve håller han ut. Och läser med dånande röst:
Humle, skum och lite söl
brygger idel ädel öl.
Pang! Där sitter en sejdel i hans näve, med sin bärnstensfärgade fluid. Stormande applåder, skratt och till och med dunkningar i bordsskivan.

Larmet dör undan lite. Några skrapningar av stolar. "Showen är väl över ..."
Men det finns en kvar.

En helt alldaglig kvinna reser sig. Och väntar tills sorlet upphört och det är tyst. Då sträcker hon ut sin knutna hand. Läser ingenting. Öppnar handen. Den är tom.

Nästan några flin skymtar nu. "Det visste vi väl att ..."
Ja, säger hon, jag har ingenting att visa upp, i mig finns ingenting klart för människorna. Jag är som livet självt. Jag är grå och tom tills människorna själva skapar sina olika drömmar och liv i mig.

Nu är det alldeles knäpptyst.

Jag heter Novis. Den runt det här bordet som man glömmer. Men det är i mitt mörker människan drömmer sina ljus.

Alla tittar ner i bordet. Det sista säger hon nästan viskande, men det är så tyst att alla hör.

Nu är det jag. Och allting börjar nu ....
.

Mården som gör kaffe

Jag läser att världens dyraste kaffe heter Kapi Luwak. Det är ett kaffe som görs av sibeten. Eller den indiska palmmården, som den också kallas.

En mård alltså. Stor som en katt ungefär.

Så här går det till. Denna mård, som mest håller till i träden i Indien och Indonesien, äter kaffebär, bara de finaste mogna röda bären, och ut ur andra ändan kommer sedan bäret. På vägen genom mården försvinner fruktköttet och bönan kommer ut hel.

Sedan går indier eller indonesier runt i skogarna och samlar upp avföringen från dessa mårddjur, fiskar upp kaffebönorna därur, tvättar dem och mal dem till kaffe.

Nej, inget aprilskämt. Dagsens sanning. Och eftersom tillverkningssättet av detta kaffe är som det är, så kan det inte produceras så särskilt mycket, vilket gör det exklusivt. Och därmed dyrt. Och därmed eftertraktat. Priset är 6 000 kr kilot.

Så det måste ju vara gott, tänker vi, så dyrt som det är. För det är inte godhet och skönhet som styr vår värld, bara tillgång och efterfrågan.

En speciell smak har detta kaffe, säger de som vet.
Möjligen beroende på att någon missat lite i tvättandet, gissar man då misstänksamt.
Men skälet lär vara ett annat: att bönan fermenteras av enzymer när den passerar mårdens tarmsystem. ”Fermentera” är ett annat ord för ”jäsa”. Får en osökt att tänka på gaser.
Jag vet inte vad som låter värst.

Ingen skugga faller på den indiska palmmården som kalasar på de vackra röda bären, vill jag dock skynda mig att inflika. Han kan ju inte rå för att människorna går och rotar i hans potta efter något drickbart.

Och av dessa människor som druckit detta exklusiva kaffe finns det säkert ett antal som hävdar att de tycker om det. Men smaken är ju som baken.
.

Förenande glöd

Såg Palme – filmen. Många tankar vällde fram efteråt. Det som var så tydligt var hur han stack ut. Eller som man också säger: han tog debatten. 

Med skarpsinne och oräddhet kastade sig Olof Palme in i de debatter och ämnen där det var mest känsligt, mest kontroversiellt. Inte för att han var tvungen för att det på något sätt följde med jobbet, han kunde ju ducka. Palme duckade inte.

Vad skulle han ha att säga idag om smånassarna som nu också bökat sig in i riksdagen? Hans skarpa hjärna och tunga hade i debatten bildligen knipsat huvudet av den där Jehovas-vittne-liknande bleknosen från Blekinge som är smånassarnas Lill-Hitler.

De andra partiledarna i dag gör inte det. I den senaste tevesända partiledardebatten fick Blek-Inge jamsa tillsammans med de andra i det sedvanliga partikäbblet om procentsatser och vilken regering som egentligen förstört skolan osv. Togs in i stugvärmen alltså. Besparades alla besvärande frågor som kunde ha avslöjat partiet som det ärkereaktionära rasistiska parti det är.

Men det är klart. För att ta debatten med smånassarna måste man ju själv ha en vision i sin politik. En glöd att försvara människovärdet på den här planeten.

Det hade Palme. Det har inte Rheinfeldt, Björklund och Hägglund. Inte ens Bildt, trots sin snabba både hjärna och tunga, för dem använder han mest där oljan vinschas djupast.

Så tänkte jag på väg hem från filmen om Palme. Mannen med den krökta näsan, det klappande hjärtat, begåvningen och de heta briljanta formuleringarna som kunde få med sig massorna.

Hemma i tevesoffan en annan film. Inspelningen av när John Lennon spelade in albumet Imagine. Jag slogs av hans briljans, som jag alltid gjort under hela min uppväxt. Inte bara låten Imagine, utan alla de andra låtarna på skivan, de föll som pärlor i mina öron, musiken i allmänhetens tjänst, att göra världen en bättre värld att leva i.

Så långt från procentnissarnas värld.

Och så såg jag jag John Lennons näsa i profil. Den böjda. Och gjorde en ny koppling mellan två människor som jag faktiskt aldrig gjort.

Imagine that.

Och på 80-talet mördades båda. 
.