(favorit i repris)
Sex kvinnor och sex män kring ett alldeles runt bord.
Dessie reser sig och håller ut sin hand mot de andra. Sluten hand. Hon blundar och läser:
Så samlar vi oss gärna
kring största mörkrets stjärna.
Och så öppnar hon handen och visar en liten gran med kulörta kulor. Och med en stor gnistrande stjärna i toppen. Ett förtjust åååh hörs runt bordet.
Hon sätter sig och i stället reser sig Janne bredvid. Han sträcker ut handen på samma sätt, lägger huvudet på sned och läser:
Vad har jag i denna?
Jo, Görans Penna.
Handen öppnas och en blyertspenna ligger där. Ååået är nu förvånat. ”Tja, bloggarens födelsedag”, säger han bara. Ingen vet om de vågar skratta. Det är bara Janne som kan komma undan med något sådant. Han kan vara kall som is, Janne. Han sätter sig.
Det verkar vara en ceremoni vi ramlat rakt in i.
Nu reser sig flickan bredvid, Febbie. Hon sträcker på sig för att nå upp och synas. Men den slutna handen håller hon stadigt över bordet. Läser:
I mödrars spår får vi alla glida
mot framtids segrar på denna skida.
Handen avslöjar en vacker längdskida av rustikt trä. Applåder runt bordet. Hon sätter sig med rosiga kinder.
Det är hela tiden den näste bredvid som reser sig. Nu står Marre där. Handen sluten. Samlar sig lite och deklamerar sedan högtidligt:
Och ett vårskrik går genom riket
när den här dyker upp i diket.
Små skratt och lyckliga applåder möter den öppna handen, när den avslöjar en gulrufsig tussilago.
Nästa man till rakning är en kvinna. Aprilia. Står redan med den slutna handen ut mot bordet och med ett lätt leende läser hon snabbt:
April april din dumma sill
jag kan lura dig vart jag vill.
Och – boink – en burk inlagd sill i handen. Stora rungande skratt och några spridda kommentarer om nätstrumpan och färgteven och det där. Aprilia småler och sätter sig kvickt.
Majje reser sig nu, borstar bort lite matjord från kavajärmen, tittar sig runt sällskapet och håller stolt ut handen.
Det vackraste i världen är
en äng med massor av den här.
I hans öppna hand nu en enda spröd vitsippa. Ett åååh och flera aaah runt bordet och igenkännande nickningar.
Nästan som drottningen av dem alla ställer sig nästa person upp. Med en krans i håret håller hon ut sin knutna brunbrända hand. Det är Juno. Läser kort och klart:
Sju blommor i hagen
plockar den längsta dagen.
Förväntan. Handen öppnas och en majstång fjädrar upp. Spridda hurrarop och någon börjar nynna ”Du ska inte tro …”
Med uppknäppt skjorta och lila shorts står Julius beredd. Kortärmad arm ut. Sätter solglasögonen i pannan och läser så betoningen går fram:
Något att ligga i
när man inte ligger i.
Konfunderade miner. "Vad kan det … " Och så mellan Julius´ tumme och långfinger gungar en hängmatta. Gapskratt som startar i intervaller beroende på när rimskämtet sjunker ner i var och en. Julius sätter sig, ser ut som en katt efter ett stort fat grädde.
Som en riktig matmor ser hon ut, som nu reser sig. Det är Augusta. Hon nöjer sig inte med ena, hon håller ut båda händerna, ihop som en skål. Så läser hon:
Frusen. Färsk. Och havs-. Och flod.
Varje form av den är god.
På minerna förstår man att många redan inser vad det är hon dillar om, redan innan ”skålen” öppnas om den kloförsedda kräftan, som tydligt hör till den svarta okokta sorten.
Det är dags för Seppo nu. Vad döljer han i handen? Gummistövlarna knirrar lite när han står vid bordet och läser över sin ihophållna näve:
Skogens hemligaste ställen
är ett hem för kantarellen.
Mjuk och vackert veckad i stor triumfhatt ligger den där i Seppos hand, som en framvaskad bit guld. Allas ögon lyser runt bordet.
När Seppo satt sig reser sig så en stor kraftig karl med storburrigt hår. Octopus. En väldig näve håller han ut. Och läser med dånande röst:
Humle, skum och lite söl
brygger idel ädel öl.
Pang! Där sitter en sejdel i hans näve, med sin bärnstensfärgade fluid. Stormande applåder, skratt och till och med dunkningar i bordsskivan.
Larmet dör undan lite. Några skrapningar av stolar. "Showen är väl över ..."
Men det finns en kvar.
En helt alldaglig kvinna reser sig. Och väntar tills sorlet upphört och det är tyst. Då sträcker hon ut sin knutna hand. Läser ingenting. Öppnar handen. Den är tom.
Nästan några flin skymtar nu. "Det visste vi väl att ..."
Ja, säger hon, jag har ingenting att visa upp, i mig finns ingenting klart för människorna. Jag är som livet självt. Jag är grå och tom tills människorna själva skapar sina olika drömmar och liv i mig.
Nu är det alldeles knäpptyst.
Jag heter Novis. Den runt det här bordet som man glömmer. Men det är i mitt mörker människan drömmer sina ljus.
Alla tittar ner i bordet. Det sista säger hon nästan viskande, men det är så tyst att alla hör.
Nu är det jag. Och allting börjar nu ....
.
