Kurre & Åsa och Varberg

Nu är det klart! Att vi flyttar till Varberg. Någon av de första snöskimrande dagarna i december går flyttlasset-
Duns! Kurre stod på skrivbordet. Duns! Och Åsa.

Kurre: - Va? Flyttar du? Vad
Åsa: - händer med oss då?
Ja, ni följer ju med så klart. Varberg är-

Å: - Får vi följa med? Va
K: - bra! Var ligger Varberg?
Ja, alltså det ligger ju söderut-

K: - Söderut? Men jag har ju inte köpt nån
Å: - baddräkt än och solbrillorna har pajat ...
Vänta lite, så långt söderut ligger det inte. Det är samma väder som här. Men en 50 mil söderut är det nog. Och vid havet. Fast ett annat hav än här.

Å: - Men varför till Varberg?
K: - Vad finns där?
Å: - Hur är det havet?
K: - Finns det människor där?
Sätt er ner nu lite, båda två, så ska jag berätta.

Och Kurre satte sig ner på K:et på skrivbordet. Och Åsa på Å:et.

Och jag började berätta.

(forts i nästa inlägg)

.

En Liljeholmen

En Liljeholmen

Balunsas kum värsta feelingen.
In überwohnung hojtas gutår.
Dann talgdankas en annan att ceilingen,
maj ceiling, ist nabos floor.

Känner du igen den? Vilken dikt som döljer sig bakom? Då kan du din Ferlin. Det är hans dikt "Infall".

Fast det här är ju en översättning som jag gjort. Till transpiranto. Alltså inte esperanto, som är ett konstruerat internationellt språk, som både talas och skrivs med fastlagda regler som vilket språk som helst.

Utan transpiranto, som även det är något konstruerat, men som bara håller sig inom Sverige, talas aldrig och skrivs bara i tidningen Grönköpings Veckoblad. Och det finns inga fastlagda regler hur transpiranto skrivs. Man har poetisk frihet. Det är som om man har en palett med de vanligaste orden från de vanligaste språken inklusive esperanto och slang, och sen målar man som man vill. Huvudsaken är att läsaren förstår. Och om läsaren vid sin läsning dessutom blir lite glad, har inte skrivaren misslyckats.

Min dikt ovan är alltså skriven i transpiranto, vill jag hävda. När tid och lust faller på mig kommer jag nog att skriva flera. Ett projekt utan jäkt.

Den dikt som ska skina igenom min ”En Liljeholmen” är alltså denna dikt av Nils Ferlin:

Infall

Man dansar däruppe - klarvaket
är huset fast klockan är tolv.
Då slår det mig plötsligt att taket,
mitt tak är en annans golv.

. 

Från järnrör till kulspruta

Riksdagen består av åtta partier. Sju av dem är helt ense om hur man ska jobba som politiker. De tycker att man ska prata med människor för att på så sätt övertyga dem. Det åttonde partiet tycker att det sättet är lite mesigt. De har i stället en väldig förkärlek för våld. Inte officiellt förstås. 

Så fort någon i partiet tappar masken och - på nätet eller på gator och torg - öppet visar sin fientlighet och hätskhet mot främlingar, då agerar partiledningen direkt. De slätar över eller omplacerar personen så han/hon kan dyka upp nån annanstans i partiet eller plockar bort personen helt om de måste. För detta rasistiska parti kan ju inte tillstå att det är rasistiskt. Då kan de ju inte fortsätta växa. Partiledningen pekar stolt på att de har proklamerat nolltolerans mot rasism i partiet. Vilket inget av de sju andra riksdagspartierna har gjort. Och det är ju bara logiskt. Det är ju i det här partiet som alla rasister finns.

Genom åren har nu masken gång på gång tappats av folkvalda i det partiet. T ex i juni 2010. Då var det tre av dem - vi kan kalla dem Knatte, Fnatte och Tjatte - som hånade Soran Ismail med rasistiska och sexistiska tillmälen och beväpnade sig med järnrör. De blånekade till detta tills de fattade att det hela hade filmats. Film som hela Sverige sett är svårt att prata bort.

Knatte, suppleant i styrelsen för partiets Stockholmssektion, lämnade sitt uppdrag. Fnatte, partiets ekonomisk-politiske talesperson, hoppade av och gick ur partiet. Tjatte, den rättspolitiske talespersonen, lämnade sitt uppdrag men dök upp på annan plats i partiet.

Och så där har det fortsatt. Men de har blivit mer och mer högröstade och arroganta. Masken tappas lättare och lättare. Det senaste är deras ledamot för kommunfullmäktige i Åstorp i Skåne. Hon skrev på Twitter så här (ordagrant):
”Danmark och Tyskland drar ner på dagpenningen som asylsökande får men INTE Sverige INTE. Klart att de vill vidare till Sverige. Kan ingen ställa sig på Öresundsbron med en kulspruta?”

En Twitterläsare ställde då två frågor:
”Vad har du fått dina uppgifter ifrån angående bistånd och stöd i Tyskland? Vad ska personer göra med kulsprutan?”

Hon svarade då (ordagrant):
”Du måste vara extremt dum i huvudet. Härmed är detta ett avslutat kapitel från min sida.”

Detta är alltså en folkvald person för ett riksdagsparti ...
Och vilket parti det är fråga om ger sig självt. Gimme Påkessons parti.

Inför en sådan här öppen grymhet och elakhet av en människa i maktställning blir man bara stum. 

Jag tänker på en dikt jag läste i skolan en gång.

Världens gång

Havet välte. Stormen ven.
Vågorna rullade asklikt grå.
”En man är vräkt över bord, kapten!”
Jaså.

”Ännu kan ni rädda hans,liv, kapten!”
Havet välte. Stormen ven.
”Ännu kan en lina den arme nå!”
Jaså.

Vågorna rullade asklikt grå.
”Nu sjönk han, nu syns han ej mer, kapten!”
Jaså.
Havet välte. Stormen ven.

Skriven för 124 år sedan av en 31-årig Gustaf Fröding. Men kunde ha varit skriven i dag.

Måne över Styrsjön

min stamfar höjde sin pokal
och tömde i långa klunkar
för allting gult och blått
och allt han trodde på

nånstans här på Siljans stränder
bodde och drömde han som jag
nu är han kanske mångubben där
och vågornas glitter hans ord:

glöm inte arvet att leva som jag
och försvara det äkta svenska
som är som Dalarnas öppna
ängar öppna för alla

långa korta vita bruna kvinnor och män
och barn och gamla och alla som flyr för sitt liv
öppna er gröna vida famn för dem
och kyss deras stora ensamhet

låt dem vila i er gula sol
låt dem vila i er blåa frihet
och torka deras tårar med er flagga
ni som ännu lever

Silfverstolpe sjunger ut sommaren

Det inns inga sånger för när sommaren slutar, bara när den börjar. Den blomstertid nu kommer som barnen sjunger så att dörren till den stora ledigheten öppnas. Eller sjöng. Nu kanske den visan utklassats av nåt från Sean Banan.

Men det finns väl ingen låt som stänger dörren till sommaren och öppnar höstens. När augusti blir september. Ingen som jag kommer på i alla fall. Och för de vuxna som jobbar blir det uppstarter, kickoffer och möten, möten och möten för att mjukstarta och slippa börja jobba på riktigt. Sammankomstertid nu kommer. Var det inte du som skulle fixa fikabröd i dag, Sten-Holger?

Nej, jag kommer inte på nån visa, sång eller låt. Bara en dikt. En av Gunnar Mascoll Silfverstolpe och den går så här:

Slut på sommarlovet

Det var den tid, då våra fickor spändes
av kantstött frukt med regnvåt lera på.
Det var den tid, då trädgårdsstaken tändes
och sken på kräftfat i en mörk berså.
Det började bli nästan kallt att bada,
och snåren sveptes in i spindelväv.
När sista lasset kördes till sin lada
var rymden kyligt klar och blåsten sträv.

Det var de dagar, då man girigt vägde
var timma, som fanns kvar till lovets slut.
Det var den tid, då varje timma ägde
en egen kraft, som måste vinnas ut.
Och ändå hände det, man smög sig undan
från leken till en backe, där man låg
och såg med tioårig, svart begrundan
på svalors flykt och vita skyars tåg.

Så reste man en kväll, då solen väckte
en djupröd glöd ur alla timmerhus.
Man höll den avskedsgåva, sommarn räckte,
en påse astrakaner mot sin blus.
I tårögd tystnad for man till stationen
och runtomkring en höjde syrsor gällt
den sista glädjedruckna sommartonen
från boskapstrampade och tomma fält.
.

Schyssta matställen: Nybrogrillen

Nu har jag gett dig fem tips om schyssta matställen; för lunch eller middag, kända och okända, kött och vego och utsikt och svenskt och kinesiskt. Det bör väl täcka in behoven hyfsat. Utom en sak, slår det mig nu. När magen kurrar och man inte har tid att gå in på restaurang. Eller när plånboken är i magraste laget.

Kort sagt: korvmoj! Sådana finns det förstås i vart och vartannat kvarter här. Kan jag rekommendera någon? Ja, det kan jag. Korvkiosken på Nybroplan: Nybrogrillen.

Det som den korvmojen har som sticker ut är fantastiska utländska korvar. De där vanliga också förstås, men jag läser på menyn tecknad på rutan att de har ungerska, argentinska, tunisiska, spanska och serbiska korvar. Samtliga korvar serverade i ett stort Chicagobröd. Och samtliga betingar det lagoma priset av 35 riksdaler.

Jag väljer den serbiska. Sremska heter den. När man sänker tänderna i den tåras ögonen av lycka. Så god är den. En liten flaska kallt vatten klunkar jag också till. För sremska är lika kryddig som god. Efter mig är det en dam som bara får en skål med vatten. Men det är inte till henne, ser jag. Hon sätter ner den på marken till sin törstiga hund.

Här kan man sitta och titta lite över Nybroplan, nicka åt Margareta Krook där till vänster. Och rätt fram alla båtar som lägger till vid kajen, tömmer sig på människor och fyller på med nya. Och till höger därborta ser jag, om jag sträcker lite på halsen, Wallenbergs runda sten. Dit går vi.

Nästan framme vid Arsenalsgatan ligger den, en stor klotformig sten, full med text i rad efter rad runt stenen. Den första är på svenska.

Vägen var ofta rak när judar fördes bort att dödas.
Vägen var krokig, farlig och kantad av hinder när judar sökte undfly mördarna.

Därunder samma text på andra språk runt stenklotet. Jag sätter fingret i inbuktningarna, räknar till 24 olika språk.

Och medan jag fundersamt står på Raoul Wallenbergs torg och mumsar i mig den sista biten sremska, tänker jag på den tiden när det var ett adelsmärke för en svensk att utan att tveka räcka ut handen till en medmänniska för att rädda hennes liv.

.

Schyssta matställen: Lotus Café

Men all asiatisk mat som man kan äta i Stockholm då? Japanskt, kinesiskt, indiskt, koreanskt, vietnamesiskt, thailändskt ... Hur mycket god mat som helst. Och många i stora, etablerade restauranger. Kanske finns det några helt små, typ hål i väggen bara, några som inte är kända men lagar lika bra mat som de stora?

Jovisst, och en sådan liten juvel har jag snavat på i Stockholm. Ett ungt kinesiskt par som har en ytterst liten restaurang med utsökt mat. Lotus Café heter den, ligger på Regeringsgatan 95. Kyckling, dumpling, lök, svamp, kål och ris, även vegetariskt. Alla rätter kring 80-90 kr.

Fyra trappsteg ner och plats för ungefär lika många gäster. Många tar förstås take-away, men jag sätter mig och beställer rostad anka med ris, 89 kr. Är lite rädd att den kan vara torr eller så, men det hade jag inte behövt oroa mig för. När det kommer in är den mör och saftig, uppskuren i generösa skivor. Sagolikt gott är det.

Till efterrät tar jag äggtårta, mest för att det låter kul, 12 kr för en, 29 kr för tre st sådana, vad det nu är för nåt. Det visar sig vara runda heta kakor, som crème brulée ungefär, men mildare. Vad är det för smak? Vanilj? Nej, nåt annat. Gott i alla fall.

De kom till Sverige för fem år sedan, berättar tjejen och killen som har stället. All mat är deras egna recept hemifrån. De kommer från Hainan och han pekar på väggen där man kan se fina foton av ön. Han har tagit dem själv. Hainan är Kinas näst största ö. Som Öland alltså, om man jämför. Två Ölandsbor som emigrerar till Kina och bakar kroppkakor och pekar ut sina exotiska bilder på Stora Alvaret för sina kinesiska matgäster. Så ungefär. Om man kan tänka sig Öland med en befolkning på 6 miljoner.

Och teet som jag dricker till är hälsoté, deras egen blandning, läser jag på en skylt. Fyra ingredienser.
Puer tea, som är bra för magen och favoritdrycken för de kontorsanställda i Kina, så det måtte vara hyfsat mycket av den drycken som går åt varje dag, tänker jag.
Chrysantemum, som är bra för ögonen och levern och tagen från Hangzhou i östra Kina, där tydligen den bästa växer.
Wolfberry, bra för njurar och energin, från Ningxiaprovinsen i västra Kina, favoritplatsen för vargbär.
Chrystal sugar, bra för strupen och motverkar hosta.

Mätt och belåten tar jag mig med lätta varglika steg uppför de fyra trappstegen till gatan igen. Regeringsgatan var det ju. Men vänta nu, hur lät den där gamla dängan, ” ... gata regerings 74 va´ adressen, där allting händer och fötter ...”. Just det, Nalen ligger ju bara en bit bort. Det gamla jazz- och danspalatset från 30- 40- och 50-talet som fått nytt liv numera. Topsy Lindblom som drev det var även guldmedaljör från OS i Stockholm 1912 - ett tips som du kan ha med i någon frågesport - i vilken gren var det? Svar: tresteg.

Och där är den alltså, den klassiska lokalen, bara en bit bort! För en hälsotédrinkare i stort sett bara tre steg.

.
http://elegreen.se/