Den gamle sjömannen, del 2

Just det. Jag gick alltså ut på Spotify. Kollade upp gamla godingar från 50- och 60-talet. Bland annat Tommy Steeles poplåtar. Han var några år i slutet av 50-talet en utmanare till själve Elvis Presley, i Europa åtminstone. Och i låten ”Water, water” kan man höra Tommy Steele sjunga:

Well, it´s water, water, everywhere
And not a drop to drink
So tell me now
Oh, what else can a poor fellow do
But sit right down and think

Think about some tea
Even if I wanted to be
A tee-totaller
It´s only the salty sea
Between the drink and me

It´s just like water, water, everywhere
And not a drop to drink
So tell me now
Oh, what else can a poor fellow do
But sit right down, on the deck, and think

Just det! Det var förstås den låten från 1957 som jag hört och som pinglade till i mig
när jag läste Coleridges ”The rime of the ancient mariner”! Tommy Steele  - eller någon av hans två medförfattare Lionel Bart och Michael Pratt - måste alltså ha läst denna gamla dikt från 1798. Och sångjaget är också en sjöman, sitter på däck och funderar kring havet.

Så roligt att göra denna upptäckt! Och Tommy Steele, förresten, låter det inte lite taget? Ett artistnamn? Ja, det var det. Han föddes som Thomas William Hicks. Det där med stålet kom från morfar som hette Stil-Hicks. Var skandinav enligt google (norrman, låter det som).

Elvis Presley sägs aldrig ha satt sin fot i England, men enligt samma google var Elvis i London en dag 1958, då han var tillsammans med Tommy Steele som ville visa honom staden. Skulle ha varit roligt att se det. Den tidens två rockkungar gluttande på Buckingham Palace som värsta turisterna. Undrar vad de drack? A nice cup of tea?
Det är i alla fall det han sitter och längtar efter i den här låten. "Think about som tea". Vatten, vatten överallt men inte en droppe går att dricka.

Jag kom senare på att Tommy Steele inte är ensam. Även Iron Maiden gjorde en låt på det här temat. Den hette t o m ”Rime of the ancient mariner” och finns med på deras album Powerslave från 1984. Men den låten har jag aldrig lyssnat på. Iron Maiden är ett hårdrockband. Inte riktigt min tekopp. 

.

Den gamle sjömannen, del 1

När jag läste engelsk litteratur på Stockholms Universitet på 70-talet stötte jag på någonting som jag vagt kände igen, när jag läste en dikt. 

Det var något bekant ur den långa dikten ”The rime of the ancient mariner” (Sången om den gamle sjömannen). Dikten skrevs 1798 av Samuel Taylor Coleridge och publicerades i samlingen ”Lyrical Ballads” som han skrev tillsammans med William Wordsworth. ”Lyrical Ballads” blev banbrytande. Med den gjorde romantiken sitt intåg i engelsk poesi.

Diktsamlingen inleds med just denna dikt. Den är på rim, ganska lång och handlar om den gamle sjömannen som hejdar en bröllopsgäst, som just ska in till festen och sjömannan tvingar honom att i stället lyssna till en otrolig historia om sitt liv.

Historien i korthet:
Han var kapten på ett fartyg på Stilla havet och råkade ut för en storm. När de kom ur stormen, sköt han en albatross som länge följt efter fartyget. Besättningen blev bestörta, det var ju albatrossen som hade hjälpt dem ur stormen! Det blev nu i stället kav lugnt på havet, de låg alldeles stilla och i den heta solen dog alla på fartyget av törst. Alla utom kaptenen, som räddades mirakulöst. För att sona sitt brott att ha dödat en av Guds oskyldiga (och dessutom lyckobringande) varelser, måste han därefter ägna sitt liv åt att gå jorden runt och berätta sin historia. I sedelärande syfte för andra.

Det som vagt slog an en sträng att ”det här känner jag igen”, var något i de här tre stroferna.

Day after day, day after day,
we stuck, ne breath, ne motion,
as idle as as a painted ship
upon a painted ocean.

Water, water, every where
and all the boards did shrink;
Water, water every where
ne any drop to drink.

The very deeps did rot: O Christ!
That ever this should be!
Yea, slimy things did crawl with legs
upon the slimy sea.

Något av detta påminde om nåt jag hört för länge sedan. Men vad? Det hade jag inte en susning om. Inte förrän jag många år senare gick ut på Spotify och hittade …

(forts i nästa blogginlägg)

Reger ingen

Vi har en helt ny situation inför riksdagsvalet nästa år. Kammen har växt på det parti som står med rötterna djupt förankrade i nazismen och de säger nu att de kommer att fälla varje regering om de inte får vara med i regeringsförhandlingarna. 

Självklart kan Gimme Påkesson och hans parti säga så. De har enligt opinionsundersökningar så stort stöd att varken alliansen eller de rödgröna kan få egen majoritet. 

Hur detta parti kan ha så stort stöd är för mig en enda stor gåta! 

Är det så att en tredjedel av Sveriges befolkning är nazister? Stödjer de massutrotning av människor som har fel utseende och ursprung? Jag vägrar att tro det. 

Eller är det så att de missat den kunskap vi haft omkring oss i 70 år nu, att nazisterna under andra världskriget avrättade 6 miljoner människor, främst judar? Hur har de i så fall missat det? För de kan ju läsa. 

Eller är det så att de bara är naiva? Tänker som så att det här är ju svenska nassar och de kan ju inte vara så där som de var på Hitlertiden och så, och Gimme Påkesson är själv från Blekinge, där ser ni, de vill nog bara återinföra folkhemmet så att allt blir bra och som det var förr. Och nazister, det kan de väl  inte vara, de är ju svenskar ...

Ja, oavsett vilken typ av okunnighet eller naivitet som lett fram till detta, faktum kvarstår: Gimme Påkessons främlingsfientliga parti kan diktera villkoren nu.

I det fall vi kör med de två vanliga blocken, vill säga. Vare sig det blir alliansen eller de gröna som blir störst kan det bara bli fråga om minoritetsregering. Som alltså röstas ner av nassarna. Ingen regering. Reger ingen. 

Om inte nassarna bjuds in till köttgrytorna, vilket Gud förbjude, och vilket alla de sju partierna sagt nix till, så återstår bara en sak: vi måste kasta blockpolitiken på historiens skräphög! Formera ett nytt mittenblock som får majoritet i riksdagen. S + C + L. Kanske alla utom V och M, om MP och KD kravlar sig över spärren. 

Och när du står i valbåset i september nästa år, rösta på vad som helst utom SD. Vilket som helst av de andra sju demokratiska partierna i riksdagen. Eller FI. Eller Kalle Anka-partiet. Eller Vi-som-gillar-Åsa-Nisse-filmerna-partiet. Vad som helst men inte SD.

Gamla ärrade centerpartister och liberaler måste röka fredspipa med sossarna nu, även om det tar emot. Gräv ner stridsyxan. Den politiska kartan har förändrats. Den stora skiljelinjen går inte längre mellan rödgrönt och blått. Den går mellan fredliga civiliserade partier och våldsinriktade främlingshatare. 

Mellan vanlig anständighet och inkrökt elakhet.

Mellan människovärde och Hitler.

.

Pappa Sten

I likhet med många har jag ett komplicerat förhållande till min far. Om jag riktigt försöker komprimera vad detta komplicerade bestod i, så säger jag rädsla och stolthet. 

Han var, som man också kan uttrycka det, en snackpåse. Kanske var det där min känsla av stolthet för honom låg? Eller rädslan? Vet inte. Själv var jag i alla fall ingen snackpåse. Sen hör det väl till bilden att jag aldrig minns att han lekte med mig. Varför? Vet inte det heller. Det här var ju inte på 1800-talet så det kan väl inte ha förekommit något uttryckligt förbud i lagen för en far att umgås med sin son. Kicka boll eller nåt. 

De få gånger han läste nåt för mig eller var med mig, de gångerna kommer jag ihåg kristallklart. 

Men så hände det där plötsliga som vände upp och ner på på mitt åttaåriga liv. Han flyttade ifrån oss. "Separation", som jag brukar kalla det. Låter mildare än den hästspark i magen som "skilsmässa" innebär för en liten grabb. 

I prosa är det väldigt svårt att beskriva hur det var, det där med pappa. Det skulle bli förtvivlat långt och ändå inte säga något. Några gånger har jag i stället tagit till lyrik. En av de dikter jag då skrivit är den här:

jag var den ende i klassen 
som visste vem Zora Folley var
och var han låg på utmanarlistan

när Eddie Machen landade på Bromma
var jag och pappa där
jag höll pappa i handen
och minns att Eddie bar keps

det var boxare, lejon och gorillor
med pappa
fotboll och piano

han hade högt hårfäste
näsvingar
och pratade fort

när han tog
vänsterhandsackorden
hördes som ett 
klonk av hans gula ring 

och i ett hålrum i pianostolen
låg Sinding och
Peterson-Berger                                                                                        
de svarta och vita tangenterna
spelade över väggarna  
för den 
stumfilm som var jag

.

Sparvdans

sitter och äter

frukost på Defnem

fiket där Schönhauser

och Poschinger möts

och där i Berliner Morgenpost

stor bild på första sidan

Donald i svärddans 

med sina nya kamrater

liten pojke

på vapenkalas

på gatan möter

jag en kvinna

i svart t-shirt med

Love will never die

i röd text 

det finns så mycket 

träd här i Berlin

de befolkas av sparvar

trastar och finkar

man ser dem aldrig

men meddelandet från

deras strupar hörs

det är som om

det är träden som sjunger

och gått samman

i gröna och röda cymbaler

i allé efter allé 

genom staden

miljoner sjungande träd

högt över våra huvuden

.

Portvakten på Vintergatan, del 3

(forts från del 2)

Ja, som sagt, det är ju runt portvakten allting kretsar här. Portvakt ja, vad är det för nåt, kanske du frågar dig. Men tänk pilsnerfilm. Tänk Julia Caesar. Portvakten för just den här trappuppgången hette dock inte Julia, utan Solveig. 

Trappen låg på Vintergatan, men i utkanten, för Vintergatan var stor, här fanns många trappuppgångar. I porten bredvid jobbade Proxima Centauri som portvakt. Solveig och Proxima brukade ta en fika ihop ibland.

Just nu satt de och fikade på gårn. Solveig i sin knallgula klänning och Proxima i sin matchande röda dräkt. 

- Satt just och tänkte på våra trappuppgångar, sa Solveig, och hällde upp rykande hett kaffe i väninnans kopp. En eller två bitar?

- En bara, tack. Men kanske om du har en skvätt mjölk? Vad tänkte du om trappuppgångarna?

- Jo, ta Vintergatan här. Den har ju fler trapphus än våra två.

- Ja, omkring 400 miljarder trapphus har den väl, sa Proxima och rörde om i koppen.

- Inklusive våra två, menar du? Ja, det är ju inte så mycket. Vår granngata Andromeda-galaxen har tusen miljarder trapphus. 

- Ja, typ. Och det finns många fler gator här i staden. Och alla med trapphus.

- Och massor med städer i landet. Och drösvis med länder. Så det måtte vara krylljoner med trapphus därute. Ska du inte ha en tårtbit till? 

- Nä, jag tror inte det. Ja, det ska vara en liten bit då.

De tystnade en stund. Lugnet spred sig över gården. Och inget hördes, förutom lite sörplande ur två kaffekoppar och ett fönster som stod och slog i blåsten uppe hos Neptunus.

Och så pratade de om hälsan. Det hörde till. 

- Ja, mer än en trapp får väl räcka, sa Solveig, och tog sig åt ryggen. Man är ju ändå 4,6 miljarder år gammal.

- Prat. Det är väl ingen ålder på en häst. Du kommer vara portis här när du är 12 miljarder.

- Säger du det, Proxie. Ja, ta mig tusan om jag inte är i blomman av min ålder rent av. Min bästa tid är nu, kommer du ihåg den gamla slagdängan av Janne Malmsjö?

- Ha ha, du är för härlig, Solen! Gamle Malmis? För mig är det bara hårdrock som gäller.

Och med de orden var det slutfikat för den här gången och de kramade hejdå till varann och lovade att ses vid nästa fikapaus om tre miljoner år.

Vår portvakt gick tillbaka till sina sysslor. Kaffekorgen dinglade lätt på armen och den gula klänningen svängde. Hon funderade. Ja, det var ju några klagomål som inkommit förstås. Från vem var ju lätt att gissa, tänkte hon. Vad kan det vara för kalamitet den här gången? Är det Månen som stukat lilltån? 

Portvakten på Vintergatan, del 2

(forts från del 1)

Väl uppe vid den femte dörren läste jag först på den noga, innan jag knackade. JUPITER. Och tillägget i blyerts: "m fam". Bitande kallt hade hon, tänkte jag när jag stod på hallmattan. 

- Det är 150 grader minus, ropade Jupiter från köket.

Alla tog mig tydligen för någon som skulle läsa av mätaren eller nåt. 

- Men det är som det är. Hälsa portis. Hon är en raring.

Jupiter hade nån slags stor röd fläck i ansiktet också. Undra på det. Hela lägenheten vimlade av barn som rusade runt henne, 67 st räknade jag till. 

- Ta det lilla lugna nu, Io! Akta mattan, Europa! Vält inte vasen, Ganymedes! Sätt dig med en bok i stället, Callisto!

Inte utan bävan tog jag mig halvtrappan upp till nästa lägenhet. SATURNUS huserade här. "M fam" också, tydligen. Jag satte på mig en lovikkavante och gläntade försiktigt på dörren. Ingen direkt värme här heller. "Minus 190" hojtade Saturnus, innan jag ens hunnit säga hej. Om jag förväntat mig en lekande barnaskara även här, behövde jag inte bli besviken. 

Titan, ett stort och välväxt barn, gick runt mamma Saturnus med sina 61 syskon. Men hon höll god min och snurrade stora vida rockringar på höfterna för att roa kidsen! Något sådant hade jag inte sett sedan 60-talet. 

Nästa då? Mycket riktigt, en halvtrappa upp fanns en dörr till. URANUS kungjordes det på namnskylten. Dubbla lovikkavantar på och stående på hallmattan behövde jag inte ens fråga den här gången. Termometern på väggen visade ohyggliga 220 grader minus. Uranus såg lite besynnerlig ut, tills jag förstod att hon gick med hela kroppen lutad lite åt sidan. Men då var det bara att själv lägga huvudet på sniskan, så var det inget konstigt längre. Varken med det eller kylan.

Barnadensiteten hade avtagit markant. Endast 27 glin här, skanderande i kör: "Så göra vi när vi gånga runt Uranus, gånga runt Uranus, gånga runt Uranus ...".

Jag stängde dörren runt denna frostnupna men intagande familjescen.

På vägen upp nästa halvtrappa blåste mössan av, så jag fick gå tillbaka och hämta den. Jag höll hårt i den när jag läste på dörren. NEPTUNUS. Dörren gick upp av sig själv. 

- Goddag och ursäkta jag frågar så här, ropade jag, men har ni inte glömt balkongdörren öppen? Det är allt lite blåsigt. 

Neptunus satte handen för örat och rörde läpparna till något som jag tolkade som "va?" Ingen skulle kunna höra något vad någon sa härinne. Medan jag höll i mössan med ett fast tag, tittade jag mig runt. Några telningar då? Nej, nästan beklämmande barnlöst. Bara 14 st som snodde runt kjolarna på henne. De andra hade nog blåst bort.

Ja, tänkte jag, när jag stod ute i trappen igen, det skulle ju vara 8 st stod det nere i trappen. Då har jag knackat på hos alla. Väldigt olika i lägenheterna, må jag säga. Inte riktigt samma väderlek. Och hos alla de fyra sista var det gasspis, hade jag noterat. Men innan jag hann anträda färden nedåt, hörde jag nåt. Från vinden ovanför mig. Lät som om någon gnydde där. 

Jag öppnade luckan och en jycke stack ut sin svarta runda nos och började nosa på mig, viftade med sin tunna svarta svans. Jag klappade den förstås på den brandgula pälsen. Och runt halsen hade den visst ett halsband med några tryckbokstäver på. PLUTO stod det.

Men nu har jag väl kikat runt på det mesta här, tänkte jag, när jag stängt luckan till vinden. Bäst att gå ner till den där portvakten. Det verkar vara runt henne allt kretsar.

(forts i del 3)

.