Besök i Shakespeare-land 2

(forts från förra inlägget i nov)

Teatersalongen var så lik det jag sett på bilder och läst om! Rund som på Shakespeares tid, scenen i mitten, publik och skådespelare nästan ihopblandade, entréer och sortier genom publikhavet.

Och kung John spelad av en kvinna! På gamle Willes tid spelades ju alla kvinnoroller av pojkar. Flera av kvinnorollerna i hans pjäser hade också den twisten att de i pjäsen klädde ut sig till män, för att i slutet av pjäsen demaskera sig och visa att de - tada! - hela tiden varit kvinnor. Fast de alltså hela tiden varit pojkar.

Pojkar blir kvinnor som blir män som blir kvinnor. Så det var rätt logiskt att krigshetsar-John porträtterades av en kvinna. Hon var bra också. Den ballaste rollen med de coolaste texterna i pjäsen är enligt förståsigpåarna Bastarden. Han var sevärd, fick igång publiken som om det vore ståplatsläktaren på ett fotbollsderby. Min favorit var ändå emissarien från påven. Få repliker med små, små medel och eleganta ansiktsuttryck. Av en händelse spelades också han av en kvinna. Shakespeare måtte ha skrattat gott i sin himmel.

Hela Stratford-upon-Aven var pimpad med Shakesperiana. Man lyckliggjordes av att marineras i detta. Sådana otroliga böcker och grejer av olika saker i butikerna. Och dessa fyra väldiga statyer vid floden Avon. Först en rundmagad en. Falstaff, förstås. Han som dyker upp både i Henrik IV och The Merry Wives of Windsor. Sen en med kungakrona i handen, kunde vara från vilken som helst av krönikespelen. Den tredje statyn en grubblare med dödskalle i handen. Hamlet. Och den sista statyn var Lady Macbeth.

Han skrev ca 37 pjäser. Att man inte kan säga exakt, beror på att man tror att han i några av pjäserna tog med en annan som delförfattare (inte helt ovanligt på den tiden). Hur räknar man det? Och kung Henry IV fanns det så mycket att skriva om att det blev tre pjäser, del 1, 2 och 3, och Henry VI finns som del 1 och del 2. Så hur räknar man Henrypjäserna? Som 2 eller 5 st?

Den storm av inspiration jag fick av vår tripp till Stratford-upon-Avon resulterade att jag ville lära mig mer om alla pjäserna, så jag började på en story där jag tar med en person från var och en av alla hans pjäser. Vilket innebär att jag måste göra en research. Den rollfigur jag valt hissar ner mig lite grand i pjäsen i fråga. Väldigt roligt att vara med i den hissen, en hiss för varje pjäs, och skapa något eget av detta. Förhoppningsvis. Kul att göra försöket i alla fall.

Och ger mig en ursäkt att ta ner Harold Blooms tegelsten om Shakespeare ur bokhyllan, försiktigt blåsa bort dammet och sätta mig och läsa.

Besök i Shakespeare-land 1

Tänk att jag, lilla jag, och Fritjof Andersson. Eller snarare jag, lilla jag och William Shakespeare. Det var förstås stort att vara i Stratford-upon-Avon på ett fyradagarsbesök. Erkännes.

Fast vädergudarna tyckte inte om att jag var där. Regnet öste ner. Inte hela tiden dock. Varannan dag var paraplydag och varannan dag uppehåll, snudd på sol. Det var bra. På paraplydagarna kunde jag smälta det jag upplevde på soldagarna. För det var omtumlande.

Hotellrummet var Macbeth-inrett. Himmelssäng och Banquos vålnad gnisslade i vattenkranen varje gång jag tvättade mig. Och tvätta sig måste man förstås ofta i ett Macbethrum. "Bort, bort, jxvla fläck". Även om det var Lady Macbeth som mest hade det där blodproblemet på händerna. Utanför dörren fanns en mässingskylt med "Double, double toil and trouble, fire burn and cauldron bubble".

Mellan skurarna gick vi ut på stan. Eller byn. En sak med gatorna är att de har väldigt korta namn. Det är Sheep Street, Church Lane, Bridge Street osv. Gatan där han föddes hade det jättelånga namnet Henley Street. Hans hus såg ut precis som på alla bilder jag sett, det där zebrarandiga och med all snickarglädje. Lycklig tog jag bild på bild.

Födelsehuset var omgjort till ett museum nu. Inte på ett töntigt sätt, mer coolt. I en sal fanns två skådisar och de deklamerade gärna monologer, välj vilken ni vill höra! En av dem framförde den där från Köpmannen i Venedig, "If you prick us, do we not bleed?"

Vad vill ni höra mer, frågade de. Och jag tog mod till mig och bad dem ta den där som jag själv kunde utantill, alltså monologen att-vara-eller-inte-vara. Den som jag stått och mumlat så många gånger när jag väntat på bussar och sånt. Och en av dem körde igång direkt. Underbart att höra. Och hur skulle han säga det när han kom till "the native hue of resolution is sicklied over with the pale cast of thought"- Sicklajd eller sicklid? Det har jag alltid undrat över. Han sa "sicklid". Då vet jag det. Ska försöka hålla det i minnet nästa gång jag väntar på en buss.

Kan ni alla monologer utantill från alla pjäserna, frågade någon. Nästan, svarade de. Ibland försökte någon sätta dem på pottkanten med något superovanligt, men det hände ytterligt sällan. De kunde sin Shakespeare.

En av kvällarna gick vi på en föreställning med Royal Shakespeare Company som uppförde King John. En pjäs av Shakespeare alltså, framförd av just det teatersällskapet och i Shakespeares hemstad. Kan det bli bättre? En stor upplevelse för mig. Bara en sån sak som den som spelade kung John, det var en överraskning!

Men nu känner jag att den här bloggen börjar rinna ut, som november ungefär. Fortsättning följer nästa månad. Det vill säga i morgon. 

Korv med mås

Jag måste berätta en sak. Du vet grillkiosken vid torget. När de lämnar tillbaka växeln lägger de alltid till ”och se upp för fåglarna när du äter!” Detsamma står på en handskriven skylt på kiosken: ”Se upp för fåglarna!”
Måste de verkligen göra sånt väsen av att det finns fåglar på torget? Lite duvor och kråkor och måsar. Vilket torg har inte det? Ja, duvor och kråkor i alla fall. 

Oavsett vilket så är väl människor stora och fåglar små. Det kan man inte komma ifrån. Låter som om stan vore tillhåll för sydamerikanska kondorer eller nåt.

Var var jag nånstans? Jo, jag hade just fått min korv med bröd och ketchup med stark senap och stod lite förstrött och tittade ut över torget. Två unga tjejer gick där och pratade med varann, den ena underströk vad hon sa med gester, den hand som hon höll sin korv med bröd i. Och det var inte bara jag som såg det.

För det tjongade bara till på nåt sätt. Och hon skrek till i panik och rusade därifrån med väninnan springande bredvid. Det såg ut som nåt från en film med Hitchcock. Korven och brödet låg på marken och måsen landade bredvid, gick lugnt och värdigt fram och började äta. En vanlig dag på jobbet.

Och jag bara tittade på scenen och fick snurriga tankar. Skulle jag inte gå fram och schasa bort fågeln? Den var ju ändå en tjuv och sånt ska väl inte uppmuntras? Överfalla någon bakifrån, eller som det nu var uppifrån! 

Å andra sidan hade den ju ändå vunnit korven på ärligt sätt får man väl säga, i kamp för brödfödan. Dykningen hade nog bara snuddat vid flickans huvud eller hand, mer behövdes inte för att fälla bytet till marken. 

Medan jag funderade på hur jag skulle göra, åt tjuven helt enkelt upp tjuvgodset och lyfte på belåtna vingar från Varbergs torg. 

Fröding i Societetsparken

Gustaf Fröding och Verner von Heidenstam promenerade här i parken på sommaren det år Societetshuset bara var sex år gammalt. Men de träffades inte.

Heidenstam hade slagit igenom som skald med dunder och brak året innan, var en av de klarast lysande stjärnorna i den litterära världen och beundrad av de flesta. Inklusive Gustaf Fröding själv.        

Fröding var ännu outgiven, världsvan på utsidan i monokel och knävelborrar, men inuti skör. Om han hade fått se Heidenstam gående emot sig i parken skulle Fröding, star-struck, ha vikit av in på en annan stig.

En park har funnits här sedan 1856, en badhuspark för kurortens gäster. Det låg sedan länge ett varmbadhus i hamnen.        

En gång vart hundrade år har Varberg drabbats av stadsbränder. I november 1863 var det dags igen. I stort sett allting söder om torget lades i aska och tusentals blev hemlösa. Varberg valde då att investera sig ur krisen och 1866 byggdes två nya badhus för att locka till sig sommargäster. Ett kallbadhus och ett nytt varmbadhus. Med 140 fot emellan. Den ena i havet och den andra på stranden. 

Men det fanns konkurrens från andra kurorter. Strömstad, Särö och Marstrand började flåsa Varberg i nacken. Det var då man gjorde storsatsningen, det jag står och tittar på nu: Societetshuset. 

Alhambra kallas den här stilen. Snickarglädje kan man också säga. Titta bara på verandorna! På en lista över vykort som turister genom åren skickat från Varberg kommer Societetshuset högt upp. 

Den stod på plats 1883. Med festlokaler, restaurang i två matsalar, rökrum och spelsal. Och med svensk-norska unionsflaggan vajande från högsta tornet. Efter att ha fått tångmassage i badhusen, inknådats med gyttja och avspolats av baderskorna, kunde kurortsgästen nu fortsätta behandlingen med att dricka brunn i en ståndsmässig byggnad. 

Eller promenadgå i parken. 

Societetsparken hette den nu. Och här fanns nya planteringar, musik, dans, gungor, karuseller och kägelbana. Vad kägelbana är vet jag inte, men det skulle man ha på den här tiden. I dag finns minigolf i parken, en tennisbana och en jättestor lekpark. Och många konserter från den numera lite enklare scenen. 

Två år efter den sommar som Fröding var här debuterade han som poet. Han fick direkt ett stort erkännande från kritiker och läsarna var hänförda! En ny stjärna hade tänts.        

Jag undrar just … kan det ha varit i Varberg som Gustaf Fröding fick första idén till dikten Gitarr och dragharmonika? Den som vandrade i Societetsparken hörde ju från ena hållet musikkåren från utomhusscenen här och från andra hållet tutade man på från Pehrssonska Trädgården alldeles intill. Och i dikten får vi veta: 

” … att gitarrsång / och dragharmonikesång / stämts upp från höger och vänster / ibland på samma gång”.

Att gå omkring fritt så här i parken har man bara kunnat sedan början av 20-talet. Samtidigt med att Societetshuset uppfördes 1883 satte man upp staket runt parken. Den som ville in och ta del av nöjena fick betala 10 öre.        

Och den avgiften låter ju inte så mycket att bråka om. Men vad kunde en årslön vara för en piga eller dräng på 1880-talet? En hundring eller så? 
För barfotabarnen från Platsarna var entrébiljetten på 10 öre bara nåt de kunde drömma om.

Drottning Blankas plats

Under en promenad i Varberg kommer jag till Drottning Blankas plats. Det är en liten trekant med gräsmatta på, några bänkar och några buskar. Inklämd mellan Ringvägen på ena sidan och ett stort hål i marken på andra sidan. I hålet kommer det att byggas hus med hyreslägenheter.

Eftersom ingen är och jobbar i byggarbetsplatsen nu är det stilla och tyst här så jag sätter mig på en av bänkarna som finns i buskarna. Där är också en liten skulptur av en sittande kvinnofigur. Vad är det? Drottning Blanka själv? Jag läser på sockeln, lite bortnött är texten men det står "Askungen". Jaha. Vem kan ha gjort den? Namnet står nog under, men svårt att se, jag får nästan gå in i busken och böja mig så ryggen knakar. "Stig Blomberg" står det.

Sitter man på en bänk med lite fåglar kvittrande runt en och man har namnet på en skulptör, ja då tar man fram mobilen och googlar. Ja, säger nätet, en skulptör med det namnet har gjort en staty med det namnet. Nej, den står inte här i Varberg, utan i Skövde, närmare bestämt Barrstigen 2, sedan 1951-52. Jo, säger ett annat ställe på nätet, den står på Drottning Blankas plats i Varberg sedan 1950. Vilket låter sannolikt, eftersom det är där den står.

Skumt. Det där med Skövde. Och årtalen. Men det är ju också lite skumt med statyn. Varför Askungen? Lite ologiskt. Att drottningen Blanka har en plats här är dock helt logiskt. Hon var gift med kungen Magnus Eriksson på den tid då Varbergs fästning var ett slott. Då snackar vi mitten av 1300-talet.

Askungen hittade ju också ett slott i och för sig, men hon har ju nackdelen att hon aldrig funnits.

En människa som går förbi här och ser vad platsen heter och ser en liten staty tror ju förstås att statyn föreställer just Drottning Blanka.
Så jag tycker att någon duktig skulptör gör en sådan staty och ställer här. Askungen kan man väl frakta tillbaka till Barrstigen i Skövde.

Bredvid den statyn av drottning Blanka tycker jag samtidigt att man kan sätta en skylt med den där dikten jag skrev om henne för något år sedan. Den går så här.

Drottning Blankas plats

rida rida ranka
till Belgien och Blanka
och friaren var trevlig
för hon var söt och grevlig

i Norden är vi panka
som Magnus sa till Blanka
men kungen fick sin maka

och bjöd på pepparkaka

            *

bara 15 år ung
var hon gift med en kung
och rätt ofta vad vi förstått
höll de hov på Varbergs slott

kylan förmodligen jättesvår
men hon var drottning 30 år
och kultiverad och vaken
regerade hon med maken

            *

hon lever kvar i namnen
gymnasiet i hamnen
och denna lilla park
vårt hej till en monark

det sägs hon går igen
ibland på fästningen
en grå men skön gestalt
från 1300 kallt

Sång efter Tage och Tegnér

Det var ju på det sättet att Esaias Tegnér skrev en 22 strofer lång dikt "Sång den 5 april 1836 (om den gustavianska tiden) och Tage Danielsson gjorde 1967 ett slags pastisch på den i "Det eviga" (om Rydbecks tid, radiochefen på 50- och 60-talet).

Nu har jag tagit stafetten vidare och skrivit en liten nutidshistoria på motsvarande sätt. Både Tage och jag använder Tegnérs rimmönster, men dikterna är kortare, Tages har 13 strofer och min har 12:


Sång efter Tage och Tegnér

Först var det en sång av Esaias Tegnér.
Så fortsatte Tage Danielsson detta.
Sen dess är det klart att det hänt lite mer
som jag tycker det vore idé att berätta.
Två bakelser var de, med ros och extra allt på.
Och rimflätning också. Finfina grejer.
Tegnérs kom 36. 1800 alltså.
Sen Tages 67. Ja, 1900 alltså.
Och det här plitas ner typ nu om man säger.

Han är kameleonten i popens historia.
För hans ombytlighet vill man bara tacka.
Både sammetsstrupen som sjöng för Victoria
och Masen av ooga ooga tjacka.
Svepte badrockar om oss i sommarens hetta
och var knappt 27 när han fick sitt livs
stora låtgenombrott med en Billboard-etta.
Även andra från Sverige har lyckats med detta.
Som Roxette och ABBA. Men först var Skifs.

Andlöst vi ser hur den bilder förmedlar,
en blänkande televisionsapparat.
Musiken är skivor man köper med sedlar,
i svang är nu vajert, frisörska, kamrat
och Beatles är förband till Trio me´ Bumba.
Alla barnen på lekis heter Karin och Anders,
i Engelska parken dansar Thörnqvist rumba
och kungen får puss mitt på munnen av Tumba.
I den folkhemsepok som är Tage Erlanders.

Två sporter som vi var bäst i. Fordom.
Han slog mot garageport och blev nr 1,
fick McEnroe till en och annan svordom
och Wimbledontjejer att tjuta i falsett.
En tennisgud med Buster och pannbandfrilla.
Sen kom Tärnabysfinxen i luva och pjäxor.
”Där startar Ingemar! Inte grensla! Inte trilla!”
Under andra åket stod Sverige stilla.
Björn Borg och Stenmark. Våra stora 56:or.

Det svenska språket! Du ärans och hjältars tunga!
Obönhörligt ser vi dig utvecklas,
slurpa i dig influenser från de unga.
Språkpoliser står inte ut. Äcklas.
Men språkets jobb är riva ner fördämningar.
Grymt är ju fett och sjukt nu. Liksom najs.
Jag minns det steg ur skiffelns lämningar
en ordkonstnär renons på hämningar.
Robban. Som ensam fyllde Globen. Twice.

Säg VM 94 och alla skiner upp.
Vilken sommar! En magisk och het en,
när Tommy lät hela sin landslagstrupp
ladda upp med Boye, poeten.
Och länge får det letas
för att hitta större succé.
Förutom när det nätas
från halva plan med bicicletas
utav Zlatan, Sveriges Pelé.

Det osvenska, hör vi dem ropa,
måste vi ta itu me´.
Men invandrare är vi allihopa,
ja´ me´ och du me´.
Fast storsvenska slagord är opportuna
blott Sapmi var en gång fosterländskt.
Befolkningens ögon var arabiskt bruna
och långt innan stenarna fått en runa
var samiskt ett annat ord för svenskt.

Me too är skylten att nu är det stopp
för inställningen sedan urminnes tid
att bara ta för sig för den som har snopp.
Firma Snille & Smak drogs nu med härvid.
”Va? Ska pöbeln få smäda en kumpan till oss!”
Då vällde kritik in från stora och små.
Stol 17 knarrade ”ge f-n i oss”,
gick till pressen och stack kniven i Danius.
Ack ademien bara dog där och då.

Du är den ende som tappade kjolen
och Europa tappade hakan, Lill.
Håkan H trollar fram ur sin hatt i solen
Sven-Ingvars, Jerka och Veranda-Jill.
En sång kan få sorgen att släppa sin lie,
i stämmorna ligger vår demokrati,
kanske slagen till marken men uppe på nie.
Fråga Hasse & Tage och Mikael Wiehe.
Och i regnbågen står Tomas Andersson Wij.

Där ligger ett skimmer över internet,
fantastiskt, utländskt, flärdfullt om du vill,
men när allt står på spel är det inte lätt
att förstå vad kanalen ska tjäna till.
Alarmerande bilder betraktas som tjat.
Det går en gäspning runt sammanträdesborden.
Då satte sig en flicka vid ett plakat
och uppmärksammade vårt döende klimat.
Det var med Greta vårt namn flög över jorden.

Här är studiopublik och ett nyinsatt program
som handlar om nationens gamla plåga.
För nya krya vittnen har nu åter dragits fram
och journalisten Kvartoft har en fråga
till Professorn av buset och batongerna.
”Vad tror du mordet får för lösning, GW?”
”Det är väl att den göken känner ånger, va
och hoppar själv ur Palmegruppskartongerna”.
Då vaknar jag och knäpper av min teve.

Idyllen som kom av sig. Nu ser tyvärr jag ett
land som av det öppna bittra hatet bombarderas.
Sverige är inte avlångt, det är isärdraget.
Sökes: en som inte skiljer mellan vårt och deras.
Det finns en sån. Som visat tusenfalt
att inkluderande gör själen evig.
Ur vår historia träder en samlande gestalt.
Ett hjärta som hette Lill-Babs gick igenom allt.
Är du kär i mig än? Ja de e vi.

Lätt regn över torget

Sista dagen i denna stekheta månad juli är jag på torget när det duggar lite lätt. Underbart. Torget här i Varberg heter bara så. Torget.

Varje onsdag och lördag året om är det marknad här. Där till höger intill kyrkan är det kläder, till vänster är det böcker och tidningar, rakt fram breder alla handlare ut sig med frukt, bär, grönsaker, potatis, svamp, tomater, ost med mera och längst bort mot Statt är det blommor. Vid blommorna är det längst köer.

På ett ställe kan det sitta en som flätar korgar. På en annan kan det stå en snickare med sina verk. Sittbänken som står i hallen därhemma kommer från honom. Om det inte regnar som idag kan det stå en skolflicka på torget och spela saxofon och Frälsis brukar stå och sjunga sina mjuka psalmer mellan Kassetten och Lollos i östra ändan på torget.

Jag har just köpt två liter Långås. Det är den bästa sorten jordgubbar. De har sitt stånd precis på minnesplattan av Pechlin. Att det finns en minnesplatta på torget av Carl Fredrik Pechlin kan tyckas lite märkligt, han som sades vara inblandad i mordet på Gustav III den där maskeradbalen 1792. Men Pechlin satt på Varbergs fästning vid slutet av sitt liv, där han även dog. Så det kanske är därför, att hålla historien levande ...

Men då tycker jag att de också skulle kunna sätta upp en minnesplatta över karamellkokerskan Adelina Johansson. Så där i början på 1900-talet var det inte så vanligt med godis, om man inte var speciellt stadd i kassa. Adelina stod på torget och sålde i 50 år. En legend.

Jag mumsar på en lammkorv från charkuteristen här. Perfekt lunch för 25 spänn, som jag betalade med klirrande mynt. Speciellt idag när hon la två korvar mellan brödskivorna. Med ett tillägg att hon ändå skulle börja på en ny omgång.

Eller också tyckte hon bara att jag såg extra hungrig ut. Och kanske inte speciellt stadd i kassa.