Rambling on a mid day night

jag känner mig oändlig i dag
så oändligt trött

jag har alla mina sånger i mig
men inte vet jag

sätta sig högst upp i sig själv
och rutscha ner

i flyende glitter
som en flaska

en balkong var där
som lutade bakåt

pyttebatongen och låga galler
värme och tresmaksglass

hem kunde jag bärga
en fyrkantig sten det sken om

det växte sockerbitar
i skogen

naturen var lättare
än människor att bläddra i

i trappen ringde jag på

och väntade illamående

det var många människor
i min ensamhet

jag hade ögonen öppna
bakom stängda ögonlock

skrev listor
på allt jag såg

minnen med isbitar
och en skvätt angostura

över gården skulle jag gå
lego eller nåt som en stor yxa

jag höll aldrig på med lego
jag höll andan när jag var där

Söderberg hette han
är det enda som spricker fram

tallarna kan fortsätta susa
men plitarnas namn glömmer man aldrig

när folklivet kom till mig
i form av formlösa land

var det enda naturliga att
sjunka ner på golvet

och föra små människor
med handen över mattan

liten droppe rymmer där
torkar upp den med fingret

en gång skulle man stå bredbent
och kasta en kniv i marken

nära men inte för nära den andres fot
sen gav jag kniven till honom

förstod inte riktigt varför
men det gällde väl bli vuxen

och för sånt fick man
riskera lite blod

tänk om jag vetat att det var
här vampyren bodde

och skrika var det ingen
större idé med

under viadukten med det
öronbedövande tåget

överlämnade jag mig
åt lungorna

tog mig därifrån
mer hes än befriad

lite knäsvag kunde jag
dock konstatera

mjuk och svag i knäna
och i hjärtat en stor skuld

det var så det kunde vara
mitt inne i livet

men det
visste jag inte då

vackraste urnan kan bara det
nedtrampade gruset bygga upp

den längsta armen ut över vattnet
är från den som själv har drunknat

djävulen sitter i allt som har allt
mindre och mindre speglar

brer ut mina papper
hyfsar det som rinner

en bucket list för att börja
inte sluta

allt som äntligen
slutat rimma

allt värdeont
denna lallande natt

allt som sjöng mina sånger i mig
när jag inte var hemma

ofta gick den långt i förväg
min penna

med mitt livrädda
hjärta i munnen

Ute på Jabba Point

Det var en gång en liten huggorm som hette Enoksson. Han var alldeles blå och hade fina stjärtfjädrar. Inte så värst vanligt för huggormar kanske men å andra sidan var det inte så många som hette Enoksson heller, så det kan komma på ett ut.

Hans mamma och pappa sa att han inte fick gå till havet, det är farligt där. Jaha, då var han tvungen att ringla dit för att se själv. Vad var farligt? Vattnet? Nej i vattnet kan man ju simma, märkte han. Det gick bra. Bara vricka sig ljudlöst genom vattnet och ingen som kunde se honom, hans ögon det enda över vattenytan.

En hemlighet som Enoksson hade vara att han tyckte om böcker. Dem kunde han nu ägna sig åt på Jabba Point - en bergsklippa i havsbandet som han hittat redan den första dagen. Där låg han ofta på rygg och solade och kunde samtidigt läsa. Han hade visserligen inte några händer men det vara bara att korva upp halsen i några veck så gick det bra att hålla.

Jabba Point var en idealisk klippa för bokläsning. En utskjutande del över klippan blev som ett litet tak. Om det regnade drog han sig in under skydd med sin bok. Men bara tills solen kom fram igen, då ringlade han tillbaka. Det var för värmens skull. Som alla ormar var Enoksson kallblodig, att tanka solsken var ett måste för honom. Lika viktigt som att läsa en god bok.

Böckerna, ja det blev lite blandad kompott. Här var en med bara ormar i. På bilderna såg han inga som läste böcker, men det fanns några som hette glasögonormar. Ja, då kanske han inte var helt ensam i alla fall. Även om glasögon inte var något han tyckte han behövde. Men han var ju rätt liten än.

Hur fick han tag i böckerna? Köpte han dem? Nej. De fanns i containrar. Folk slängde saker hejvilt. Martinsson, Gordimer och Rosling. Data för dummies, Trädgårds-Nytt och Så klarar du livspusslet. Det var en enkel sak att balansera dem på ryggen när han simmade tillbaka till Jabba.

Han var allätare, läste allt som han tog hem. Han gjorde på det sättet att först läste han boken eller tidskriften. Sen pausade han lite och tänkte på den. Först därefter tog han nästa. Som orm var han van att ligga still och smälta det han konsumerat.

Mamma och pappa hade börjat blekna bort i minnet. Han kände att hemma var här på hans klippa. Och han slapp det tröttsamma väsandet från allehanda släktingar för att hans färg råkade avvika lite. Med en belåten suck fladdrade han lite med fjädrarna längst nere på stjärten, tittade upp i den molnflyende himlen och sträckte sig efter nästa bok.

Med tiden blev Enoksson den mest allmänbildade huggorm någon skådat. Fast det var ju inte så många som skådat honom. Till Jabba Point kom ingen, vilket passade honom fint. Folk som var på väg att lägga till där, ändrade sig gärna när de såg den numera fullvuxna huggormen. Ibland kunde förstås en lunch komma simmande mot klippan och då var det ju bara att hastigt ringla in bakom ryggen på Svea Rikes Lag. Det brukade fungera smaskens.

                                             *

Framförallt var det dock en massa bråte och grejer som med jämna mellanrum sköljde in mot klippan. Flaskor. Cykeldäck. Gummistövlar. Åror. Tomma lådor. Folk slängde ju saker hejvilt. En dag kom det in en nästan ny dator guppande i sin kartong. En laptop hette väl det här. Roligt att se en i verkligheten och inte bara på bild. Var hade han den där som beskrev det här så bra? Enoksson snodde in mellan andra och tredje bokstapeln och kom ut med en volym i munnen. "IT för avancerade, volym VIII". Javisst, den var det. Och de andra sju hade han väl? Jo, han rotade fram dem också.

Det började regna så han drog in allt under taket. Han tittade på vad som låg framför honom. Till höger en kartong med laptop. Till vänster åtta böcker om hur man gör med laptopen. Packa upp ur lådan, ladda med ström, koppla upp sig, ladda ner operativsystem, använda mus, tangentbord, fönster, verktyg, webbläsare, sökmotorer, hemsidor, bloggar, vloggar, appar, mappar och pappar och allt vad det hette.

Kunde man ...? Skulle det gå att ...?

Ja, den första punkten uppackning gick galant. Sen stötte han på problem. Ladda med ström? Han såg sig hjälplöst omkring. Då - woosh - knastrade en blixt över himlen och laptopen laddades med ström! Enoksson visste inte hur det gick till, men han kände igen sitt eget zick-zack-mönster. En hälsning från himlen helt enkelt, tänkte han. Resten av arbetet med laptopen lyckades också, även om det inte gick så där jättefort. Åtta volymer är ju ändå åtta volymer.

Han fick klicka med musen och samtidigt skriva med tangentbordet medan han bläddrade i något kapitel. Tur han hade sina yviga stjärtfjädrar. Annars skulle det inte ha gått. Fler och fler funktioner lärde han sig, mer och mer skicklig blev han. Av bara farten kom han på hur han skulle göra så att laptopen laddade upp sig själv när batteriet sjönk ihop. Bra. För han kunde ju inte räkna med att blixten skulle slå ner hela tiden.

Över Jabba Point seglade fiskmås och labb i vida svängar medan en huggorm låg stilla nere på klippan och tittade in i en laptops ruta av glas.

Enoksson var lycklig. Här fick han användning för alla böcker han läst, alla tankar han tänkt, han förstod vad människorna skrev och gjorde. Det var som att vricka sig ljudlöst genom människornas värld därute och ingen som kunde se honom. Han besökte tidningar, hemsidor, bloggar, facebook, instagram. Vad folk skrev! Vilka bilder de lade ut! Alla människor som älskade varandra och värnade om jorden och alla deras uppmuntrande ord i trådarna överallt.

Han fick ta sig ett dopp. Svalka sig och smälta. Av och an simmade han och ... nej, det var något ...

Uppe vid laptopen igen. Nu såg han bara motsatsen till allt detta! Stora vuxna karlar som gav sig på unga kvinnor med ord som var som spottloskor, kallade dem fruktansvärda saker, hånade deras ursprung och utseende med lögner och hat som om det hade vällt upp ur helvetet självt!

Varför hade han inte sett detta förut? Ser man bara det man själv har lust att se? Hela hans avlånga kropp fylldes av avsky, giftet steg i hans tänder, han ville sänka dem i deras nackar, fylla hela kommentarfältet med samma dynga tillbaka till dessa hatfulla kräk, han skulle kalla dem ...

... så sjönk giftet tillbaka i hans tänder och han gjorde så som han alltid gjort förut. Han smälte.

Och vad hände om han skulle ge efter för sin ilska? Han skulle få hat tillbaka i dessa oändliga trådar och vad gjorde han då? Gav tillbaka med samma valuta? På det här sättet skulle kommentarfälten och människorna som skrev dem bara fyllas med mer och mer hat. Något annat skulle inte hända.
Han smälte, funderade, tänkte på allt han läst i sina böcker. Vad möter man hat med? Vad möter man mörker med? Vad möter man kyla med?

Svaren på de frågorna kunde han direkt. Kärlek, Ljus respektive Värme. Men de är bara ord, tänkte han, tills man tankar ner dem i sin kropp. Otroligt långsamt går det att komma dit. Men så får det bli i alla fall. Det är åt rätt håll.

Och så krälade Enoksson ut igen mot solskenet på Jabba Point. För att tanka ner det där första. Värmen. 

Besök i Shakespeare-land 2

(forts från förra inlägget i nov)

Teatersalongen var så lik det jag sett på bilder och läst om! Rund som på Shakespeares tid, scenen i mitten, publik och skådespelare nästan ihopblandade, entréer och sortier genom publikhavet.

Och kung John spelad av en kvinna! På gamle Willes tid spelades ju alla kvinnoroller av pojkar. Flera av kvinnorollerna i hans pjäser hade också den twisten att de i pjäsen klädde ut sig till män, för att i slutet av pjäsen demaskera sig och visa att de - tada! - hela tiden varit kvinnor. Fast de alltså hela tiden varit pojkar.

Pojkar blir kvinnor som blir män som blir kvinnor. Så det var rätt logiskt att krigshetsar-John porträtterades av en kvinna. Hon var bra också. Den ballaste rollen med de coolaste texterna i pjäsen är enligt förståsigpåarna Bastarden. Han var sevärd, fick igång publiken som om det vore ståplatsläktaren på ett fotbollsderby. Min favorit var ändå emissarien från påven. Få repliker med små, små medel och eleganta ansiktsuttryck. Av en händelse spelades också han av en kvinna. Shakespeare måtte ha skrattat gott i sin himmel.

Hela Stratford-upon-Aven var pimpad med Shakesperiana. Man lyckliggjordes av att marineras i detta. Sådana otroliga böcker och grejer av olika saker i butikerna. Och dessa fyra väldiga statyer vid floden Avon. Först en rundmagad en. Falstaff, förstås. Han som dyker upp både i Henrik IV och The Merry Wives of Windsor. Sen en med kungakrona i handen, kunde vara från vilken som helst av krönikespelen. Den tredje statyn en grubblare med dödskalle i handen. Hamlet. Och den sista statyn var Lady Macbeth.

Han skrev ca 37 pjäser. Att man inte kan säga exakt, beror på att man tror att han i några av pjäserna tog med en annan som delförfattare (inte helt ovanligt på den tiden). Hur räknar man det? Och kung Henry IV fanns det så mycket att skriva om att det blev tre pjäser, del 1, 2 och 3, och Henry VI finns som del 1 och del 2. Så hur räknar man Henrypjäserna? Som 2 eller 5 st?

Den storm av inspiration jag fick av vår tripp till Stratford-upon-Avon resulterade att jag ville lära mig mer om alla pjäserna, så jag började på en story där jag tar med en person från var och en av alla hans pjäser. Vilket innebär att jag måste göra en research. Den rollfigur jag valt hissar ner mig lite grand i pjäsen i fråga. Väldigt roligt att vara med i den hissen, en hiss för varje pjäs, och skapa något eget av detta. Förhoppningsvis. Kul att göra försöket i alla fall.

Och ger mig en ursäkt att ta ner Harold Blooms tegelsten om Shakespeare ur bokhyllan, försiktigt blåsa bort dammet och sätta mig och läsa.

Besök i Shakespeare-land 1

Tänk att jag, lilla jag, och Fritjof Andersson. Eller snarare jag, lilla jag och William Shakespeare. Det var förstås stort att vara i Stratford-upon-Avon på ett fyradagarsbesök. Erkännes.

Fast vädergudarna tyckte inte om att jag var där. Regnet öste ner. Inte hela tiden dock. Varannan dag var paraplydag och varannan dag uppehåll, snudd på sol. Det var bra. På paraplydagarna kunde jag smälta det jag upplevde på soldagarna. För det var omtumlande.

Hotellrummet var Macbeth-inrett. Himmelssäng och Banquos vålnad gnisslade i vattenkranen varje gång jag tvättade mig. Och tvätta sig måste man förstås ofta i ett Macbethrum. "Bort, bort, jxvla fläck". Även om det var Lady Macbeth som mest hade det där blodproblemet på händerna. Utanför dörren fanns en mässingskylt med "Double, double toil and trouble, fire burn and cauldron bubble".

Mellan skurarna gick vi ut på stan. Eller byn. En sak med gatorna är att de har väldigt korta namn. Det är Sheep Street, Church Lane, Bridge Street osv. Gatan där han föddes hade det jättelånga namnet Henley Street. Hans hus såg ut precis som på alla bilder jag sett, det där zebrarandiga och med all snickarglädje. Lycklig tog jag bild på bild.

Födelsehuset var omgjort till ett museum nu. Inte på ett töntigt sätt, mer coolt. I en sal fanns två skådisar och de deklamerade gärna monologer, välj vilken ni vill höra! En av dem framförde den där från Köpmannen i Venedig, "If you prick us, do we not bleed?"

Vad vill ni höra mer, frågade de. Och jag tog mod till mig och bad dem ta den där som jag själv kunde utantill, alltså monologen att-vara-eller-inte-vara. Den som jag stått och mumlat så många gånger när jag väntat på bussar och sånt. Och en av dem körde igång direkt. Underbart att höra. Och hur skulle han säga det när han kom till "the native hue of resolution is sicklied over with the pale cast of thought"- Sicklajd eller sicklid? Det har jag alltid undrat över. Han sa "sicklid". Då vet jag det. Ska försöka hålla det i minnet nästa gång jag väntar på en buss.

Kan ni alla monologer utantill från alla pjäserna, frågade någon. Nästan, svarade de. Ibland försökte någon sätta dem på pottkanten med något superovanligt, men det hände ytterligt sällan. De kunde sin Shakespeare.

En av kvällarna gick vi på en föreställning med Royal Shakespeare Company som uppförde King John. En pjäs av Shakespeare alltså, framförd av just det teatersällskapet och i Shakespeares hemstad. Kan det bli bättre? En stor upplevelse för mig. Bara en sån sak som den som spelade kung John, det var en överraskning!

Men nu känner jag att den här bloggen börjar rinna ut, som november ungefär. Fortsättning följer nästa månad. Det vill säga i morgon. 

Korv med mås

Jag måste berätta en sak. Du vet grillkiosken vid torget. När de lämnar tillbaka växeln lägger de alltid till ”och se upp för fåglarna när du äter!” Detsamma står på en handskriven skylt på kiosken: ”Se upp för fåglarna!”
Måste de verkligen göra sånt väsen av att det finns fåglar på torget? Lite duvor och kråkor och måsar. Vilket torg har inte det? Ja, duvor och kråkor i alla fall. 

Oavsett vilket så är väl människor stora och fåglar små. Det kan man inte komma ifrån. Låter som om stan vore tillhåll för sydamerikanska kondorer eller nåt.

Var var jag nånstans? Jo, jag hade just fått min korv med bröd och ketchup med stark senap och stod lite förstrött och tittade ut över torget. Två unga tjejer gick där och pratade med varann, den ena underströk vad hon sa med gester, den hand som hon höll sin korv med bröd i. Och det var inte bara jag som såg det.

För det tjongade bara till på nåt sätt. Och hon skrek till i panik och rusade därifrån med väninnan springande bredvid. Det såg ut som nåt från en film med Hitchcock. Korven och brödet låg på marken och måsen landade bredvid, gick lugnt och värdigt fram och började äta. En vanlig dag på jobbet.

Och jag bara tittade på scenen och fick snurriga tankar. Skulle jag inte gå fram och schasa bort fågeln? Den var ju ändå en tjuv och sånt ska väl inte uppmuntras? Överfalla någon bakifrån, eller som det nu var uppifrån! 

Å andra sidan hade den ju ändå vunnit korven på ärligt sätt får man väl säga, i kamp för brödfödan. Dykningen hade nog bara snuddat vid flickans huvud eller hand, mer behövdes inte för att fälla bytet till marken. 

Medan jag funderade på hur jag skulle göra, åt tjuven helt enkelt upp tjuvgodset och lyfte på belåtna vingar från Varbergs torg. 

Fröding i Societetsparken

Gustaf Fröding och Verner von Heidenstam promenerade här i parken på sommaren det år Societetshuset bara var sex år gammalt. Men de träffades inte.

Heidenstam hade slagit igenom som skald med dunder och brak året innan, var en av de klarast lysande stjärnorna i den litterära världen och beundrad av de flesta. Inklusive Gustaf Fröding själv.        

Fröding var ännu outgiven, världsvan på utsidan i monokel och knävelborrar, men inuti skör. Om han hade fått se Heidenstam gående emot sig i parken skulle Fröding, star-struck, ha vikit av in på en annan stig.

En park har funnits här sedan 1856, en badhuspark för kurortens gäster. Det låg sedan länge ett varmbadhus i hamnen.        

En gång vart hundrade år har Varberg drabbats av stadsbränder. I november 1863 var det dags igen. I stort sett allting söder om torget lades i aska och tusentals blev hemlösa. Varberg valde då att investera sig ur krisen och 1866 byggdes två nya badhus för att locka till sig sommargäster. Ett kallbadhus och ett nytt varmbadhus. Med 140 fot emellan. Den ena i havet och den andra på stranden. 

Men det fanns konkurrens från andra kurorter. Strömstad, Särö och Marstrand började flåsa Varberg i nacken. Det var då man gjorde storsatsningen, det jag står och tittar på nu: Societetshuset. 

Alhambra kallas den här stilen. Snickarglädje kan man också säga. Titta bara på verandorna! På en lista över vykort som turister genom åren skickat från Varberg kommer Societetshuset högt upp. 

Den stod på plats 1883. Med festlokaler, restaurang i två matsalar, rökrum och spelsal. Och med svensk-norska unionsflaggan vajande från högsta tornet. Efter att ha fått tångmassage i badhusen, inknådats med gyttja och avspolats av baderskorna, kunde kurortsgästen nu fortsätta behandlingen med att dricka brunn i en ståndsmässig byggnad. 

Eller promenadgå i parken. 

Societetsparken hette den nu. Och här fanns nya planteringar, musik, dans, gungor, karuseller och kägelbana. Vad kägelbana är vet jag inte, men det skulle man ha på den här tiden. I dag finns minigolf i parken, en tennisbana och en jättestor lekpark. Och många konserter från den numera lite enklare scenen. 

Två år efter den sommar som Fröding var här debuterade han som poet. Han fick direkt ett stort erkännande från kritiker och läsarna var hänförda! En ny stjärna hade tänts.        

Jag undrar just … kan det ha varit i Varberg som Gustaf Fröding fick första idén till dikten Gitarr och dragharmonika? Den som vandrade i Societetsparken hörde ju från ena hållet musikkåren från utomhusscenen här och från andra hållet tutade man på från Pehrssonska Trädgården alldeles intill. Och i dikten får vi veta: 

” … att gitarrsång / och dragharmonikesång / stämts upp från höger och vänster / ibland på samma gång”.

Att gå omkring fritt så här i parken har man bara kunnat sedan början av 20-talet. Samtidigt med att Societetshuset uppfördes 1883 satte man upp staket runt parken. Den som ville in och ta del av nöjena fick betala 10 öre.        

Och den avgiften låter ju inte så mycket att bråka om. Men vad kunde en årslön vara för en piga eller dräng på 1880-talet? En hundring eller så? 
För barfotabarnen från Platsarna var entrébiljetten på 10 öre bara nåt de kunde drömma om.

Drottning Blankas plats

Under en promenad i Varberg kommer jag till Drottning Blankas plats. Det är en liten trekant med gräsmatta på, några bänkar och några buskar. Inklämd mellan Ringvägen på ena sidan och ett stort hål i marken på andra sidan. I hålet kommer det att byggas hus med hyreslägenheter.

Eftersom ingen är och jobbar i byggarbetsplatsen nu är det stilla och tyst här så jag sätter mig på en av bänkarna som finns i buskarna. Där är också en liten skulptur av en sittande kvinnofigur. Vad är det? Drottning Blanka själv? Jag läser på sockeln, lite bortnött är texten men det står "Askungen". Jaha. Vem kan ha gjort den? Namnet står nog under, men svårt att se, jag får nästan gå in i busken och böja mig så ryggen knakar. "Stig Blomberg" står det.

Sitter man på en bänk med lite fåglar kvittrande runt en och man har namnet på en skulptör, ja då tar man fram mobilen och googlar. Ja, säger nätet, en skulptör med det namnet har gjort en staty med det namnet. Nej, den står inte här i Varberg, utan i Skövde, närmare bestämt Barrstigen 2, sedan 1951-52. Jo, säger ett annat ställe på nätet, den står på Drottning Blankas plats i Varberg sedan 1950. Vilket låter sannolikt, eftersom det är där den står.

Skumt. Det där med Skövde. Och årtalen. Men det är ju också lite skumt med statyn. Varför Askungen? Lite ologiskt. Att drottningen Blanka har en plats här är dock helt logiskt. Hon var gift med kungen Magnus Eriksson på den tid då Varbergs fästning var ett slott. Då snackar vi mitten av 1300-talet.

Askungen hittade ju också ett slott i och för sig, men hon har ju nackdelen att hon aldrig funnits.

En människa som går förbi här och ser vad platsen heter och ser en liten staty tror ju förstås att statyn föreställer just Drottning Blanka.
Så jag tycker att någon duktig skulptör gör en sådan staty och ställer här. Askungen kan man väl frakta tillbaka till Barrstigen i Skövde.

Bredvid den statyn av drottning Blanka tycker jag samtidigt att man kan sätta en skylt med den där dikten jag skrev om henne för något år sedan. Den går så här.

Drottning Blankas plats

rida rida ranka
till Belgien och Blanka
och friaren var trevlig
för hon var söt och grevlig

i Norden är vi panka
som Magnus sa till Blanka
men kungen fick sin maka

och bjöd på pepparkaka

            *

bara 15 år ung
var hon gift med en kung
och rätt ofta vad vi förstått
höll de hov på Varbergs slott

kylan förmodligen jättesvår
men hon var drottning 30 år
och kultiverad och vaken
regerade hon med maken

            *

hon lever kvar i namnen
gymnasiet i hamnen
och denna lilla park
vårt hej till en monark

det sägs hon går igen
ibland på fästningen
en grå men skön gestalt
från 1300 kallt