Gina Lollobrigida

Under Gregory Peck är en kvinna där man bara ser en grön blues som tittar fram. Skulle varit omöjligt att gissa vem det var. Om inte förnamnet syntes. Gina. Då är det enkelt:

Gina Lollobrigida
Föddes den 4 juli 1927 i Lazio, Italien

Gina Lollobrigida. Ett så fint filmstjärnenamn. Måste vara taget, tänker man. Men det är det inte, förnamnet bara lite kortat. Hon är döpt till Luigia Lollobrigida. Och jag läser att hon utsågs till Italiens vackraste barn när hon var 3 år, deltog i många skönhetstävlingar, gjorde filmdebut 1946, blev 3:a i Fröken Italien som 20-åring och gjorde en kort karriär i Hollywood.

En kort karriär i Hollywood, alltså. Men hur kan det stämma? Hon gjorde ju massor av filmer och var oerhört i ropet på 50- och 60-talet!

Som jag förstår det, beror det på filmproducenten Howard Hughes.

Han skrev 1950 ett sjuårskontrakt med henne att hon skulle göra tre filmer per år. Hon gick inte med på alla villkor, exakt vilka har jag inte kunnat utröna, men hon ville arbeta från Europa, inte bo i USA. Howard Hughes dundrade på med jurister och hot om att stämma producenter som filmade med henne i USA och det gällde hela 50-talet ut.

Oscars alla priser gäller ju bara Hollywood, förutom en enda kategori för bästa utländska film. När man läser om Gina Lollobrigidas karriär ser man därför inga Oscarsnomineringar. Men däremot:
- David di Donatello, vilket är den italienska motsvarigheten till Oscar
- Silverbandet (Nastro d´Argento), italienska motsvarigheten till Golden Globe
- BAFTA (British Academy Film and Television Arts), brittiska motsvarigheten till Oscar.

I sex filmer fick hon dessa utmärkelser.

- Kärlek, bröd och fantasi (Pane, amore e fantasia), 1953. En italiensk film som blev en stor framgång. Lollobrigida vann Silverbandet för bästa kvinnliga huvudroll och fick en BAFTA-nominering för rollen. Filmen vann Silverbjörnen på Berlins filmfestival.

- Världens vackraste kvinna (La donna piu bella del mondo), 1955. Här tolkade hon den italienska sopranen Lina Cavalieri och sjöng några arior ur Tosca med sin egen röst. Hon vann priset David di Donatello, en nyinstiftad utmärkelse av den italienska filmakademin. Priset är en statyett som föreställer renässanskonstnären Donatellos bronsskulptur David.

- Möte i september (Come September) 1961. Med Rock Hudson, Sandra Dee och Bobby Darin. Hon vann en Golden Globe för sin roll som Lisa, affärsmannen Talbots (Rock Hudson) älskarinna. Deras hemliga möten sker varje september i hans villa i Ligurien.

- Venere Imperiale, 1962. En fransk-italiensk film. Hon spelar Napoleons syster Pauline Bonaparte och vann både Silverbandet och priset David di Donatello för andra gången.

- Tack för senast, Mrs Campbell (Buena Sera, Mrs Campbell), 1968. Med Peter Lawford och Telly Savalas. Hon vann sin tredje David di Donatello och fick en nominering för Golden Globe.

- TV-serien Maktkamp på Falcon Crest. Hon dök upp som Francesca Gioberti i fem episoder 1984 och fick för den rollen sin andra nominering för Golden Globe, för Best Supporting Actress.

Man börjar ana att hon inte bara har skönhet. Och dessutom är Gina Lollobrigida ett betydligt vackrare namn än t ex Howard Hughes ...

Hon gjorde ett 65-tal huvudroller och filmade med många av de starkt lysande stjärnorna.

Med Humphrey Bogart i Skälmarnas marknad (Beat the Devil) 1953.
Med Errol Flynn i Äventyrens konung (Il maestro di Don Giovanni) 1954.
Med Burt Lancaster och Tony Curtis i Trapets (Trapeze) 1956.
Med Anthony Quinn i Ringaren i Notre Dame (Notre-Dame de Paris) 1956.
Med Yves Montand och Marcello Mastroianni i Lagen (La legge) 1959.
Med Frank Sinatra och Steve McQueen i Nätternas eld (Never So Few) 1959.
Med Yul Brynner i Salomo och drottningen av Saba (Solomon and Sheba) 1959.
Med Sean Connery i Dubbelspel (Woman of Straw) 1964.
Med Alec Guinness i Hotell Paradiso 1966.

På 1970-talet trappade hon ner filmandet och inledde en ny karriär som journalist och fotograf. Hon publicerade sin fotosamling i boken Mitt Italien (Italia mia) 1973. Som journalist fick hon ett scoop då hon lyckades få en exklusiv intervju med Fidel Castro.

I en av de sparsamt förekommande intervjuer som hon tackat ja till, sa hon i den amerikanska söndagstidningen Parade i april 2000:
 "I studied painting and sculpting at school and became an actress by mistake ... I´ve had lovers and still have romances. I am very spoiled. All my life I´ve had too many admirers".

År 2013 bjöd hon ut sin juvelsamling på auktionsfirman Sotheby´s. Det inbringade nästan 5 miljoner dollar, som hon oavkortat donerade till stamcellforskning.

Gregory Peck

Sjätte och sista kolumnen börjar med en mörkhårig man och förnamnet syns. Gregory. Det kan bara vara en:

Gregory Peck
Levde den 5 april 1916 (La Jolla, Kalifornien)-12 juni 2003 (Los Angeles)

Gregory Peck. Ett magnifikt Hollywoodnamn. Och det var inte taget, han hette så. Hela dopnamnet var Eldred Gregory Peck. Ännu ballare alltså.
Det var hårdvaluta på skolgården. Där kunde det låta:
- Har du en Zsa Zsa Gabor, kan jag få byta till mig den mot en John Wayne?
- Wayne? Nä, sällan.
- Men mot en Gregory Peck då?
- Visst. Kör för det. Här e en Zsa Zsa, ro hit me en Peck.

Hans föräldrar skildes när han var 5 år och han växte upp hos sin farmor. Barndomen låter lite lik James Deans. Mycket sport också. Deltog i roddkamp när han låg vid University of California och ådrog sig en ryggskada, som gav honom frisedel, läser jag.

Har jag sett något av Gregory Peck? Nja, vet inte. Men han var ju med i Prinsessa på vift 1953, den som Audrey Hepburn slog igenom med. Snuttar av den har jag ju sett. En prinsessa och en journalist möts på en vespa genom Den eviga staden. Ja, hög charmfaktor. Och känns modern.

Jag slår fram en bild över hans främsta filmer. Det är många spänningsfilmer, ser jag direkt.

Två krigsfilmer, Luftens örnar (Twelve O´Clock High), 1949, och Kanonerna på Navarone 1961. Navaronefilmen har jag ju sett nån gång, David Niven och Anthony Quinn är med.

Och en Hitchcockrysare, Trollbunden (Spellbound), 1945. Den minns jag. Minnesförlust, psykoanalys, mord, kärlek och Ingrid Bergman. Måtte ha varit en fröjd för Gregory Peck att vara med i. Nån berömd sekvens med Salvador Dali fanns med också.

Och förstås Moby Dick, 1956, han är den perfekta kapten Ahab. Det dröjer dock väldigt länge innan han visar sig på däck. Som det ska vara. Det är ju en del av mystiken.

Men där, den filmen har jag inte sett något av, Tyst överenskommelse (Gentlemen´s Agreement) från 1947. Verkar vara en kvalitetsrulle även det, han är en journalist som undersöker antisemitismen i New York.

Gregory Peck fick fem Oscarsnomineringar för bästa manliga huvudroll. Och en gång vann han det priset!
Men det var ingen av dem jag nämnt ovan utan i en film från 1962 som hette Skuggor över Södern. Och - lo and behold - det är filmatiseringen av To Kill A Mockingbird, den där moderna klassikern till roman, som skrevs 1960 av Nelle Harper Lee. Hennes enda publicerade roman i 50 år.
Den isande handlingen: att rentvå en oskyldig svart man för våldtäkt av en vit kvinna mitt i Alabama i den amerikanska Södern.

Egentligen har jag sett snuttar av många Gregory-Peckfilmer när jag tänker efter. Han var på något sätt självklar i sina huvudroller. En stjärna som lyste.

Under filmandet av En prinsessa på vift träffade han fransyskan Veronique Passani som han gifte sig med 1955. De förblev gifta hela hans liv.

Ett Hollywoodäktenskap som varade i 48 år.

Gary Cooper

Nästa är svårare. En man. Lite cowboylook. Jag tycker att detta bör vara:

Gary Cooper
Levde den 7 maj 1901 (Montana)-13 maj 1961 (Los Angeles)

Han var en av kåbbojsbilderna man bläddrade bland. Roy Rogers, John Wayne, Hopalong Cassidy. Och denne Gary Cooper. Männen med vida brallor, alltid sittande på en hästrygg. Ma´am. Två fingrar på hattbrättet. Och sen försvann de i ett dammoln runt närmsta kaktus.

Hans namn var Frank James Cooper. Vet inte var det där Gary kom ifrån. Han var en reslig karl, 1,90 lång, och hade gått den långa vägen, började som stuntman och etablerade sig snart som skådespelare i västernfilmer under stumfilmstiden.

Intressant person, denne cowboy. Gjorde massor av filmer, både stumfilmer och vanliga med ljud, många småroller men också en hel drös huvudroller i betydande filmer, fick 2 Oscars för bästa manliga skådespelare och många nomineringar till olika priser.

Några filmer värda att nämna:

- 1926 kom genombrottet med Stormens dotter
- 1930 spelade han och Marlene Dietrich huvudrollerna i Marocko
- 1932 var han löjtnant Frederic Henry i Farväl till vapnen (A Farewell to Arms), en dramatisering av Ernest Hemingways roman
- 1936 blev han Oscarnominerad för bästa manliga huvudroll när han spelade Longfellow Deeds i En gentleman kommer till stan, och fick en Oscar för bästa film
- 1941 vann han en Oscar för bästa manliga huvudroll för gestaltningen av Alvin Yorks liv i filmen Sergeant York, även den Oscarsbelönad
- 1942 spelade han i ytterligare en Oscarsbelönad film, Bragdernas man, om basebollstjärnan Lou Gehrig, och fick sin andra Oscarnominering för bästa manliga huvudroll
- 1943 Klockan klämtar för dig (For Whom the Bell Tolls), han fick spela mot Ingrid Bergman och blev Oscarnominerad för tredje gången
- 1952 vann han sin andra Oscar för bästa manliga huvudroll när han spelade Marshal Will Kane i västernfilmen Sheriffen, där Grace Kelly gjorde rollen som hans hustru
- 1956 spelade han huvudrollen i Folket i den lyckliga dalen, en film om en kväkarfamilj under amerikanska inbördeskriget, bl a med Anthony Perkins, och blev nominerad till en Golden Globe för bästa skådespelare.

Ett imponerande facit av den långe cowboyen.

Filmstjärnan Gary Cooper var en man av få ord, den stora starka klippan, den eftertänksamme som till slut alltid väljer Rättvisan och Moralen. Inte kanske typen för förste älskare på vita duken.

Vad som är mindre känt är hur spretigt det var för honom i början. Han fick sin grundskoleutbildning i England, tog examen vid en jordbruksskola i Montana, arbetade som guide i Yellowstones nationalpark och tecknade politiska skämtserier i sin hemstads dagstidning Independent. År 1924 begav han sig västerut i förhoppning om att bli serietecknare vid någon tidning i Los Angeles. Men Hollywood kom emellan. 

Katharine Hepburn

Den allra sista stjärnan på brickan. Svårt att se, ansiktet blir lite böjt så där på kanten. Det ser ju ut som Ann-Sofie Rydé. Vad gör hon här? Nej, får erkänna att jag inte vet vem detta ska föreställa. Men eftersom en av de verkliga giganterna inom Hollywood ännu inte förekommit på brickan så bestämmer jag helt frankt att detta är:

Katharine Hepburn
Levde 12 maj 1907 (Hartford, Connecticut)-29 juni 2003 (Fenwick, Connecticut)

Ett långt liv. Och ett långt liv på filmduken. En Hollywoodkarriär under 60 år.

Katharine Hepburn var en föregångare. Hon ville något med sitt skådespeleri. En stilmässig rebell i långbyxor, linnekavaj och tröjor av herrsnitt. Hon vände upp och ner på hur tjejer skulle vara, flyttade gränser. I 30-talets Hollywood stack hon ut mot tidens ideal och regissörerna förstod ingenting. Va? Har du långbyxor? Men du är ju kvinna! Kvinnliga aktriser skulle ha kjol, långt hår och fladdrande ögonfransar. Och så skulle man helst skära i deras ansikten med operationsknivar så näsan blev rak.

Regissörerna stretade emot att anlita henne, men integritet ihop med begåvning är svårt att hålla tillbaka. Hon filmdebuterade 1932 vid 25 års ålder och slog igenom stort året därpå. Filmen hette Morning Glory och handlar om en ung skådespelares väg till Broadway. Katharine Hepburn spelade mot Douglas Fairbanks Jr och rollen som Eva Lovelace gav henne en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll. Och hennes ledigt sportiga look bildade skola.

Karriären därefter är ett generöst pärlband av roller och filmgodis. Här en handfull bara:

- 1940 En skön historia (The Philadelphia Story). Det var först en Broadwaypjäs där Katharine Hepburn hade spelat samma roll som i denna film. Hon är omsvärmad av två män, spelade av Cary Grant och James Stewart, medan hon ska gifta sig med en tredje.

- 1951 Afrikas Drottning (The Queen of Africa). Hennes roll som missionären Rosie är ljuvlig. Läs mer om filmen under Humphrey Bogart.

- 1968 Gissa vem som kommer på middag? (Guess who´s coming to dinner?) Hon spelade för nionde gången mot Spencer Tracy, hennes livspartner sedan 1941. Deras dotter i filmen ska gifta sig med en svart man, spelad av Sidney Poitier. Rasismen höll denna tid USA i ett järngrepp även lagmässigt. Så kallade blandäktenskap var fortfarande olagligt i 17 stater fram till den 12 juni 1967, sex månader innan filmen hade premiär, två veckor efter att Spencer Tracy filmat sin sista scen och två dagar efter hans död. Först då upphävdes "rasblandningslagarna" av Högsta Domstolen i USA.
Katharine Hepburn såg aldrig den färdiga filmen, det var för nära Tracys död, som inträffade sex månader före premiären. Rollen gav Hepburn hennes andra Oscar för bästa kvinnliga huvudroll. Tacktalet vid prisutdelningen kunde denna gång inte ha varit lätt att hålla.
Filmen har ett kuriöst namn. Middagsgästerna det handlar om är Sidney Poitiers föräldrar i filmen. Två personer alltså. "Guess who are coming to dinner ... Gissa vilka som kommer på middag" är väl vad den borde ha hetat. Den som hittade på namnet kan inte ha tittat så noga på filmen.

- 1969. Så tuktas ett lejon (The Lion in Winter). Den utspelar sig kring Henrik II:s hov på vintern 1183, frågan om tronföljden ska lösas. För sin roll som drottning Eleanor av Aquitaine får Katharine Hepburn ännu en gång ta emot Oscarstatyetten för bästa kvinnliga huvudroll. Filmen, som har Peter O'Toole och Anthony Hopkins i de manliga huvudrollerna, fick en Oscar för bästa film och bästa musik.

- 1975 Love Among the Ruins, en dramafilm gjord direkt för TV. Hon spelar en åldrande aktris och anlitar en advokat, som är en av hennes gamla kärlekar, ovetande om att hans låga ännu inte har slocknat. Motspelare är Laurence Olivier. Filmtiteln är hämtad från en dikt 1855 av den brittiske poeten Robert Browning. Många lovord och hon fick en Emmy för bästa kvinnliga huvudroll i ett TV-drama.

- 1982. Sista sommaren (On Golden Pond). Ett generationsdrama där ett par efter många år träffar sin nygifta dotter. För sin rollprestation får hon här sin fjärde Oscar. Ett litet prisregn över filmen. Både Henry Fonda och Jane Fonda är med, den enda film som de spelar tillsammans. Henry Fonda vinner en Oscar för bäste manliga huvudroll, som den äldste som gjort det, han var 76 år. Filmen belönas med en Oscar för bästa manus och nominerades i ytterligare sju kategorier.

Hon spelade i ett 50-tal filmer under en karriär som varade i 60 år. Hon blev Oscarnominerad 12 gånger och vann utmärkelsen fyra gånger för bästa kvinnliga huvudroll, fler gånger än någon annan. Även antal nomineringar stod sig som ett rekord ända fram till 2003, det år hon gick ur tiden, då rekordet överträffades av Meryl Streep.

De fyra Oscarpriserna vanns inte under en kort tid då hennes talang sprakade till, det är ett halvt sekel mellan hennes första och hennes sista vinst. Hennes talang var uthållig i ett halvt sekel. Ingen annan kan jämföras med detta.

När Amerikanska Filminstitutet 1999 firade sitt 100-årsjubileum utsågs Katherine Hepburn till den största kvinnliga skådespelaren genom tiderna.


______________

Det var den sista. En bricka full med stjärnor. Och alla 24 kommer inte från USA. En kommer från Australien, en från Belgien, en från Frankrike, en från Ungern, två från Storbritannien, två från Italien och två från det avlånga landet i norr som heter Sverige.

Mission completed.

Så om du hela tiden suttit och hållit upp brickan för att kolla att jag inte tappat bort någon, så kan du nu sätta ner den igen. Och i stället sätta en rykande kopp te på den, även om det skulle bli på huvudet av en stjärna. Ceylon Orange t ex. Den är god. 

MINA LÅNGDIKTER

Varför sjunger knölvalen?

Jag läser i en tidning att man inte vet varför knölvalarna sjunger. Efter 40 års forskning måste forskarna tillstå att de inte löst gåtan. Jahapp, där dyker en knölval igen, vänder ner sin långa kropp sjungande i det oändliga havet. Varför, frågar sig professorerna. Ingen aning, svarar de. Svårt att veta sånt.

Långa ja. De flesta av mina dikter är av normallängd, så där som dikter brukar vara. Men några är långa, vissa av dem rejält långa. Över 40 st är det säkert, när jag tänker efter. Och de har ett tag rört sig lite oroligt, som om ett nytt, större habitat börjat locka därute.

Varför? Svårt att veta sånt. I alla fall så handlar det om dessa långdikter:

Akt 3 scen 1, Apel Jinglits och åsnan Nomad,
Bob Dylans krog i Highlands, Buss med uppslagen dörr,
Cerny lutar sig fram och berättar, Den blindes första sång,
De vackraste fåglarna sjunger under den största hammaren,
Det finns blodhöjdsbrinnande vinkelgräs i detta svårsläckta nu,
Det ska stå Hässelby, De två solarnas hus, Draksådd mabamba,
Eckert, Morson och Sondelaar, Ein Karem i trädgården,
En Larsson, Först tapetserade jag gatorna med dikter,
Gerhard, Eriksson och Jansson, Helium,
Hurusom man tillbörligen anrättar en hetvägg, Kristalldalen,
Lumpen gör män av pojkar, Min människa,
Mwawete och vått mellan träden, Mötte en Poet på stan,
Nyckelhål, Om det onda, Orden är båtar för mina passagerare,
Pausering, Pelikanen och Pelle Kanin, Petrarcas harpa,
Pianot börjar spela när pianisten gått, På Restaurang P,
Queen av sommarsolståndet och nyckelpigans blom,
Quod erat demonstrandum, Rambling on a mid day night,
Sagan om Silly Rama, Sång efter Tage och Tegnér,
There´s always been a Ralers, Tommy och Elvis, 3:56 i Marrakech,
Upproret mot EU, Variationer vid vatten, Vågor som slår in mot strand, Zamolxis, Åtta gånger åtta evinnerligt, Äntra på nytt.

Habitatbyte? Låter som en rimlig begäran. Bifalles. Så i en lång rad låter jag dem nu sjungande dyka rakt ut i den oändliga cyberrymden. 

Akt 3, scen 1

att leva eller inte leva är valet

om det är större att bara finna sig i
käftsmällarna från denna galna värld
än att gå rakt emot dem
och genom att förintas förinta dem?

att dö, och sova, bara sova
och låta sömnen kyssa hjärtat till ro
och alla andra sår vi föds till
det vore den yttersta ynnesten det

att dö, och sova, att sova ja, varför inte drömma,
precis, det är det som är haken
för vilka maror skulle inte kunna rida oss i den drömmen
när vi kastat loss från jordelivet?

vänta lite
är det inte just det som drar ut livet till en enda sträckbänk?

för vem skulle finna sig i tillvarons förödmjukelser,
gaphalsens öronpina, översittarens flinande knytnäve,
den bittra smärtan att få korgen, lagens jättemaskor,
journalisthyenorna, myndighetens hasande korridorer
och spottloskorna som det värdiga och det ovärdiga skänker varann
när det räcker med ett steg över broräcket för att släcka allt?

varför skulle vi annars slava och släpa vårt kors
under en iskall stjärna
om inte skräcken för vad som händer efter döden,
det okända resmålet som inga
resenärer återvänder ifrån,
hejdar klivet ut
och vi hellre plågas där vi är
än flyr till något som
vi inte vet nåt om?

så blir vi alla fega av att kontemplera
och så blir det havsörnssprång vi skulle ta
en vinglig papperssvala när vi tänker efter
och fullmastade planer och projekt
tar tanken bara luften ur
och blir till flum och skum

lugn bara, O, jag gör inget än
du ängel som är min hela skillnad
dröm om mig i natt

Apel Jinglits och åsnan Nomad

Om man slår in på en av de mer undanskymda smågatorna som går från Masthuggstorget så kan det hända att man efter ett tag stöter på ett ställe, varur både högljudd och välbekant sång strömmar. På höger sida ligger stället och utanför står en åsna och väntar. I alla fall stod den där förra gången jag var där. En helt vanlig åsna egentligen, brun med svart man. Men på just denna åsna hängde det nåt om halsen, en medaljong där några ord stod präntade:

Till hälften ägd - till hälften lånad
Ömsom uppburen – ömsom hånad
Apel Jinglits med åsnan Nomad.

Hmm, tänkte jag då. Tittade upp och såg skylten över ingången. Charlottas, stod det. Skönt nog utan någon apostrof. Så jag steg på.

Vid det stora bordet till höger satt fyra och spelade kort. Kaplan, lång och med hatt, smal tunn mustasch, svartklädd. Sen von Kall med glasögon och käppen lutad mot stolen. Därefter Morelius, runt ansikte, brett leende, handen med korten stödd mot magen. Till sist Arlena, solglasögon, ansiktet såg man inte, det doldes av skuggan i hörnet där hon satt.

Tre personer satt bänkade vid ett annat bord. Två medelålders män och en helt ung. Salasso och Windy skålade med varsitt glas skummande öl, bryggt i oktober. De bullrade och skrattade, tittade på kortspelarna. Kapten Miki, deras chef, den vida hatten hängande på ryggen, ett glas källarsval mjölk framför sig, tittade bort mot trubaduren i andra ändan av lokalen och klingade i takt med naglarna mot glaset.

Bakom disken i baren stod två mörkhåriga kvinnor och arbetade. En kund stod och pratade med den ena av dem. Hon förklarade tålmodigt för denne, som om hon dragit samma förklaring många gånger till kunder, och lite högt, för att överrösta sången:

Ja, om du beställer en tvåa och första gången du gör det, då kostar det bara en symbolisk summa av 15 öre, det är vår gimmick, kan man säga. Men i allt övrigt håller vi samma priser som alla. Och nej, det är inte jag som äger stället, det är min syster.

Och så vinkade hon till sig den andra mörkhåriga kvinnan, som log och, lätt haltande, kom fram till dem för att hälsa.

Apel Jinglits, vänster fot på en pall, gitarren stödd mot knät, var i slutet av sin favoritlåt, sjöng med huvudet lyft mot taket:

jag är röd, jag är röd, jag är röd,
jagar bröd, jagar bröd, jagar bröd …

Och där avslutade han med ett strömmande A7-ackord.

Nu såg han sig runt i lokalen. Ingen sa något, men det behövdes inte, han visste. Att nu är det dags för deras låt, hela ställets låt. Han tog de inledande ackorden och Kaplan, Morelius, von Kall och Arlena lade ner sina kort på bordet. Och Salasso, Windy och kapten Miki satte ner glasen. Och kunden vid baren vände sig om från disken. De två mörkhåriga kvinnorna där bakom var de enda som obekymrat fortsatte med sina sysslor precis som förut. Men de brukade ju inte heller delta i sången. Varför vet man inte, kanske bara för att de tyckte om att lyssna.

Men alla andra i lokalen tog i och sjöng, inklusive kunden vid baren. Apel njöt av att få sånt stöd. Hans händer flöt grymt över strängarna. Åtta par skoklädda fötter markerade rytmen mot golvplankorna.

Varmed skola vi betala, vaaarmed skola vi betaaaaaala …

Sent, övermåttan sent, var det när kan kom ut. Nomad stod lugnt kvar och väntade. Apel Jinglits var trött och tänkte först sätta sig på åsnan, men ändrade sig och så gick de båda iväg bredvid varandra. Den högljudda och välbekanta sången från krogen bakom tunnades ut och försvann till slut helt. Himlen däruppe var alldeles vit av snö, som föll i mjuka flingor omkring deras skor och hovar. Inte ett ljud hördes.