Antenner

 

När vi vinner en match i t ex fotboll, ser jag också på eftersnacket i teven, gottar mig åt alla reprisbilder på målen. När vi förlorar en match i t ex fotboll, stänger jag av teven när slutsignalen går.

Det gjorde jag i går, när fotbollsherrarna spelade sin avgörande match mot Polen. Gjort är gjort. Det gick inte. Tyvärr.

Jag har medvetet struntat i att följa eftersnacket idag, jag kan föreställa mig hur journalister, förståsigpåare och fotbollsfans kastar sig med ett rytande över Janne Andersson, att varför tog du ut den och den, varför fick Zlatan komma in bara i slutet när det var 12 minuter kvar, hur kan du göra oss detta …

Jag förstår den besvikelse och frustration, ja sorg som många kan känna. Det var som upplagt för ännu en bragdmatch mot Polen, efter det där målet av Quaison mot tjeckerna. Men när man tänker efter var det mest försöka-men-inte-lyckas för oss även i tjeckmatchen, utom just vid Quaisonmålet, då han och Isak plötsligt lyckades kortpassa sig genom försvaret.  

Men det är helt missriktat att ta ut sin frustration på förbundskaptenen, de svenska spelarna, de polska spelarna, ja inte ens domaren ska vi ondgöra oss över. Ibland är det stolpe in, ibland är det stolpe ut. Vi hade tur mot tjeckerna, otur mot polackerna. Låt de inblandade slippa att få en massa dynga över sig från oss fotbollssupporters. Vi bör svälja förtreten av en förlust på samma sätt som vi höljer oss i ära efter en seger.

Jag kommer ihåg ett avgörande fotbollskval för länge sen, när vi förlorade med 2-1 mot Schweiz och jag tror en som hette Antennen gjorde segermålet. Det kändes som en katastrof och jag hade gråten i halsen, men minns hur programledaren – som jag tror var Bengt Bedrup – avannonserade kvällen med ett ”God natt. Tack för i dag. Och glöm nu den här matchen”. Det tröstade mig när jag sov den natten. Och tröstade säkert fler än mig.

Han visade fina antenner med de orden. Bengt Bedrup. Eller vem det var.
     

House och Holmes

 
Gregory House och Sherlock Holmes. Det finns likheter mellan dem.

De tar bara de svåraste fallen, de som ingen annan klarar.
Som en sista utväg anlitas de, fallen inslussade genom en kvinnlig ordninghållare.
Mrs Hudson hos Holmes, Lisa Cuddy hos House.

Båda har en skara underlydande som skickas ut för att samla in fakta åt mästaren, inte sällan genom att bryta sig in hos folk. Holmes har barfotabarnen Baker Street Irregulars - House har sitt läkarteam, först Chase-Cameron-Foreman, sen Traub-Thirteen-Kutner.

Holmes har ett förstoringsglas som han kastar sig ner på alla fyra med, medan House har en emm-ar-aj, helkroppsröntgenapparaten.

Holmes har pipan. House har käppen.

De har faktakunskap som en encyklopedi och behöver aldrig konsultera en lathund.
När Holmes hittar en mikroskopisk lerbit vet han att skurken bor i nr 108 Oxford Street, det är bara utanför den porten som denna typ av lera finns.
När House konstaterar Klüver-Münchausens syndrom, spottar han samtidigt ur sig vilka mediciner som botar, med angivande av resp milligram-mått.

De iakttar och snabbanalyserar kunden/patienten.
Ni har lupus i tredje stadiet, säger Gregory House, när han kastar en blick in i besöksrummet och ser en patient med ett ryckande lillfinger.
Ni är cementblandare, är nyskild och har en bror som är alkoholist, säger Sherlock Holmes innan kunden hinner sätta sig i besöksstolen.

Båda får bara stimulans av ett omöjligt fall, tar till droger i värsta fall.

Och musicerar för att stimulera problemlösandet. Holmes tar fram fiolen, House sätter sig vid pianot.

Är ett ensamt geni, har bara en vän, som han ofta kör med och är nedlåtande mot.
I House är det cancerläkare Wilson. Hos Holmes heter han Watson. Bara två bokstäver skiljer. Och båda är läkare.

Som sagt, vissa likheter finns mellan de två. Gregory Holmes och Sherlock House eller vad de heter.

Sublima sub luna

 
är vi glada vill vi
läsa glada dikter
är vi lessna vill vi
läsa lessna dikter
är vi lessna vill vi också
läsa glada dikter men
är vi glada vill vi inte
läsa lessna dikter

utom när det är
en måne i oss
av andaktsflyktande morgon

sjung blomhöjd mama och
långsam rock

jag köpte en tavla av sand
där purpurmantlar växer

i viken bor
och i viken små
lingonris uppför
och räcke om
all daglig där
all läpp och liv
när mun i
mjuk och
minnen gå

sublima sub luna

dikten är strecket på himlen
efter ett flygplan
med last av människor

och dikten är en drömmande vind

Några världsrekord

Sverige har världsrekordet i diskus och stav. Tack vare Ståhl och Duplantis. Men rekord i de grenarna är vardagsmat för oss, säger vi och sträcker på oss i hela vår avlånga längd.

Förr hade vi ju Ricky Bruch i diskus. Han hade världsrekordet ett tag, även om det var ett delat världsrekord med exakt samma längd som någon av amerikanerna, Oerter, Babka eller Silvester eller vem det var. Bruch gjorde jättekast många gånger utan att få det godkänt som världssrekord, stod och väntade på hemmaplan i Malmö tills det blev rätt vind och gick då in i diskusringen.

Och förr hade vi Kjell Isaksson. Han var ensam världsrekordhållare i stav. Visserligen bara i en vecka, men ändå. För då hoppade någon ännu högre. Minns inte vad den amerikanen hette. Bob Seagren?

Minns Kjell Isaksson från Mästarnas Mästare som han vann. När han skulle fram och hämta segerbucklan gick han till podiet på händerna.

Det hade man svårare att se Ricky Bruch göra. Men man kan se honom på film, Ricky Bruch är en av rövarna i Tage Danielssons underbara film om Ronja.

Den förre fantomen i stav före Armand Duplantis hette Sergej Bubka, som tog sex raka VM-guld och 35 världsrekord i stav, vilket får anses som hyfsat. Han är också blågul, från Ukraina, föddes i staden Luhansk.

Luhansk är ett av de två områden i södra Ukraina som har en minoritet ryssar, vilket den ryska björnen tagit som ursäkt för att anfalla hela det fredliga landet Ukraina.

Den storhetsvansinnige Putins motivering ”En begränsad specialoperation för att skydda Donetsk och Luhansk” är ett världsrekord i lögn.

Tre Kronor innan de devalverades

 
När jag var intresserad av ishockey var det inte lite olika femmor som kunde slängas in på isen. Det var kedjor. Vilka två som var backar kunde variera.

En kedja var Roland ”Sura-Pelle” Pettersson – Nisse Nilsson – Lars-Eric Lundvall. Den kallades för Ungdomskedjan. Lundvall kunde inte vara inne på isen med några andra än Nisse och Sura-Pelle. Otänkbart. De tre hörde ihop.

Sen fanns det Brynäskedjan. Det var Håkan Wickberg – Tord Lundström – Inge Hammarström. Den senare var särskilt snabb. Precis som i Ungdomskedjan kände de tre i Brynäskedjan varandra utan och innan.

Bland forwards var det två fixstjärnor till centrar den här tiden, men de fick aldrig spela med någon i de här kedjorna, de fick omge sig med andra spelare. Ulf Sterner och Sven ”Tumba” Johansson tänker jag på.

Vi hade backpar också. Gert Blomé spelade ihop med Bert-Ola Nordlander. Och Roland Stoltz ihop med Lasse Björn. Aldrig någon annan kombination.

Rolle Stoltz var världens långsammaste back. Men det gjorde inget. Han kunde stå stilla vid kortplanket och sno pucken från motståndarna med en lång och listig klubba.

Vi hade också världens kanske snabbaste back, Lennart ”Lill-Strimma” Svedberg. Och målvakterna hette saker som Leif ”Honken” Holmqvist och Lennart ”Klimpen” Häggroth.

Man ser ju enkelt varför Tre Kronor inte vinner längre, som de gjorde förr.

1. De ska spela ihop i kedjor och i stående backpar. För då lär de känna varandra och kan hitta fram med passningar till varandra. Vilket måste ses som en fördel i spelet.

2. De ska ha smeknamn. Lill-Strimma, Klimpen, Tumba, Honken och Sura-Pelle. Man hör ju på namnen vad bra de var. Även om Hyland alltid sa Surra-Pelle.

Den briljante ordkonstnären Lennart Hyland.
”Surra-Pelle tar spänntag vid planket och rakar och rakar och skjuter i mål! Nej i stolpen.”

.

 .

.

 .