Dragosminne 20

.
det fanns en urgröpning
invid förstukvisten av sten
som tog emot min blåa cykel

ladusvalan prickade
som av ett under
sitt trånga hål under tegelpannan

svisch å klonk å krafs
i den ordningen
så lät det varje gång

vartannat år här på Hästberg
vartannat i Blackeberg
det var så jag såg tiden

flög nerför trappan
Karin eller Björn mirakelräddade
vid päronträdet

höll andan förbi morbror Anders
hans dörr av
lort och kaffe och snus

och så fort getingarna sken
åt vi ute
vid parasollbordet
det var mormor som alltid
gjorde i ordning
min tallrik var gredelin med olika fack
ett var för ärtor

vi hade en igelkott vid komposten
jag var så livrädd för
när jag tömde slaskhinken

jag var Mikov när jag sprang förbi mig själv
höjdhoppsställningen snickrade Göte
och Olly var Värmland och läppstift och hesa skratt

knuten stod lövad med björk
och på lördag kom bryggarn
med flak av klirrande Guldus

vi levde i brunt dalmål

jag har en bild av Ingers-Anders i väst och käpp
han står framför murgrönan på vår gård

alla verkade heta Anna och Anders
bara gårdsnamnen skilde människorna åt

Hästberg är en mjölkkruka
nån glömt kvar i mig

ett kort blänk för en bil
som dammar förbi nere på landsvägen

och jag själv en del av det
blåsande dammet
.

Dragosminne 19

.
Under den fjärde tiden, då det inte fanns några barn kvar att vara med (de hade sommarjobb m m), då hade jag antingen min fantasi eller vuxna. Bland de vuxna hade Olly och Göte en särskild plats. Mormor och jag var med dem ofta. De bodde på Gammelgården när de besökte Hästberg. Jag tyckte alltid att det var konstigt att de var så glada fast de var barnlösa. Olly den enda som använde make-up i byn och som värmde med värmländska berättelser och sprittande skratt.

Jag ser oss fyra när vi gick landsvägen fram till Åkersbodarna. Göte lärde mig klacka grus. Vänster klack och höger tå, en knyck och sen gjorde gruset sin eleganta luftfärd. Olly och Göte brukade skämta om att de ville adoptera mig.

Som en våg, sa jag. Eller en film som flöt förbi runt mig. Och jag minns aldrig att jag sa nåt till nån. Var allt en dröm?

Och ur vågen, filmen eller drömmen trampar en parvel de tre kilometrarna till Hedens lanthandel, köper en Center och en Fantomen och lägger dem i en plastpåse tillsammans med en stor blå förväntan, hänger den på styret och cyklar hem igen.
.

Dragosminne 18

.
Hästberg är som en våg som rullar in och som jag mera anar än ser och när den rullar ut igen lämnar den efter sig komihågbara små saker utan egentliga sammanhang.

En sån sak är parasollbordet. Var det sol så satt vi ute i trädgården och åt lunchen eller middagen, det var lag på det. Och det var nog Hästbergs andra tid jag tänker mig då. Runt gulbrunt bord med jättestort snurrparasoll, gulbruna stolar som kunde vippa, barnens tallrikar av bleklila plast med avdelningar så inte såsen rann. Och alltid minst tio gånger så många getingar som människor.

Och det fanns ingenstans en enda bekväm möbel att sitta i eller på, så det var ett evigt kånkande med dynor.

En annan sak är Mikov och Vladimenkov. Hade jag inte cykeln, så sprang jag och sprang jag var jag aldrig ensam. Ryssar oftast, de hade ballast namn, jag lät dem växla i täten och så fällde sig en av dem precis före mål.

Och så alla pinnar jag hittade i skogen och täljde till käppar. Och höjdhoppen! En riktigt fin höjdhoppsställning fick jag av Göte.

Olly och Göte, ja, mer om dem i nästa dragosminne.
.

Dragosminne 17

.
jag hade
stämt möte med
min ungdom minns jag

längst in på den lövade logen
stod officianterna
Lamma-Jons som var
städslad som bryggare
Knis-Karl från Rättvik eller Leksand
och så Gudmund Gudmundsson
alla komna
från slätterna kring Siljan
med musiken och snuset i samma ficka

majstångsresning i Åkersbodarna
och det här var på kvällen
när dom tre gjorde knätofs till klövar av hin
och med stråkarna sina stack hets i varandra och
stomptjöt dom dansande in
dom som vågat
får jag lov
och fått ja
och nu svängde sig segrande runt med en
fjälla och allt var ett jättelikt nu i ett
dunk och ett dunkel av svindel och knottrande kjol

och jag
jag stod kvar
tonårstunn och tittade
genom dom darrande löven
med mitt svarta troll
av ynkedom
i magen

och medan
Lamma-Jons, Knis-Karl och Gudmund Gudmundsson
rev ner stjärnorna med sitt glödande glid
gick den barmhärtiga
midsommarnatten ut i gräset med mig och
la mig till sitt
bröst av glömska och gråt och dröm
.

Dragosminne 16

.
Vi åker och badar - det behövdes bara det utropet och nästan direkt var vi på väg. Renée på sin ljusröda cykel, Berit på sin cykel med de svarta ballongdäcken, jag på min blå med handduken på pakethållaren och de leopardmönstrade badbrallorna snodda runt styret, så som Rolf hade, nerför Källbacken, hej till Ingers-Olle där han stod och klöv ved, sen landsvägen till höger och sen till vänster vid arga taxen och sen nån kilometer kvar till vår badvik med brygga i Åkersbodarna.
En nästan dold stig den sista biten. Så gott som bara vi var där, det var som vårt eget ställe.

Och det var i Åkersbodarna den största majstångsresningen var. Massor med folk och ett rungande å-heeej å-heeej innan stången stod på plats. Lång-Erik upp sen på den höga stagarstenen vid stången, han var tradition, levde för det här, när hans vanligtvis ca 1,50 m nu höjde sig högt över folkmassan och alla skrattade åt alla hans byskämt, med åren dock levererade med allt fler knappar innanför västen.

Hela byn som en Folkets Park denna dag. Dragspel och glam. Lövade logar och Allan Jones dess konung, överdängaren bland dansarna, med den lilla farligheten som är för fjällorna som socker för getingar.

Denna lätta ljusa fest, så tung och mörk du var för mig under min fjärde Hästbergstid.
.

Dragosminne 15

.
Nu kan det sägas. En hemlighet jag burit alla dessa år. Jag vet inte om det var Karin. Men det kan ju också ha varit Björn. Vem av dem är lite oklart i minnet. Gissningsvis var det Karin, för hon var 6 år yngre än jag, Björn bara 5. Vi tre just då uppe i mitt rum högst upp i Vita stugan. Det ena fönstret i rummet ut mot päronträdet var ett smalt fönster som gick nästan ända ner till golvet, till knäna i alla fall. Tydligen öppet och bara myggnätsfönstret för. Jag vänder mig om och ser myggnätsfönstret avhakat och bara undersidan av Karins fotsulor utanför fönstret!
Tystnad och världen stod stilla.

Jag kastade mig nerför spiraltrappan, Björn efter, ut på bron, till vänster och runt knuten, Karin på båda fötterna på marken, öppen mun men fortfarande helt tyst! En osynlig hand måtte ha vänt på henne i luften precis ett halvt varv och mjukt satt ner henne på fötterna bredvid päronträdet ...

Jag var runt 10 år vid tillfället och har aldrig berättat detta för någon. Förrän här och nu. Och med Björn och Karin för små för att komma ihåg det, har det alltså bara varit två som vetat; jag och änglavakten.

En dörr vi svepte förbi på vägen ut var morbror Anders´. Han delade gården med mormor, och var egentligen min mammas morbror. Morbror Anders var bara på Hästberg så länge en murarsemester varar, bodde i Stockholm annars, men när han var på Hästberg var det pest och pina. Han var en barnhatande snusare, Vita gården stank av hans blandning av snus, kaffe och ingrodd lort, jag höll alltid andan när jag gick upp till mitt rum, för då måste jag passera hans dörr.

Renée och Berit lär ha tröttnat på hans odör och tagit fram stora tvättkaret mitt på gården och skrubbat honom en dag, med mormor storskrattande på bron.

Att de vågade! För den mannen kände jag bara äckel och skräck. Jag önskade alltid att det var mormors andra bror i stället. Han hette Victor och var jättesnäll men han bodde i Amerika.
.

Dragosminne 14

.
min barndom var full av hagar
hagar med högt gräs som man kunde gömma sig i
med staket runtom som stängde ut och stängde in

Siljansnäsarn vann alltid rodden över Jugenmo
och i Sammilsdalsgropen nedsteg
Nils Gustafsson som Vår Herre

en gård gjord av mormor och sommar,
när augusti regnade var hon alltid där
och vävstolen dunkade tiden i byn

högan gräs och godan ro fladdrande i vin-
den på grinden som sväng-
er ut och svänger in
.