.
Från snöiga norden till solheta Afrika i söder, från Amerika i väster till Europa i öster. Från mitten av 1800-talet till idag. Och från vuxen till barn och tillbaka till vuxen igen.
I stationshuset står nu deckartåget och pustar ut, coolar ner sig efter den vindlande resan. Små deckarnissar rusar omkring över den och fejar och putsar.
Vi befinner oss på Den Gyldene Freden. Mitt bland de välvda källarvalven där, denna dag den första advent. Vi tittar ut över det dukade bordet … och i det flackande skenet från de tända kandelabrarna kan vi nu skåda dem allihop:
på stol nr 1. Sherlock Holmes
stol nr 2. Ewert Grens
stol 3. A Kiss Before Dying
stol 4. Hercule Poirot
stol 5. Jane Marple
stol 6. Intimate Kill
stol 7. Martin Beck
stol 8. Kommissarie Maigret
stol 9. Ture Sventon
stol 10. Van Veeteren
stol 11. Kurt Wallander
stol 12. The Walter Syndrome
stol 13. Fatty Trotteville
stol 14. Harry Hole
stol 15. Columbo
stol 16. Precious Ramotswe
stol 17. Albin Winkelryd
stol 18. Bo Balderson
Alla arton, alltså. Vilken brokig samling! Och lite bråkig kanske. Men knappast tråkig i alla fall. Och vi lämnar dem väl där och tassar ut, låter dem avnjuta festen på Freden i fred. Nu när de ses för första gången och allt.
Ska vi runda av november med en liten limerick? Ja, det gör vi:
Deckartips 20:
En akademi som rockar fett!
I alla fall med mitt mått mätt.
Vet du någon fräckare
än dessa 18 deckare?
Läs då tipset numro 1.
.
söndag 29 november 2009
lördag 28 november 2009
Deckartips 19 - inte ens författaren finns
.
Denna gång flyttar sig deckartåget inte så långt. Det har vädrat upp en godbit alldeles i närheten. Något unikt. För ni minns ju hur vi sa att alla deckarberättelser är påhittade allihop. Och att det finns en deckarserie där även alla platser och miljöer är påhittade (se tips 9). Nu kommer vi till ytterligheten; att inte ens själva författaren finns på riktigt.
Han står i min bokhylla. Tänk att jag har honom kvar. Det är en hel del volymer, både pocket och inbundna. Lite i oordning står de, jag tar ut dem, läser när de gavs ut och sätter dem i rätt ordning. Räknar. Elva böcker är det. Googlar och ser att det var exakt elva böcker han skrev. Jag har alltså hela serien! Det hade jag ingen aning om, faktiskt.
Deckare som är humor och politisk satir, så beskrivs dem ofta. Jag skulle snarare vilja säga att de är deckarvärldens Fawlty Towers (Pang i bygget). För att båda är lika listiga, lustiga och lyckliggörande. Klassiker av purt guld. Och avsnitten/böckerna nästan lika många dessutom.
Jag glömde visst berätta vem jag pratar om: Bo Balderson.
De elva böckerna skrevs 1968-1990. Vem döljer sig bakom pseudonymen? Det är än idag en väl förborgad hemlighet. Utöver han själv och hans familj är det bara tre personer som vet: hans litterära agent och två personer på Bonniers.
Den som löser gåtorna i böckerna kallas bara ”statsrådet”. Ett förnamn ”Lilleman” förekommer också. Lite identitetsdimma även över hjälten, alltså. Han har många barn, i första boken bara 14 st (!), men de växer i antal genom serien. Och han har förstås en ”sidekick” också - hans svåger, den pensionerade adjunkten Vilhelm Persson, som är hans krönikör och som motvilligt släpas runt på mördarjakterna. De två är underbara kontraster i allt.
Böckerna följer samtiden och regeringarna skiftar och får sina träffsäkra nålstick av Balderson oavsett vilka politiker som just då sitter vid köksgrytorna. Espri, stilsäkerhet, en underbar humorist. Det bubblar i en när man läser honom. Om P.G. Wodehouse varit svensk hade han skrivit så här.
Endast vid tre tillfällen under alla dessa år har Bo Balderson låtit intervjua sig. Senaste gången i SvD den 20 september i fjol, med anledning av 40-års-jubileet av debuten. Där avslöjar han varför han skrev under pseudonym (”var rädd att bli refuserad, skulle varit pinsamt ju”). Artikeln är oerhört intressant läsning, men om sin identitet avslöjar han ingenting, utom att han är en han. På frågan om vilken av böckerna han tycker är bäst, säger han så här:
Min bästa gåta finns i Statsrådet och döden. Där gör jag nog något som ansetts omöjligt i en pusseldeckare. Jag visar hur mördaren bryts ner av sin gärning – i en lång monolog bekänner han sitt brott. Vi hör det, men förstår det inte. Läsaren ser också hur han gör ett första försök att döda sitt offer – vi ser det, men förstår det inte. Och med 32 andra ledtrådar visar jag vem mördaren är. Ändå kan mycket få läsare peka ut honom och lösa gåtan, innan statsrådet gör det. Se det var ett riktigt mysterium!
Jag håller med honom. Och själv har jag också en annan favorit: ”Statsrådet och den utsträckta handen”, som har en av de mest överraskande upplösningar som förekommit i en svensk detektivroman.
Om intervjun i SvD-artikeln kan man förstås vara skeptisk. Är det verkligen han? Eller nån fejk? Någon som som bara utger sig för att vara honom? Men stilen i intervjun känner jag så väl igen från böckerna. Det är klockrent. Det ÄR han. Vem han nu är.
Deckartips 19: Statsrådet och döden, 1968, och Statsrådet och den utsträckta handen, 1983. Den första resp nionde boken i serien av Bo Balderson.
.
Denna gång flyttar sig deckartåget inte så långt. Det har vädrat upp en godbit alldeles i närheten. Något unikt. För ni minns ju hur vi sa att alla deckarberättelser är påhittade allihop. Och att det finns en deckarserie där även alla platser och miljöer är påhittade (se tips 9). Nu kommer vi till ytterligheten; att inte ens själva författaren finns på riktigt.
Han står i min bokhylla. Tänk att jag har honom kvar. Det är en hel del volymer, både pocket och inbundna. Lite i oordning står de, jag tar ut dem, läser när de gavs ut och sätter dem i rätt ordning. Räknar. Elva böcker är det. Googlar och ser att det var exakt elva böcker han skrev. Jag har alltså hela serien! Det hade jag ingen aning om, faktiskt.
Deckare som är humor och politisk satir, så beskrivs dem ofta. Jag skulle snarare vilja säga att de är deckarvärldens Fawlty Towers (Pang i bygget). För att båda är lika listiga, lustiga och lyckliggörande. Klassiker av purt guld. Och avsnitten/böckerna nästan lika många dessutom.
Jag glömde visst berätta vem jag pratar om: Bo Balderson.
De elva böckerna skrevs 1968-1990. Vem döljer sig bakom pseudonymen? Det är än idag en väl förborgad hemlighet. Utöver han själv och hans familj är det bara tre personer som vet: hans litterära agent och två personer på Bonniers.
Den som löser gåtorna i böckerna kallas bara ”statsrådet”. Ett förnamn ”Lilleman” förekommer också. Lite identitetsdimma även över hjälten, alltså. Han har många barn, i första boken bara 14 st (!), men de växer i antal genom serien. Och han har förstås en ”sidekick” också - hans svåger, den pensionerade adjunkten Vilhelm Persson, som är hans krönikör och som motvilligt släpas runt på mördarjakterna. De två är underbara kontraster i allt.
Böckerna följer samtiden och regeringarna skiftar och får sina träffsäkra nålstick av Balderson oavsett vilka politiker som just då sitter vid köksgrytorna. Espri, stilsäkerhet, en underbar humorist. Det bubblar i en när man läser honom. Om P.G. Wodehouse varit svensk hade han skrivit så här.
Endast vid tre tillfällen under alla dessa år har Bo Balderson låtit intervjua sig. Senaste gången i SvD den 20 september i fjol, med anledning av 40-års-jubileet av debuten. Där avslöjar han varför han skrev under pseudonym (”var rädd att bli refuserad, skulle varit pinsamt ju”). Artikeln är oerhört intressant läsning, men om sin identitet avslöjar han ingenting, utom att han är en han. På frågan om vilken av böckerna han tycker är bäst, säger han så här:
Min bästa gåta finns i Statsrådet och döden. Där gör jag nog något som ansetts omöjligt i en pusseldeckare. Jag visar hur mördaren bryts ner av sin gärning – i en lång monolog bekänner han sitt brott. Vi hör det, men förstår det inte. Läsaren ser också hur han gör ett första försök att döda sitt offer – vi ser det, men förstår det inte. Och med 32 andra ledtrådar visar jag vem mördaren är. Ändå kan mycket få läsare peka ut honom och lösa gåtan, innan statsrådet gör det. Se det var ett riktigt mysterium!
Jag håller med honom. Och själv har jag också en annan favorit: ”Statsrådet och den utsträckta handen”, som har en av de mest överraskande upplösningar som förekommit i en svensk detektivroman.
Om intervjun i SvD-artikeln kan man förstås vara skeptisk. Är det verkligen han? Eller nån fejk? Någon som som bara utger sig för att vara honom? Men stilen i intervjun känner jag så väl igen från böckerna. Det är klockrent. Det ÄR han. Vem han nu är.
Deckartips 19: Statsrådet och döden, 1968, och Statsrådet och den utsträckta handen, 1983. Den första resp nionde boken i serien av Bo Balderson.
.
fredag 27 november 2009
Deckartips 18 - tjugoett är ostraffbart
.
Ja, mot norr bär det alltså. Och … minsann blir det inte Sverige igen. Få se, var i Sverige? I Skåne igen? Nja, någonstans i spänningsbältet mellan Skåne och Stockholm bromsar vi in. Perrongen luktar både rågåker och asfaltblommor. Och på stationsskylten står ett namn som för de flesta svenskar säkert kan vara fullkomligt obekant: Albin Winkelryd.
Men författaren är jag absolut övertygad om att varenda kotte i detta avlånga land känner till: Hans Alfredsson.
Med parhästen Tage Danielson delade han humorns och samhällsengagemangets scen under många bejublade år. Fast de båda hade ju även solokarriärer. Som författare. Och lysande sådana. Det var när de utvecklade sina respektiva författarskap som man såg deras särdrag. Tage var lyrikern, Hasse var epikern. Eller - annorlunda uttryckt - i Tages hjärta bodde en sångare, i Hasses en berättare.
Den här boken heter Lagens långa näsa, med undertiteln "21 kriminalberättelser". I vart och ett av de 21 kapitlen berättar den pensionerade poliskommissarien Albin Winkelryd om ett brottsfall han stött på. Som bokens titel antyder, avgår brottslingen med segern varje gång. Brotten är hur sinnrika som helst och av den arten att ingen egentligen far illa av dem, ingen ”good guy” i alla fall. Winkelryd älskar att berätta om fallen och har svårt att dölja sin beundran för de snillrika bovarna som kom undan.
Den han berättar detta för är hans gode vän Hasse Alfredsson, som även är krönikören, ”jag”, i boken. En motsvarighet till Watson eller Hastings, som ju också var krönikörer av Holmes´ resp Poirots berättelser.
Kriminalfallen utspelas på olika ställen i södra Sverige, ofta i Skåne, men Albin Winkelryd bor i dag på Karlbergsvägen i Stockholm. Deras stamlokus är Café Idyll på Kocksgatan på Söder, där de ofta sitter medan Winkelryd berättar för en fascinerad Hasse Alfredsson.
Winkelryd beskrivs som frodig. På ett annat ställe förtydligas detta: han ser ut som ett porträtt av en pykniker i Kretschmers typlära med sin kraftiga benstomme, stora kroppshålor och ansikte av platt femöringstyp, dekorerat av en ganska röd och rund liten näsa.
Boken är ett mästerverk i berättarteknik. Man hålls ohjälpligt okunnig om upplösningen till alldeles i slutet av berättelsen, ja, i "Även orättvisan är blind", ända till det allra sista ordet! Om du bara ska läsa en av de 21, läs den.
En av Hasses filmer, Falsk som vatten, baseras på den sista berättelsen i boken, "Bokförläggaren som slutade i badet". På google läser jag att filmens titel är ett citat från Shakespeares Othello.
Hasse Alfredsson har bara skrivit denna enda deckare. Synd. Men samtidigt förståeligt. Den går ju inte att överträffa.
Deckartips 18: Lagens långa näsa, 1983, av Hans Alfredsson, med illustrationer av Bengt Berg.
.
Ja, mot norr bär det alltså. Och … minsann blir det inte Sverige igen. Få se, var i Sverige? I Skåne igen? Nja, någonstans i spänningsbältet mellan Skåne och Stockholm bromsar vi in. Perrongen luktar både rågåker och asfaltblommor. Och på stationsskylten står ett namn som för de flesta svenskar säkert kan vara fullkomligt obekant: Albin Winkelryd.
Men författaren är jag absolut övertygad om att varenda kotte i detta avlånga land känner till: Hans Alfredsson.
Med parhästen Tage Danielson delade han humorns och samhällsengagemangets scen under många bejublade år. Fast de båda hade ju även solokarriärer. Som författare. Och lysande sådana. Det var när de utvecklade sina respektiva författarskap som man såg deras särdrag. Tage var lyrikern, Hasse var epikern. Eller - annorlunda uttryckt - i Tages hjärta bodde en sångare, i Hasses en berättare.
Den här boken heter Lagens långa näsa, med undertiteln "21 kriminalberättelser". I vart och ett av de 21 kapitlen berättar den pensionerade poliskommissarien Albin Winkelryd om ett brottsfall han stött på. Som bokens titel antyder, avgår brottslingen med segern varje gång. Brotten är hur sinnrika som helst och av den arten att ingen egentligen far illa av dem, ingen ”good guy” i alla fall. Winkelryd älskar att berätta om fallen och har svårt att dölja sin beundran för de snillrika bovarna som kom undan.
Den han berättar detta för är hans gode vän Hasse Alfredsson, som även är krönikören, ”jag”, i boken. En motsvarighet till Watson eller Hastings, som ju också var krönikörer av Holmes´ resp Poirots berättelser.
Kriminalfallen utspelas på olika ställen i södra Sverige, ofta i Skåne, men Albin Winkelryd bor i dag på Karlbergsvägen i Stockholm. Deras stamlokus är Café Idyll på Kocksgatan på Söder, där de ofta sitter medan Winkelryd berättar för en fascinerad Hasse Alfredsson.
Winkelryd beskrivs som frodig. På ett annat ställe förtydligas detta: han ser ut som ett porträtt av en pykniker i Kretschmers typlära med sin kraftiga benstomme, stora kroppshålor och ansikte av platt femöringstyp, dekorerat av en ganska röd och rund liten näsa.
Boken är ett mästerverk i berättarteknik. Man hålls ohjälpligt okunnig om upplösningen till alldeles i slutet av berättelsen, ja, i "Även orättvisan är blind", ända till det allra sista ordet! Om du bara ska läsa en av de 21, läs den.
En av Hasses filmer, Falsk som vatten, baseras på den sista berättelsen i boken, "Bokförläggaren som slutade i badet". På google läser jag att filmens titel är ett citat från Shakespeares Othello.
Hasse Alfredsson har bara skrivit denna enda deckare. Synd. Men samtidigt förståeligt. Den går ju inte att överträffa.
Deckartips 18: Lagens långa näsa, 1983, av Hans Alfredsson, med illustrationer av Bengt Berg.
.
torsdag 26 november 2009
Deckartips 17 - i akacieträdets skugga
.
Med den tvärnit som kännetecknar ett deckartåg har vi nu gjort ett lappkast tillbaka från USAs östkust och befinner oss nu över Atlanten igen. Men känns mycket mera söderut … hmmm … jag slumrade bestämt till ett tag … tåget verkar ha stannat. Och …barooooom! Kupéfönstret skallrar! Som om det hade varit en trumpetstöt från en elefant ungefär. Tittar försiktigt, mycket försiktigt, ut.
En livs levande elefant tittar lugnt tillbaka på oss! Nej, ingen kringresande cirkus. Det ångar från den stekheta perrongen. Ingen tvekan om saken. Detta ÄR Afrika. Och på den leopardmönstrade stationsskylten läser vi: Precious Ramotswe.
Vad behövs för att starta en detektivbyrå? Jo, en liten vit skåpbil, två skrivbord, två stolar, en telefon, en gammal skrivmaskin och en stor tekanna. Plus intuition och intelligens. Och allt det har Precious Ramotswe, en 35-årig kvinna i Botswana. Så då startar hon en detektivbyrå: The No. 1 Ladies´ Detective Agency, som den första kvinnliga detektiven i landet. När folk bestörta skakar på huvudet åt detta tilltag, undrar hon bara ”har ni aldrig hört talas om Agatha Christie?”
Och hennes lilla rörelse blomstrar, mot alla odds och trots alla olyckskorpar. Den som inte får hjälp av polisen går till Mma Ramotswe med sitt problem – försvunnen son, förskingrande anställd, otrogen make, stulen bil, eller vad det kan vara – och då löser hon problemet.
Ofta sitter hon då i en bekväm stol under ett akacieträd utanför sitt hus vid foten av Kgale Hill. En utmärkt plats för tankar. Och hennes lösningar på deckarproblemen är ofta förbluffande listiga, värdiga vilken deckare som helst. Det största problemet hon har är egentligen klienter som friar till henne. Hur ska hon tacka nej utan att såra? För gifta sig har hon ingen tanke på. Hon har det ju bra som hon har det.
Boken består alltså av en rad olika fall och mellan fallen görs det olika utvikningar till hur människorna lever sitt liv där och alla förändringar som skett sedan 1966 då landet blev självständigt.
Mellan dessa delar ringlar sig boken fram och tillbaka som en afrikansk pufform.
Hon kallas Mma Ramotswe, ungefär som Fru/Mrs, skulle jag tro. Motsvarande manliga titel är Rra (nån som vågar sig på att gissa uttalet?).
Det känns som om boken är så kort och tunn. Men det är den inte. Det är den här sublima enkelheten i stilen, som boken har. Den får mig att tänka på så vitt skilda namn som Åke Holmberg, John Steinbeck, Paulo Coelho och Forrest Gumb ...
Massor av charm och humor finns det. Och krusidullfri klokhet i Mma Ramotswe. Som här:
If more women were in power, they wouldn´t let wars break out. --- We see war for what it is – a matter of broken bodies and crying mothers.
Den förunderligt fine författaren till denna bok heter Alexander McCall Smith och föddes i Zimbabwe, ett av grannländerna till Botswana.
I Botswana, där en viss detektiv sitter under akacieträdet framför sitt hus och tänker:
I am just a tiny person in Africa, but here is a place for me, and for everybody, to sit down on this earth and touch it and call it their own.
Vi vinkar ett "vi ses" till henne där. Kupéfönstret har mirakulöst hunnit lagas och tåget frustar nu otåligt mot skenorna för att anträda färden norrut igen.
Deckartips 17: The No. 1 Ladies´ Detective Agency, 1998, av Alexander McCall Smith, den första boken i serien om Botswanas enda kvinnliga detektiv.
.
Med den tvärnit som kännetecknar ett deckartåg har vi nu gjort ett lappkast tillbaka från USAs östkust och befinner oss nu över Atlanten igen. Men känns mycket mera söderut … hmmm … jag slumrade bestämt till ett tag … tåget verkar ha stannat. Och …barooooom! Kupéfönstret skallrar! Som om det hade varit en trumpetstöt från en elefant ungefär. Tittar försiktigt, mycket försiktigt, ut.
En livs levande elefant tittar lugnt tillbaka på oss! Nej, ingen kringresande cirkus. Det ångar från den stekheta perrongen. Ingen tvekan om saken. Detta ÄR Afrika. Och på den leopardmönstrade stationsskylten läser vi: Precious Ramotswe.
Vad behövs för att starta en detektivbyrå? Jo, en liten vit skåpbil, två skrivbord, två stolar, en telefon, en gammal skrivmaskin och en stor tekanna. Plus intuition och intelligens. Och allt det har Precious Ramotswe, en 35-årig kvinna i Botswana. Så då startar hon en detektivbyrå: The No. 1 Ladies´ Detective Agency, som den första kvinnliga detektiven i landet. När folk bestörta skakar på huvudet åt detta tilltag, undrar hon bara ”har ni aldrig hört talas om Agatha Christie?”
Och hennes lilla rörelse blomstrar, mot alla odds och trots alla olyckskorpar. Den som inte får hjälp av polisen går till Mma Ramotswe med sitt problem – försvunnen son, förskingrande anställd, otrogen make, stulen bil, eller vad det kan vara – och då löser hon problemet.
Ofta sitter hon då i en bekväm stol under ett akacieträd utanför sitt hus vid foten av Kgale Hill. En utmärkt plats för tankar. Och hennes lösningar på deckarproblemen är ofta förbluffande listiga, värdiga vilken deckare som helst. Det största problemet hon har är egentligen klienter som friar till henne. Hur ska hon tacka nej utan att såra? För gifta sig har hon ingen tanke på. Hon har det ju bra som hon har det.
Boken består alltså av en rad olika fall och mellan fallen görs det olika utvikningar till hur människorna lever sitt liv där och alla förändringar som skett sedan 1966 då landet blev självständigt.
Mellan dessa delar ringlar sig boken fram och tillbaka som en afrikansk pufform.
Hon kallas Mma Ramotswe, ungefär som Fru/Mrs, skulle jag tro. Motsvarande manliga titel är Rra (nån som vågar sig på att gissa uttalet?).
Det känns som om boken är så kort och tunn. Men det är den inte. Det är den här sublima enkelheten i stilen, som boken har. Den får mig att tänka på så vitt skilda namn som Åke Holmberg, John Steinbeck, Paulo Coelho och Forrest Gumb ...
Massor av charm och humor finns det. Och krusidullfri klokhet i Mma Ramotswe. Som här:
If more women were in power, they wouldn´t let wars break out. --- We see war for what it is – a matter of broken bodies and crying mothers.
Den förunderligt fine författaren till denna bok heter Alexander McCall Smith och föddes i Zimbabwe, ett av grannländerna till Botswana.
I Botswana, där en viss detektiv sitter under akacieträdet framför sitt hus och tänker:
I am just a tiny person in Africa, but here is a place for me, and for everybody, to sit down on this earth and touch it and call it their own.
Vi vinkar ett "vi ses" till henne där. Kupéfönstret har mirakulöst hunnit lagas och tåget frustar nu otåligt mot skenorna för att anträda färden norrut igen.
Deckartips 17: The No. 1 Ladies´ Detective Agency, 1998, av Alexander McCall Smith, den första boken i serien om Botswanas enda kvinnliga detektiv.
.
onsdag 25 november 2009
Deckartips 16 - just one more thing
.
Nästa besök blir hos en TV-deckare.
Låter konstigt kanske. Bara bokdeckare skulle det ju vara, det sa vi redan från början (deckartips 1), inga TV-deckare. Men om det är så att det finns någon outstanding deckare på TV, en som höjer sig högt över alla de andra amerikanska och brittiska deckarna där, ja i så fall får den förstås armbåga sig in här. Som ett undantag som bekräftar regeln.
Och en sådan finns: Columbo.
Ingen författare finns till kommissarie Columbo. Han är helt skapad av skådespelaren som gör honom: Peter Falk. Manusförfattaren eller regissören har knappast någon del i detta. Hur skulle instruktionerna ha kunnat lyda:
jo, Peter, gå in och gör en lite annorlunda kommissarie, lite tvärtom så där, så vi profilerar oss, här är intrig och repliker, du kan förresten dra på dig den där överrocken, fast den är lite skrynklig.
Och så går Falk in och ÄGER, skapar en klassisk figur som är en blandning av Chaplin och Maigret.
Eller en antihjälte, kanske man ska kalla det, en som är tvärtom mot de vanliga hårdföra amerikanska deckarna. De där gimmickattributen – den ständiga cigarren, den skrynkliga överrocken, den skrotfärdiga bilen han kör – de sakerna kanske skulle ha kunnat tänkas fram av några i teveproduktionen. Men allt annat i Columbo-gestalten är skådespelarens skapelse.
… Columbos artighet, vänlighet i spelet tillsammans med den skyldige
My wife is a terrific fan of yours (om boven är en kändis), she has seen ALL of your films (tillägger han, om boven är skådis av något slag)
… Den spelade vimsigheten som steg för steg demaskerar boven
Oh, there´s just one more thing (hejdar sig när han är på väg ut genom dörren igen, precis när boven börjat slappna av efter intervjun).
Inga biljakter, inga rykande pistoler, bara ett psykologiskt spel. Jag tror jag inte ens hört Columbo höja rösten nån gång. Och detta är i New York, av alla ställen.
Det spelades in 69 avsnitt av TV-serien Columbo 1971-2003. Peter Falk nominerades för Emmy tio gånger för rollen och vann priset fyra gånger. Avdelning kuriosa: det där första avsnittet 1971 regisserade av Steven Spielberg.
Ytterligare kuriosa: ett av Peter Falks ögon är ju konstgjort och enligt google har han haft det sedan han var tre och ett halvt år. Just det där lite barnsliga ”och ett halvt” tycker jag är ett så intressant tillägg … (kommer det från ett intervjusvar från Falk då han i svarsögonblicket blev lika gammal som då olyckan hände?)
Men hatten av för dig, Columbo, och må du aldrig släta till överrocken!
Deckartips 16: zappa in TV4 Gold där det ofta visas repriser av Columbo-avsnitt. Eller gå in på något välsorterat varuhus och köp en DVDbox med några årgångar – glöm bara inte att vända dig om i dörren när du går och säga ”javisst ja, det var bara en sak till …”
.
Nästa besök blir hos en TV-deckare.
Låter konstigt kanske. Bara bokdeckare skulle det ju vara, det sa vi redan från början (deckartips 1), inga TV-deckare. Men om det är så att det finns någon outstanding deckare på TV, en som höjer sig högt över alla de andra amerikanska och brittiska deckarna där, ja i så fall får den förstås armbåga sig in här. Som ett undantag som bekräftar regeln.
Och en sådan finns: Columbo.
Ingen författare finns till kommissarie Columbo. Han är helt skapad av skådespelaren som gör honom: Peter Falk. Manusförfattaren eller regissören har knappast någon del i detta. Hur skulle instruktionerna ha kunnat lyda:
jo, Peter, gå in och gör en lite annorlunda kommissarie, lite tvärtom så där, så vi profilerar oss, här är intrig och repliker, du kan förresten dra på dig den där överrocken, fast den är lite skrynklig.
Och så går Falk in och ÄGER, skapar en klassisk figur som är en blandning av Chaplin och Maigret.
Eller en antihjälte, kanske man ska kalla det, en som är tvärtom mot de vanliga hårdföra amerikanska deckarna. De där gimmickattributen – den ständiga cigarren, den skrynkliga överrocken, den skrotfärdiga bilen han kör – de sakerna kanske skulle ha kunnat tänkas fram av några i teveproduktionen. Men allt annat i Columbo-gestalten är skådespelarens skapelse.
… Columbos artighet, vänlighet i spelet tillsammans med den skyldige
My wife is a terrific fan of yours (om boven är en kändis), she has seen ALL of your films (tillägger han, om boven är skådis av något slag)
… Den spelade vimsigheten som steg för steg demaskerar boven
Oh, there´s just one more thing (hejdar sig när han är på väg ut genom dörren igen, precis när boven börjat slappna av efter intervjun).
Inga biljakter, inga rykande pistoler, bara ett psykologiskt spel. Jag tror jag inte ens hört Columbo höja rösten nån gång. Och detta är i New York, av alla ställen.
Det spelades in 69 avsnitt av TV-serien Columbo 1971-2003. Peter Falk nominerades för Emmy tio gånger för rollen och vann priset fyra gånger. Avdelning kuriosa: det där första avsnittet 1971 regisserade av Steven Spielberg.
Ytterligare kuriosa: ett av Peter Falks ögon är ju konstgjort och enligt google har han haft det sedan han var tre och ett halvt år. Just det där lite barnsliga ”och ett halvt” tycker jag är ett så intressant tillägg … (kommer det från ett intervjusvar från Falk då han i svarsögonblicket blev lika gammal som då olyckan hände?)
Men hatten av för dig, Columbo, och må du aldrig släta till överrocken!
Deckartips 16: zappa in TV4 Gold där det ofta visas repriser av Columbo-avsnitt. Eller gå in på något välsorterat varuhus och köp en DVDbox med några årgångar – glöm bara inte att vända dig om i dörren när du går och säga ”javisst ja, det var bara en sak till …”
.
tisdag 24 november 2009
Deckartips 15 - inte bara skidor och schlager
.
Vi avlägsnar oss från den förra stationen och känner hur vi åter börjar fylla ut kläderna, de glada slantarna från fickan återbördas till plånboken och vi växer in i vårt eget vuxna jag igen. Utanför fönstret är det nästan helt vitt. Antingen är det ett drömlandskap eller också snö – det var länge sen i så fall. Måste vara i norra Sverige då, långt upp? Nej, titta på de höga fjällen där ... vi dundrar helt enkelt rätt in i Norge ... med ett pys stannar vi i Oslo. Trots snöfallet kan vi läsa det korta namnet på stationsskylten: Harry Hole.
Det är november och vintern har kommit till Oslo. Den lilla pojken Jonas tittar ut genom fönstret på en snögubbe som någon gjort i trädgården. Varför ser den så otäck ut och varför stirrar den upp på honom i stället för ut mot gatan?
Nästa morgon är Jonas mamma spårlöst försvunnen och runt snögubbens hals sitter den rosa halsduken som han gett mamma till jul ...
Det är ett av många försvinnanden som drabbar Oslo i ”Snömannen” av Jo Nesbö. Den som leder utredningarna är Harry Hole, en kriminalkommissarie som är självsvåldig, arrogant, grälsjuk, instabil och alkoholiserad (enligt våldsrotelchefen Gunnar Hagen) och har ett fult ansikte med snälla ögon (enligt pojken Jonas).
Redan två månader innan händelserna med de försvunna personerna börjar, får Harry Hole ett brev.
Snart kommer den första snön. Och då kommer han att dyka upp igen. Snömannen. Och när snön är borta kommer han återigen att ha tagit någon med sig. Det du ska fråga dig själv är:
”Vem gjorde snögubben? Vem gör snögubbar?” --- För snögubben själv vet det inte.
Det här är en fin och stark deckarroman. Det är väldigt mycket 2000-talet och här och nu i personteckningen och miljöbeskrivningen. Boken är på något sätt bred, ett romanbygge. Mycket av komplexiteten i relationer mellan människor och i dagens samhälle finns med. Jo Nesbö har en mångsidig bakgrund och är både musiker, finansanalytiker, sångare, mäklare, journalist och låtskrivare i en popgrupp.
Och boken är spännande. Andlöst, krypande spännande, så man knappt vågar vända blad.
Den vann både Bokhandlarpriset och Det norska läsarpriset 2007.
Jo Nesbö betraktas som den störste norske kriminalförfattaren någonsin. Han har sålt 1 miljon böcker bara i Norge och i september 2007 fanns han med flera titlar på tio-i-topplistan i Norge, Sverige, Danmark och Finland samtidigt.
Han är översatt till 25 språk och räknas till de verkligt stora deckarnamnen i dag även internationellt. Så vårt stora lilla land i väster håller världsklass inte bara i schlager, längdskidåkning och schack (läste just att unge norrmannen Magnus Carlsen vann VM i blixtschack i Moskva). Seiern er vor även när det gäller deckare.
Deckartips 15: Snömannen, 2007, av Jo Nesbö, den femte boken i serien om Harry Hole.
.
Vi avlägsnar oss från den förra stationen och känner hur vi åter börjar fylla ut kläderna, de glada slantarna från fickan återbördas till plånboken och vi växer in i vårt eget vuxna jag igen. Utanför fönstret är det nästan helt vitt. Antingen är det ett drömlandskap eller också snö – det var länge sen i så fall. Måste vara i norra Sverige då, långt upp? Nej, titta på de höga fjällen där ... vi dundrar helt enkelt rätt in i Norge ... med ett pys stannar vi i Oslo. Trots snöfallet kan vi läsa det korta namnet på stationsskylten: Harry Hole.
Det är november och vintern har kommit till Oslo. Den lilla pojken Jonas tittar ut genom fönstret på en snögubbe som någon gjort i trädgården. Varför ser den så otäck ut och varför stirrar den upp på honom i stället för ut mot gatan?
Nästa morgon är Jonas mamma spårlöst försvunnen och runt snögubbens hals sitter den rosa halsduken som han gett mamma till jul ...
Det är ett av många försvinnanden som drabbar Oslo i ”Snömannen” av Jo Nesbö. Den som leder utredningarna är Harry Hole, en kriminalkommissarie som är självsvåldig, arrogant, grälsjuk, instabil och alkoholiserad (enligt våldsrotelchefen Gunnar Hagen) och har ett fult ansikte med snälla ögon (enligt pojken Jonas).
Redan två månader innan händelserna med de försvunna personerna börjar, får Harry Hole ett brev.
Snart kommer den första snön. Och då kommer han att dyka upp igen. Snömannen. Och när snön är borta kommer han återigen att ha tagit någon med sig. Det du ska fråga dig själv är:
”Vem gjorde snögubben? Vem gör snögubbar?” --- För snögubben själv vet det inte.
Det här är en fin och stark deckarroman. Det är väldigt mycket 2000-talet och här och nu i personteckningen och miljöbeskrivningen. Boken är på något sätt bred, ett romanbygge. Mycket av komplexiteten i relationer mellan människor och i dagens samhälle finns med. Jo Nesbö har en mångsidig bakgrund och är både musiker, finansanalytiker, sångare, mäklare, journalist och låtskrivare i en popgrupp.
Och boken är spännande. Andlöst, krypande spännande, så man knappt vågar vända blad.
Den vann både Bokhandlarpriset och Det norska läsarpriset 2007.
Jo Nesbö betraktas som den störste norske kriminalförfattaren någonsin. Han har sålt 1 miljon böcker bara i Norge och i september 2007 fanns han med flera titlar på tio-i-topplistan i Norge, Sverige, Danmark och Finland samtidigt.
Han är översatt till 25 språk och räknas till de verkligt stora deckarnamnen i dag även internationellt. Så vårt stora lilla land i väster håller världsklass inte bara i schlager, längdskidåkning och schack (läste just att unge norrmannen Magnus Carlsen vann VM i blixtschack i Moskva). Seiern er vor även när det gäller deckare.
Deckartips 15: Snömannen, 2007, av Jo Nesbö, den femte boken i serien om Harry Hole.
.
söndag 22 november 2009
Deckartips 14 - pengar skramlande i fickan
.
Tåget har lämnat den förra lite ruggiga stationen och vi far nu fram med stor hastighet. Fast tåget går inte framåt, märker jag plötsligt, utan bakåt. Bakåt i tiden. Alltså tiden på riktigt, vår egen tid. Tåget stannar och vi är tillbaka i vår ungdom! Gläntar försiktigt på kupégardinen … inte Ture igen väl … nej, inte Sverige ens. Det är någon liten by i England vi gjort halt i. Och stationsskylten förkunnar stolt: Fatty Trotteville.
Egentligen hette han Fredrik Algernon Trotteville. Men initialerna F.A.T. blev Fatty, som i tjockis. För mig var han dock Fatty = den som fattar.
Enid Blyton skrev en ofantlig mängd barn- och ungdomsböcker. Nästan alla är ganska förenklade, idylliserande och torftiga. Men i den här smeten av böcker finns det en bokserie som står ut. Det är Mysterie-böckerna. Där lyckas hon skapa en gestalt som har en egen lyskraft: Fatty.
Mysterie-böckerna är ca 15 till antalet och barnen växer i ålder genom böckerna. Fatty är den som utvecklas. I början är han mest bara tjock och egenkär. Sedan visar det sig att han skriver rimmade dikter på stående fot, är skicklig i att klä ut sig och lär sig att buktala, förutom att han utvecklar sin ledarförmåga och förstås är den som löser mysterierna. De andra ”deckarna” (kraftiga citationstecken) i Fatty-gänget (Larry, Daisy, Pip och Bets) är skäligen enkelt tecknade, de fungerar mer som en fond bakom Fatty.
För mig har alla andra figurer från Enid Blytons böcker förbleknat. När hon låter Fatty prata, blir emellertid hennes stil annorlunda, nästan som om gestalten får, ja kräver ett eget liv. Det påminner om hur Poirot (se deckartips 5) får Agatha Christie att uttrycka sig à la Poirot.
Mysterie-böckerna är deckare, men ”whodunit”-delen i dem är förstås mycket tunn. Vilken 5-åring som helst pekar omedelbart ut boven efter max 3 sidor. Åtminstone i de första böckerna (Mysteriet med den brunna stugan och Mysteriet med den siamesiska katten). Men även intrigerna blir bättre i takt med att huvudpersonen utvecklas.
Man läser förstås inte Mysterie-böckerna för intrigen, utan för deras charm. Och ekon finns från de ”riktiga” deckarfigurerna. Fattys maskeringar får en att tänka på Sherlock Holmes, och konstapel Goon (av barnen kallade Ge´r iväg) får hela tiden allt om bakfoten och hinner ofta arrestera fel person, i likhet med Japp hos Agatha Christie och Lestrade hos Conan Doyle.
Och så har Fatty alltid lösa mynt skramlande i fickan. Jag vet inte varför, men sånt har en hög charmfaktor för mig.
Rätt intressant är en uppgift jag läser om en omröstning i England år 2008 om Storbritanniens mest omtyckta författare. På en blygsam femte plats kom William Shakespeare, på fjärde Jane Austen, på tredje hamnade J K Rowling och på andra plats kom Roald Dahl, medan listan toppades av Enid Blyton.
Deckartips 14: skaffa (via loppis eller låna på biblioteket) hela serien Mysterie-böcker, läs dem i ett sträck, de är korta och det går fort, njut och skramla med lite lösa pengar i byxfickan.
.
Tåget har lämnat den förra lite ruggiga stationen och vi far nu fram med stor hastighet. Fast tåget går inte framåt, märker jag plötsligt, utan bakåt. Bakåt i tiden. Alltså tiden på riktigt, vår egen tid. Tåget stannar och vi är tillbaka i vår ungdom! Gläntar försiktigt på kupégardinen … inte Ture igen väl … nej, inte Sverige ens. Det är någon liten by i England vi gjort halt i. Och stationsskylten förkunnar stolt: Fatty Trotteville.
Egentligen hette han Fredrik Algernon Trotteville. Men initialerna F.A.T. blev Fatty, som i tjockis. För mig var han dock Fatty = den som fattar.
Enid Blyton skrev en ofantlig mängd barn- och ungdomsböcker. Nästan alla är ganska förenklade, idylliserande och torftiga. Men i den här smeten av böcker finns det en bokserie som står ut. Det är Mysterie-böckerna. Där lyckas hon skapa en gestalt som har en egen lyskraft: Fatty.
Mysterie-böckerna är ca 15 till antalet och barnen växer i ålder genom böckerna. Fatty är den som utvecklas. I början är han mest bara tjock och egenkär. Sedan visar det sig att han skriver rimmade dikter på stående fot, är skicklig i att klä ut sig och lär sig att buktala, förutom att han utvecklar sin ledarförmåga och förstås är den som löser mysterierna. De andra ”deckarna” (kraftiga citationstecken) i Fatty-gänget (Larry, Daisy, Pip och Bets) är skäligen enkelt tecknade, de fungerar mer som en fond bakom Fatty.
För mig har alla andra figurer från Enid Blytons böcker förbleknat. När hon låter Fatty prata, blir emellertid hennes stil annorlunda, nästan som om gestalten får, ja kräver ett eget liv. Det påminner om hur Poirot (se deckartips 5) får Agatha Christie att uttrycka sig à la Poirot.
Mysterie-böckerna är deckare, men ”whodunit”-delen i dem är förstås mycket tunn. Vilken 5-åring som helst pekar omedelbart ut boven efter max 3 sidor. Åtminstone i de första böckerna (Mysteriet med den brunna stugan och Mysteriet med den siamesiska katten). Men även intrigerna blir bättre i takt med att huvudpersonen utvecklas.
Man läser förstås inte Mysterie-böckerna för intrigen, utan för deras charm. Och ekon finns från de ”riktiga” deckarfigurerna. Fattys maskeringar får en att tänka på Sherlock Holmes, och konstapel Goon (av barnen kallade Ge´r iväg) får hela tiden allt om bakfoten och hinner ofta arrestera fel person, i likhet med Japp hos Agatha Christie och Lestrade hos Conan Doyle.
Och så har Fatty alltid lösa mynt skramlande i fickan. Jag vet inte varför, men sånt har en hög charmfaktor för mig.
Rätt intressant är en uppgift jag läser om en omröstning i England år 2008 om Storbritanniens mest omtyckta författare. På en blygsam femte plats kom William Shakespeare, på fjärde Jane Austen, på tredje hamnade J K Rowling och på andra plats kom Roald Dahl, medan listan toppades av Enid Blyton.
Deckartips 14: skaffa (via loppis eller låna på biblioteket) hela serien Mysterie-böcker, läs dem i ett sträck, de är korta och det går fort, njut och skramla med lite lösa pengar i byxfickan.
.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)