Ya Nan

Röda blommor med gult mitt i, på mörkgröna stänglar som klänger åt vänster och höger, som ville de jubla utanför sin vita målning.

För det är en målning jag betraktar. Inte den du ser här uppe dock. Målningen jag studerar hänger på väggen i restaurangen Golden Duck på Hornsgatan. Och längst till höger på målningen finns en rad kinesiska tecken.

På en impuls frågar jag den unga svenska servitrisen när hon just passerar, om hon vet vad tecknen betyder. Hon kan inte kinesiska, säger hon, men lovar att hämta en som kan.

Ganska snart dyker en äldre kinesiska upp. Jag ställer frågan igen och hon går fram till målningen, pekar och förklarar, medan jag försöker förstå. Hon säger nåt som låter som almanacka. De översta tecknen handlar om datumet tydligen, de mellersta är något jag inte uppfattar och tecknen längst ner är hennes namn.

Så det finns en henne ...
- Vad heter hon? frågar jag.
- Ya Nan, tycker jag att hon svarar.
- Ya Nan, upprepar jag med lite halvt frågande tonfall.

Jag tror jag uppfattat namnet hyfsat riktigt i alla fall och tackar henne.

Episoden över, rätt kort som den var. Men jag får en skön känsla av att ha fått en strimma av inblick i något för mig helt främmande. Och kinesiskan måtte väl ha uppfattat det som rätt kul att ha fått förklara. Inbillar jag mig åtminstone.

Tänk om jag hade jobbat på en restaurang, t ex Gyllene Köttbullen i Nanking eller Shanghai, och en av gästerna hade frågat mig:
- Säg, den där tavlan på väggen, vad betyder de svenska tecknen där till höger?
Och jag svarar som det är:
- Det står "Sången om Elin".
- Song Eno Mei Lin?
- Ja, Sången om Elin. Hon heter så, Elin.
- På så sätt ... så vackert ... Mei Lin.

Han tackar och jag går därifrån. Men innan jag hinner ur hörhåll låter det som om han säger:
- Tänk om jag skulle skriva om Mei Lin i min blogg ...

Fast det där sista är nog bara som jag inbillar mig.
.

Blädder och bladder

Läser tidningen. Den 1 oktober. Försöker komma över den illamående känslan när jag vänder bladen i DN. För Dagens Nyheter har en ny layout. Men jag tycker tidningen bara har blivit fulare. Tyvärr måste jag säga så.

Allt har blivit mindre och flyter ihop mer. Pyttesmå mellanrum mellan orden. ”Utför” och ”ut för” ser lika ut. Och serierutorna har krympt. Så att största anledningen till att ha DN, "Medelålders Plus", ser ut som frimärken. De två alternativen ”byta till Svenskan” och ”strunta i tidning” närmar sig.

Så ser jag Ulf Lundell på en sida. Han intervjuas. Jag läser men tänker på hans bild. Vänder tillbaka dit. Jo. Han ser ut precis som Benny Andersson. Ni vet han som ser ut som Björn Ulvaeus. Hmm, varför det?

En första tanke: alla medelålders med gråsprängt skägg ser likadana ut. En följdtanke till det: ska jag gå in i badrummet och titta mig i spegeln?

Men så en roligare tanke: nä, det beror på namnen.
Ulf är varg. Ulvaeus är varg. Och ”En varg söker sin flock” hette väl en av Lundells böcker? Det är nog därför. Ren magi.
Djurnamn på människor är egentligen inte så vanliga. Fast Björn Ulvaeus är ju dubbelt försedd här. Och så har vi Tiger Woods. Det verkar vara begränsat till rovdjur detta.

Men fåglar finns väl också? Loa Falkman. Och hade jag inte en klasskamrat i ettan som hette Örneklint? Bara rovfåglar också. Gråsparv Eriksson är det ingen som heter. Det tycker jag är synd.

I alla fall har DN behållit punkten efter namnet. Alltid något. Jag gillar punkter. Precis som mellanrum.

Lägger ner blaskan och tittar ut. Septembersolen flödar över i oktober. Och träden är kvar i sin sommarlayout. Det är bara lönnen som börjat skifta i rött. Som rodnade den för att anträda färden in i förvandlingen.
.

Indianen Britt

Septembersolen värmer och lyser, snart kommer dagar när vi fryser, sjöng Barbro Hörberg på skivan Med Ögon Känsliga För Grönt.

Det är brittsommar eller indiansommar (är väl samma sak eller?) även detta år. Det lär ska bli 20 grader på fredag.

Så vi fryser inte. Inte än. Och knappast inte framöver heller, för om det är kallt tar man på sig nåt. Så blir det varmt. Den där konversationen som man kan tänka sig: ”Nämen har du en tjock filt på dig? Fryser du?” – ”Nä. Hur kan man frysa med en tjock filt på sig?”

Så vi fryser nog inte, säger jag mig i septembersolen.

I går var jag på Utbölingen och läste. Eller Nya Klubb Utbölingen heter det numera. Det är två nya eldsjälar som tagit över poesikvällen. Men samma ställe, fiket Tellus i Midsommarkransen. Jag läste min "Pelikanen och Pelle Kanin", som handlar om Tolftejul.
Septembersol, midsommar och jul på samma kväll.

Jag hade också en text som jag skrev på vägen dit, om varför jag åkte dit, och som jag kallade Därför.

Efter mig läste en ung kvinna som sa att hon ”inte är så bra på att prata mellan dikterna så jag hoppar över det”. Det lät fint. Ett utelämnande kan ju vara springor för att släppa in. Lyssnaren. Eller septembersolen. Den värmda lyssnaren i en lysande uppläsning.

Snart kommer dagar när vi fryser. Inte. Inte än. Och inte sen.
Oktober kikar så smått genom gläntan i dörren. Men först är det 20 grader på fredag. Det har Britt lovat.
.

Helsingborgarna kommer!

Har varit i den mänskliga myrstacken Bokmässan i helgen. Trodde inte det var något Rum för poesi i år, men såg den virvla förbi när jag tog mig från B- till C-salen. Eller om det var från D- till A-salen. Så där missade jag nåt. Själv var jag ju där i fjol både som lyssnare och poet med en ny bok.

Men seminarierna gick jag på i år. Det var t ex Tranströmer, seminariet "Tranströmer – metaforernas mästare". Med en professor, Staffan Bergsten. Och två poeter, Anna Hallberg och Malte Persson. Malte hade svårt med konststycket att knorra över Tranströmer utan att det lät som sågning. Anna gav mig mer. När hon ställde sig upp och läste en Tranströmerdikt var hon magnifik och Tranströmer närvarande i rummet. Jag rös och njöt. Professor Bergsten var sylvasst fin som Tranströmerexpert när han fick en syl i vädret. Redde också ut skillnaden mellan bild och metafor, vilket fick mig att inse att det är framför allt bilder Tranströmer använder, inte metaforer.

Och det var seminariet "Dikt som klomärken". Om Edith Södergran och Henry Parland. Bara 20 minuter långt var seminariet. Märkligt att ge Edith Södergran bara 10 minuter. Men man tyckte väl att det borde räcka. De var ju båda suveräna på att ta tillvara tid, dog så himla unga, Södergran vid 31 år, Parland vid 22. Ebba Witt Brattström var glimrande när hon talade om Södergran. Citatet ”vad sker mig medan jag talar”, det var en skön höjdare.

Deckarfreak som jag är gick jag också på seminariet med Johan Theorin. Hans nya bok inte om Öland den här gången. En thriller, inte deckare. Han hade en cool keps. Jag köpte ett ex av hans bok så jag fick den signerad.

Och så seminariernas seminarium: Herta Müller. Om Södergranseminariet var glest besökt och både Tranströmer- och Theorinseminarierna välbesökta så var köerna till Herta Müllers seminarium obeskrivliga. De ringlade sig runt halva Göteborg.
Och hon svarade intelligent, personligt, humoristiskt, enkelt och vänligt på alla högtravande frågor som kom. Särskilt minns jag det hon sa om skillnaden mellan hem. De fattigas hem i den rumänska by hon kom från var fyllda med saker. Rika människors hem var nästan tomma på saker.
Jag blev förvånad över att hon var så kort. Som en liten gnistrande diamant. Jag är urglad att jag fick chansen att se henne i verkligheten.

En konstig sak på vägen hem. Jag var på Centralen i Göteborg, skulle gå ut till mitt tåg, då låser en polis dörren framför mig, säger till förklaring ”Helsingborgarna kommer!” Bara så.
Jag tänkte i mitt stilla sinne: ”På så sätt. Helsingborgarna kommer. Vilka av medborgarna i denna utmärkta stad avses? Typ hälften eller? Och vad är det som gör att dörrar ska låsas när de, vilka de nu är, kommer? Har de händerna fulla med bazookas, kalasjnikovs och molotovcocktails? Brukar helsingborgare vara elaka mot rikets andra stad på söndagar? Och halmstadbor har jouren på måndagar?”

Men ingenting av det sa jag förstås till den dörrlåsande polisen, bara knep ihop ena ögat i en kollegial ”jag-förstår-blinkning” åt honom.

Och smög i stället ut en annan, garanterat helsingborgsfri, väg till mitt tåg, där den stod vid den lite lagom halvtomma perrongen, lätt dåsande i den ljumma sensommarkvällen.
.

Livstecken

hej tänkte skicka några rader bara för att höra av mig så ni slipper vara oroliga och så där det här är ju ett nytt ställe så jag kanske ska berätta lite för saker och ting är på nåt vis inte så handfasta och regelbundna här eller hur jag ska säga

men allt är helt okej och man känner att man utvecklas och ska jag säga en sak ni vet den där envetna tröttheten jag liksom hela tiden haft i huvudet är helt borta nu vad säger ni om det men nu måste jag väl sluta och droppa det här jag
vet en bra reva i molnen nästan rakt över er hoppas bara inte för mycket av punkterna och sånt blåser bort på nervägen men ha det och krama alla vi ses L
.

Jag - en vattuman

Att jag är född i Vattumannens tecken låter kanske som ett skämt när man betraktar min vattenkarriär från dess upprinnelse.

Jag var bland de allra senaste i klassen att bli simkunnig.

Förödmjukelsens gång gick mellan min skola Södra Ängby och Blackebergs Skola. Det var dit alla simokunniga landkrabbor fick ta sig för att lära sig den våta konsten. För Blacken hade simbassäng. Jag vet inte om det var på de promenaderna jag samlade på mig alla mina Bellmanhistorier. Mer om det nån annan gång.

Var var jag? Just det, badet i Blacken. Hu. Iskallt fick man duscha, sedan skrubba sig ren med rotborste, ställa sig på rad för instruktioner och sen i plurret som bara var aningen varmare än duschen. Med eller utan korkdyna som flythjälp.

Låter korkat och så kändes det också. Lika korkad som jag kände mig när smågrabbarna i Heden dök från bryggan med såna där nonchalant vinklade ben. Medan jag stod dubbelt fastfrusen på bryggan och plirade avundsjukt fram ur badrocken.

Men jag måste berätta om cyklopögat. Ett sådant hade jag alltid på mig på landet när vi badade. Rolf hade ju det. Men han var ju fem år äldre och kunde förstås simma. Han hade snorkel också men jag nöjde mig med cyklopögat. Då kunde jag ha huvudet under vattnet och kände mig som en simmare. Men jag vande mig vid att så här torrt ska det kännas mot ansiktet när man är under vattnet fast man har ögonen öppna och allt. Huvudet under vattnet utan cyklopet och jag fick nästan panik.
Jag skulle förstås ha väntat med cyklopöga tills jag först blivit vattenvan. Korkat som sagt.

Därav min nesliga krukornas gång till Blackens simhall tillsammans med mina medkrukor.

I bassängen var trängsel och plask och man fick hela tiden vatten i ansiktet från de andra. Frisim var uteslutet för mig – eller crawl som vi kallade det. Bröstsim hade en något lägre grad av ansiktsdränkning, men jag tröttnade på kallsupar med klorvatten.

Till slut lyckades jag ta mig runt de längder som krävdes för att ta de 200 meter som innebär att man klarat det. Simborgarmärket heter det väl. Lösningen hette ryggsim. Fördelen med ryggsim är att man har ansiktet bortvänt från vattnet. Nackdelen är att man inte ser vart man simmar. Man tvingas då liksom vrida sig runt samtidigt som man ligger där och bakåtsimmar. Det ger då ett lite vridet intryck.

När jag såsmåningom blev far till två döttrar tänkte jag emellertid att jösses nu är jag ju vuxen! Och jag försökte gå på tvärs mot krukan i mig. Badade när det var som kallast (rekordet är 11 grader), var i längst av alla (russinfingrar och russintår), dök alltid ner med huvudet under vattnet (fast jag ”dök” alltid där jag stod tryggt på botten och alltid med stängda ögon). Allt för att alla skulle tro att jag var Johnny Weissmullers lillebror eller nåt.

I lämpliga plask och frust går det alltid att dölja att jag aldrig simmar crawl, sällan bröst, bara rygg med pyttelåg uthållighet och att min dykning alltid är från vattnet där jag bottnar och med hopknipna ögon.

Så den avlägsna släkting till nämnde Weissmuller som man idag tycker sig se när jag simmar upp till tio(!) simtag under vattnet, är egentligen en fejk, en bluff och en illistig humbug, en schimär för ögat, föga verkligare än vore jag tecknad av en illusionist.

Men säg det inte till nån.
.

Frukost innan dan börjat

(prassel)

friheten
från dom vita piskorna
och dom svarta kedjorna
är en brunn
där vattenytan sjunker
om ingen rör den
men stiger i takt med att
någon dricker

även om du måste falla
på knä för att göra det

(tugg)

du är en människa
det är ingen botten i dig
du är så som en brun brunn
där det du känner och tänker flyger
i vida svängar som svarta och vita fåglar
vilda sorgsna skränande stumma stora små svarta och vita fåglar
flygande i dina landskaps vikande landskap
slumpvärldar som vidgar och vidgar sig

som om texten på mjölkpaketet grepe vitt om Vintergatans mjölk

(svälj)
.