Det pennalistiga förhöret

En enda naken glödlampa i taket. Råttor pilade över det kala cementgolvet. Bloggpennan satt upprätt på en enkel pinnstol – jag höll på att säga pennstol.

”Så, Bloggis, jag hör att du tänker dig ut på en liten … ska vi säga … resa”, började jag förhöret med olycksbådande stämma.

”Ja”, sa, Bloggpennan, ”jag åker på min vanliga resa till-”

”Åhå”, avbröt jag, ”din VANLIGA resa … jag förstår”. Lent, isande lent, föll mina ord. Mina klackar ekade mot de drypande väggarna där jag stegade framför förhörsoffret. Bloggpennan torkade svetten ur pannan – jag höll på att säga pennan.

”Men jag kommer tillbaka så fort våren är här”, sa han, ”och jag tar med mig deras godaste vaniljglass till dig”.

Mina klackar slutade eka. Jag avbröt mig mitt i steget.

”Och Pennsylvania lär ha den bästa vaniljglassen i hela landet”, fortsatte han. ”För att inte tala om deras pennfodral”, tillade han.

”Strunt i fodralen. Menar du glass på riktig vanilj? Med frasiga rån? Och kanske Zabaione också?”

”Visst”, sa Bloggpennan, ”garanterat äkta och hemgjord. De har fantastisk Strachiatella också-”

”Min käre herr Penna, självklart ska ni åka dit! Låt inte mig hindra, för all del. Och våren är här innan man hinner säga blogspot-punkt-com”.
Jag lade landsfaderligt min arm om honom (ja kanske mitt pekfinger mera), kristallkronan lyste ner på oss med sitt varma sken, småfåglarna kvittrade och en munter brasa sprakade i öppna spisen.

”Tänk, vaniljglass med rån”, sa jag.
”Tänk, det senaste i pennfodral”, sa Bloggis.

Och i cyberrymden är han redan på väg. Men vi ser honom åter så fort den första tussilagon rister sitt rufsiga huvud i diket här hemma, så fort det första vårskriket rullar över bergen, ja till och med innan man hinner säga blogspot-punkt-com.

Nån gång i mars alltså.
.

Första med Fatty

Önskar God Jul med mitt första ofattbara mys och mysterium med Fatty i,
här slängande över med ena benet i
Mysteriet med den brunna stugan,
Mysteriet med den lugna fugan,
Mysteriet med den bruna druvan,
Mysteriet med den knutna flugan,
Mysteriet med den tunna luvan,
Mysteriet med den svunna flygarn,
Mysteriet med den sjunkna dykarn,
Mysteriet med den skumma smygarn,
Mysteriet med den bundna kyparn,
Mysteriet med den lumpna stryparn,
Mysteriet med den krumma bugarn,
Mysteriet med den dumma ljugarn,
Mysteriet med den trumpna trugarn,
Mysteriet med den skrumpna kryparn,
Mysteriet med den lummiga luman,
Mysteriet med den blunda blygarn,
Mysteriet med försvunna stuvgarn,
Mysteriet med hundra stugbarn,
Mysteriet med den unga duvan,
Mysteriet med den svultna puman,
Mysteriet med den burna sjukan,
Mysteriet med den runna snuvan,
Mysteriet med den glömda gruvan,
Mysteriet med den tömda krukan,
Mysteriet med den ömma frugan,
Mysteriet med den brunna stugan,
som den första boken heter i Enid Blytons serie Mysterieböcker som var det första glittret av äventyr och sång i den öppna pupill som var jag.
.

En säck under

Jag är i källaren igen för att lägga tillbaka det där häftet "Jullekar och visor" och då faller min blick på ett gammalt tidningsurklipp. Det är antagligen från DN, Namn & Nytt-sidan, författaren är Lotta Olsson. Rubriken ”Nutid är bäst. Efteråt.” Vilken rubrik!
Och en bild, urtavlor som singlar runt i rymden, en text under bilden: ”På en sekund har allt hänt.”

Nåt sånt måste jag ju bara läsa.

Först står det lite om att vi uppfattar tiden olika som gamla och unga, tiden går olika fort. Det håller man ju med om.

Sen går artikeln över till att prata om det euforiska ögonblicket då man står på toppen av Mount Everest, att det då bara är jobbigt. Det euforiska kommer sekunden efteråt – ”livskänslan är som starkast när man tänker tillbaka efteråt”. Det håller man också med om. Den hemska tiden lumpen som är så rolig när man berättar om den. Eller kon som man uppskattar bäst när båset är tomt.

Men så klipper artikeln till med slutklämmen:
"Eller också är det som hunden Joshua tror i Clifford Simaks Science fiction-bok Websters Värld: vi rör oss inte genom tiden, vi färdas inneslutna i en och samma sekund hela livet. Världen en sekund bakom oss är en annan värld i en oändlig räcka stillastående världar. Som en film som uppfattas som rörlig fastän den består av ett antal stillbilder. Det är därför vi betraktar våra minnen utifrån, oförstående. Vi var aldrig med då. Vi är bara med nu. I en sekund som blir allt kortare."

Hjälp, tänker jag, de slutorden tar stryptag på mig, den bloggande resenären i min egen ofattbara existens, innesluten som i en behållare av sekunder och magi, hela tiden en sekund efter mig själv ...

Och runtomkring mig totalt mörker! Som en kolsäck! Blint famlar jag …

Så märker jag att jag är kvar i källaren och ljuset har slocknat. Jag tänder ljuset stilla och smyger snopet tillbaka uppför trapporna igen.

Vilka konstiga saker man hittar i källaren! Nu vet jag inte om jag vågar gå tillbaka dit mer.
.

Kurre & Åsa ska på resa

Jag vände bloggpennan neråt och – plopp – så landade Kurre på tangentbordet, mitt på K:et.
Jag skakade lite till och – plopp plopp – tumlade Åsa efter, rakt ner på Å:et.

(Kurre) - Va ere om? Vi har …
(Åsa) - … ju knappt vaknat.

- Halloj och gomorron. Vad vill ni veta om mig? Bara fråga på vet ja! Det kvittrade som gemytliga fåglar i mitt bröst. Och med fryntliga ögon betraktade jag de två, där de satt på tangentbordet.
(K)- Det här blir ju alldeles …
(Å)- … fel, helt bakvänt är det.
Kurre gnuggade sig i ena ögat. Och Åsa gnuggade sig i det andra.

- Vill ni att jag ska berätta hur jag firade jul när jag var barn? Jag log mitt huldaste leende. Jo det var så här-
(K) - Men det är ju vi som ska fråga ut dig …
(Å) - … och då ska du berätta, fast du inte vill.

- Javisst ja, jag glömde det, men då kan ni väl sätta igång och fråga mig hur jag firade-
Kurre och Åsa ställde sig upp och skakade på huvudet. Kurre på sitt. Och Åsa på sitt.
(K) - Sorry. Hinner inte. Vi håller på att ….
(Å) - … packa. Bloggis ska ju åka på sin …
(K) - … vanliga resa till Pennsylvania och …
(Å) - … vi får följa med den här gången!

Gemytet avkvittrade med ens i mig. Och med ofryntliga ögon betraktade jag de två där de stod med armarna i sidan. Kurre i sin. Och Åsa i sin.
- Åka? Med Bloggis? Vafalls? På hans VANLIGA resa? Det har han inte sagt nåt om. Och sånt bestämmer inte HAN. Bah! Dubbelt bah!
Harmen och förtrytelsen fick mig att uttrycka mig som en serietidning från tiden då det begav sig.
(K) - Just det. Och vi ska uppträda på Pennsylvania …
(Å) - … Club och jag ska rappa loss och ha gul rosett!

- Jaså minsann. Vi får allt se hur det blir med den saken.
Nu tyckte jag att jag började låta som en portvakt i en pilsnerfilm. Under tiden såg jag i ögonvrån att de hade smugit sig av tangentbordet. Åsa först, för Å:et låg närmare kanten.

Jag fortfor dock oförtövat.
- Nu är ni så goda och frågar ut mig om nåt som jag motvilligt måste berätta.
(Å) - Få se … hmmm … men titta! Där kom-
(K) -mer jultomten flygande med gröna vingar!

Jag snodde runt ett kort men dock ögonblick, precis den tidsrymd det tar för en Kurre att hoppa tillbaka in i en bloggpenna och för en Åsa att göra desslikes.

Jag gnuggade mig i ögonen. Tangentbordet var helt tomt, alldeles öde och obefolkat. Hade jag drömt? Så var det nog. Drog mig lite vagt till minnes kvittrande portvakter med gula rosetter. En typisk dröm alltså. Alla bloggtangenter låg stilla och orörda precis som förut. Utom möjligen en liten fläck på K:et bara. Och en likadan på Å:et.
.

Årets julvärd

Nynna på Edvard Perssons
”Kalle på Spången”.
Här kommer en ny text på den,
apropå årets nya julvärd på TV.


(vers)
Vem spelar sin fela så glöden går fram?
Jo, Kalle, Kalle, Kalle Moraeus.
Och vem fick på TV ett eget program?
Jo, Kalle, Kalle, Kalle Moraeus.

(refr)
Vem samlar eliten från hela vårt land
till ett litet tält invid Orsasjöns strand
för att måla små dalahästar för hand?
Jo, Kalle. Vilken Kalle? Jo, Kalle. Vilken Kalle?
Jo, Kalle, Kalle, Kalle Moraeus.

(ny vers)
Vem är jättekort, musikalisk och kul?
Jo, Kalle, Kalle, Kalle Moraeus.
Och vem tänder ljuset på TV i jul?
Jo, Kalle, Kalle, Kalle Moraeus.

(ny refr)
Vem lirar med BAO och har gjort det från start
och sjunger sin låt ”Underbart” underbart?
Vem kan nästan leva på charmen enbart?
Jo, Kalle. Vilken Kalle? Jo, Kalle. Vilken Kalle?
Jo, Kalle, Kalle, Kalle Moraeus.
.

Jullekar 3 - Gömma nyckeln & 20 frågor

När jag tänker på jullekar tänker jag på sällskapslekar överhuvudtaget och då tänker jag på Holbergsgatan 24 där vi bodde när jag var 3, 4, 5 och 6 år.
Det var som ett mörker där. Gården hade tallar och var mörk. Och lägenheten på bara 2 rum och kök var mörk även när man drar upp gardinerna. Pappa spelar Jussi Björling på vevgrammofon. När det var jul var det ljust. Vi var tre barn. I hörnet där mot balkongen stod julgranen. När det var jul skulle det lekas. Eller om det var varje lördag. Nej lördag var lördagsbricka. Sockerkaka med sockerdricka och att vi alla skulle samlas. Allihop och ha lördag.

Så det var nog vid jul. Gömma nyckeln var en lek. Det bubblade i mig som sockerdricka när pappa eller mamma eller någon av syrrorna inte kunde hitta nyckeln, jag brukade gömma den med stor list, bästa gången var nog när jag gömde den i nyckelhålet i dörren, det tog lång lång tid för dem att hitta den där.

Sen var det att en skulle gå ut. De som var kvar sa att psst han är Lennart Hyland. Sen fick personen komma in och gissa vem han var. Svaren fick bara vara ja eller nej. Man hade 20 frågor på sig, inte mer. Den hette nog 20 frågor, när jag tänker efter.

Pappa skulle spela piano också. Nu har vi jul här i vårt hus. Fy skam fy skam för ingen ville ha han. Granen står så grön och grann. Pianot var svart och stod till vänster om granen. Stearinljusen brann i vardagsrummet. Jag hade en glugg framtill och en krickelinfrisyr, en tofs jag aldrig kunde kamma ner.

Oh, mein papa spelade jag när han gått. Då var jag en 8 år tror jag. Jag var väl i en mjuk ålder då. Det som mest liknade döden utan att vara död var det bäst att kapsla in där det gjorde minst skada.

Det är längesen, som man säger. Men tid har inget med gulnade fotografier att göra. Tid är det som bultar som minnen inom en. Att bulta är inte bara det som ett hjärta gör för att leva, det gör man också för att komma in, eller ut. För att leva.

Långt efter att hålet framtill täppts till och det vilda håret kammats ner, kan man låsa upp och dra upp gardinen. Det går, fast tiden har brusat på utom en och inom en. Det gäller bara att hitta nyckeln. Som suttit i låset hela tiden.
.

Jullekar 2 - Ryska posten

"Detta är en öfver hundraårig lek, till hvilken tarvas ett postbud, en spörjare och de öfriga deltagarne som postmottagare.

Ryska posten står utanför dörren och knackar på densamma. Spörjaren säger: Hvem där?
Posten genmäler: Ryska posten.
Spörjaren fortfar: Hvad har han med sig?
Ryska posten replikerar: Ett bref (denne kan äfvenledes replikera två, tre eller flere bref, avhängigt hvad som öfverenskommits därom)
Spörjaren: Hurudant är frimärket?
Posten: Det är skärt.
(Frimärkets färg afspeglar det mottagande som adressaten skall få. Skärt betyder kyss, rött betyder klapp, grönt är stora famnen, vitt är handslag, blått är kindpust och svart är spark)

Spörjaren: (pekar nu på någon af de öfriga deltagarne och säger): Till hvem är brefvet? Är det till denne?

Posten kan ju inte se hvem som blir utpekad, utan får hoppas på att fru Fortuna är honom bevågen. Han genmäler frankt antingen jakande eller nekande. Vid jakande svar, kommer adressaten ut, åtföljd af spörjaren, hvilken skall fungera såsom kontrollant hvid öfverlämnandet af brefvet. Vid nekande, pekar spörjaren å annan af de i leken deltagande. Den som emottagit post blir nästa gång spörjare, hvarvid spörjaren å sin sida ikläder sig Ryska postens roll."

* * * * *

Ytterligare en lek ur ”Julvisor & lekar”, det gulnade häftet från anno jättelängesen. Får mig tänka på när jag en tvärhand hög var med på landet när mina äldre syrror och några andra barn från byn lekte Ryska posten. Fast det här var ju inte på julen, utan sommaren förstås.

Mitt minne vrider sig som en mask när jag tänker på detta. När det blev min tur och reglerna sa att jag var tvungen att pussa en jänta där som hette Anki och var fräknig. Ett öde värre än döden för en fri man som jag.

Grupptrycket … nä men gör det nu då. Och till slut i panik så lutade jag i alla fall fram huvudet mot henne så där snett och bara ”klonkade” med pannan mot hennes. Ja, ”klonkade”, enda sättet att beskriva det. Hjälp, vad händer nu, de låter mig väl inte komma undan med bara detta, virvlade runt, dundrade ner för trappan, kastade mig upp på min lilla röda hoj och trampade iväg.

Byn var ju inte så stor, men jag cyklade nogsamt runt i den, backe upp och backe ner, med mina korta ben, tills jag bedömde att nu var nog faran över, nu vågar jag mig nog tillbaka, men hur ska jag förklara det här för de andra, måste tänka ut nåt.
Slirade in hojen precis intill stenen vid bron som jag brukade och rusade in i köket där alla var. Men ingen hade knappt märkt att jag varit borta! Att jag just klarat livhanken från Ryska posten genom klonkning var det tydligen bara jag i hela världen som kom ihåg! Jag kunde inte ens upptäcka någon fräknig jänta som skallad låg och badade i sitt eget blod, alla hade gått hem som om inget hänt.

En upptäckt för mig. Vi har alla vår egen sol som vi snurrar omkring som planeter. På våra röda cyklar.
.