Nylonstrumpor, ljusstumpar och lite gödsel

Nu stundar april runt hörnet. Vårens andra månad. Enligt almanackan i alla fall, vår osynliga ledstång här i tiden. På samma gång stundar ju även, slår det mig, 1 april, med allt vad det innebär av dragande av nylonstrumpor över televisionsapparater så att man får färgteve. Något annat som stundar är även påsk, alldeles snart. Till yttermera visso stundar även Earth Hour.

Det är mycket som stundar nu. Dessutom är det roligt att säga ”stundar” (eller skriva det, snarare, det hör ju till sådana där ord som spetsas bättre på pennan än på tungan). Man får ju en sån känsla av att ”stund” och ”hända” på något sätt är släkt, är samma sak. Låter bestickande.

Aprilasnö är våragö´ heter det i bondepraktikan. Blir fin gödsel för våren om det snöar i april. Måste vara sant, för det rimmar. Allt som rimmar är sant. Även om man måste bryta sönder orden lite grann för att få det att rimma. Det är om inte snö nu så i alla fall blött. Även snö finns nog runt hörnet.

Påsk, den högtid som jag aldrig lär mig om den börjar med askonsdag eller dymmelonsdag. Koncentrerad på intressanta oväsentligheter som jag är. Jag tycker om påsk. Vintern har jul, sommaren har midsommar och våren har påsk. Hösten är på nåt sätt utan. Vi får hitta på något där.

Jag tycker också om Earth Hour. Kritikerna säger fnys, det ger väl inget energispar att ha släckt i en timme. Och det har de förstås rätt i. Men det är inte därför vi har Earth Hour. Det är för signalen. Till makthavare och oss själva att glöm inte, vi har bara ett klot. Om väldigt många runt klotet har helt släckt samtidigt blir det en väldig signal. Mörkret signalerar. Jag gillar den tanken. Stearinljustimmen den sista mars kl 20:30-21:30.

Jag knorrar inte ens om det snöar lite.
Aprilasnö är vår.
Adjö.
.

Hyenan och schakalen

Är det inte så att man riktigt känner dem smyga runt i buschen på jakt efter det stora bytet?
Hyenan Aftonblodet och schakalen Häxessen. Ruset efter att det rätt stora bytet Juholt till slut fälldes, det ruset har börjat klinga av. Törsten efter nytt blod börjar rinna tillbaka igen kring deras hörntänder.

Juholt, det var en sån fröjd för dem. Han sparkade aldrig tillbaka, stod bara helt stilla och lät sig rivas, klösas, huggas över rygg och hals.

”Har du gjort det här, Juholt?” ”Har du felat?” ”Ja, det är mitt fel, jag förstår om ni är besvikna på mig, det har ni rätt att vara, jag har gjort fel, kan ni förlåta mig?” De tjöt av fröjd, rös av lycka ända in i minsta innerspalt, han var en lekboll i deras käftar. ”Juholt, var det du som låg bakom kärnkraftsolyckan i Japan också?” Ja, det var säkert jag, det skulle inte förvåna mig”. ”Tsunamin, då, Juholt?”. ”Ja, jag andades nog för hårt”.

Men han föll nästan aldrig, höll ut och höll ut med Häxessens getinggaddar i flanken och Aftonblodets huggtänder runt nacken, i dagar, veckor, månader, tills han slutligen ändå segnade ner. Besegrad. Och från alla håll kom alla hyenungar och barnschakaler springande, dvs alla vi rättskaffens svenskar, för att få oss vårt skålpund kött.

Utan hjälpen från alla vi rättskaffens skulle de två inte kunna fälla nåt stort byte. De skulle bara vara det som de är; två sorgliga solkiga skvallerblaskor som ersatt pressetik med halvlögner och hellögner.

Man riktigt känner hur de vädrar i buschen nu efter det riktigt stora bytet. Inte Stefan Löfven. Inte än. Löfven gör inte Juholts misstag, ger ingen blotta, där finns inget att ta tag i och dra, ingen mening med att skicka ut folk och rota i hans kvitton.

Och inte Sven Tolgfors. Bah! Tre ynka veckor höll han ju ut. Såna byten tar de i steget. ”Tolgfors var av klent virke” gläfste Lena Mellin i Aktuellt nyss. Och den mellinska harmen är berättigad. De behövde ju inte ens ha kameramän hängande i krok i arm i trädet utanför hans sovrumsfönster.

Nej, det är ledardjuret de nalkas nu. Det stora bytet Fredrik Reinfeldt. Ännu så länge inget utfall från dem, hittills har han under alla år varit ogenomtränglig, onåbar för den konst som Aftonblodet och Häxessen drivit till fulländning. Massmediadrev som enkelt drar med sig alla andra i landet i den härliga jakten.

Reinfeldt hittills ogenomtränglig. Men bara hittills. För en blotta har nu visat sig. Filippa och han har separerat. Bytet försvagat! Hyenan och schakalen höjer nosen i luften. Vädrar.
.

Att våga Pernod

Såg på TV. Det var en sån kväll.

Rapport. Och det som jag minns var ”halvkylingar”. De lär barnen gammelskelleftemål och namnet för barn var ”halvkylingar”. Jag studsade till. Det var ju nästan samma som på dalmål där man säger ”kylar” (med k-ljud, inte tje-ljud) om barn.
Mystiskt. Jag trodde det var långt mellan Leksand och Skellefteå.

Sen lovade de regn i morgon. Lovade är ett roligt ord här. Min oljerock med stor ficka som en känguru kommer att sitta fint.

Vägen delade sig kl 8. Till vänster Dialektmysterier. Till höger Svensk Mästerkock. Jag har ett starkt intresse för språk och dialekter. Och ett mycket svagare för matlagning. Så vad tror ni jag valde? Jo, matlagningen. För att jag börjar få så svårt för Fredrik Lindström. Alla de där ökenorden eehhh som han kör med och hans pompösa ego.

Så det blev matlagningsprogrammet. För där var det final. Mellan den korta ljusa 25-åriga butikschefen Josephine och den långa mörka 35-åriga översättaren Sigrid. Ett program som hade allt i spänning.

Först skulle de laga till vildand. Vildand? Finns det i sinnevärlden utanför Ibsens pjäs? Tydligen. ”Som en svart kyckling”, sa Sigrid. ”Blää, den här omgången vinner Sigrid”, sa Josephine. Och det gjorde Sigrid. Men inte med så mycket som var väntat. Så spänningen fanns kvar till omgång 2.

En bouillabaisse som Leif Mannerström gjort och som de två skulle tävla i. Inte i att stava rätten, det hade nog räckt, men i att känna igen ingredienserna. Det fanns femton sådana. De var båda två kusligt skickliga och prickade in lök och kryddor och grönsaker etc, men Sigrid var några strån vassare. Det var nog här hon vann tävlingen och mer precist när hon sa ”Pernod”. Hur vågade hon gissa på något så udda, man såg hur Josephine drog in andan när Sigrid sa sitt Pernod utan ett enda darr på rösten, men chansen, eller rättare sagt modet, gick hem. En lite skvätt Pernod simmade lättjefullt omkring i grytan.

Och i den avslutande omgång 3 kunde aldrig Josephine komma ikapp. "Vajert, Sigrid verkar jättenervös", sa Josephine. "Åh, vad nervös jag är men jag får satsa allt", sa Sigrid. Och med några poäng till godo vann hon. Trots att Mannerström tyckte att Josephine skulle kunna uppträda i parkerna med sin rödvinssås.

Rätt kvinna vann, dvs Sigrid som jag hejade på, att koncentrera sig på vad man ska göra och inte på motståndaren betalade sig och finalen var jättebra, en riktig cliffhanger. Fast det alltså bara handlade om att laga mat.

Men en fördel finns med att programmet nu är slut. Man slipper se Per Morberg med flottigt hår sticka ner ett stort finger i deltagarnas grytor och slicka av.

Det skulle inte ens halvkylingar drömma om att göra.
.

Fyra sardinburkar

det var en gul dag under palmerna
han gick på stranden
det hade stormat på natten

tänkte på ingenting
i hans bröst fanns det bara
som en ordlös sång

stötte på något
med foten
en sardinburk
han tog den i handen
nej fyra var det
som bländade i solen
vred och
vände på dem
och sökte läsa
a
osse
podnan
ref
nej de fick allt
behålla sin hemlighet

satte ner dem igen
mot det öppna
havet

och åt sen sin
frukost med lyckan
lättare att bära
.

Je suis och sen brann jag

ni måste förstå att jag gjorde ingenting
inte i början
inte under alla de många åren

det fanns andra som var tidiga
inte jag
jag tänkte mest

minns inte nåt jag sa
hette jag ens nåt
det undrar jag

född vid fyllda 30
i tre år levde jag
det blev mycket med tre

jag kunde inte rå för
att allting skrek
och öppnade min mun

mamma grät och grät för mig
det var med hennes
tårar jag talade

och pappa frågade jag inte om råd
där på sluttampen
oavsett vad dom säger

det här var min sak
och jag

jag kunde bära hela världen
bara om jag dog
.

Stig

Stig. Om det nu är bara en skogsstig eller nån som heter så. Men det får mig att tänka på Stig på landet. Stig för mig är alltid han. Honom var man aldrig med, vilket ju egentligen är lite konstigt, när man tänker efter.
Det var ju jag och mina syrror och Margareta från Grops och Rolf från Mases, vi fem som lekte ihop, tidvis i alla fall, vi var ju de enda unga i byn. Utom Stig, han var också ung, mitt emellan mina syrror i ålder ungefär. Men Stig från Lokas var man aldrig med.

Varför? Säkert ville han, men vi kom aldrig på tanken. Nu kryper en känsla av skam in när man tänker på det. Han haltade på nåt sätt när han gick, hade nåt fel på höften, liksom vrickade sig fram. Jag hoppas inte det var därför.

Eller för att han pratade lite konstigt. Svårt att beskriva, som en blandning mellan blygt och häftigt pratade han. Och sa aldrig ”ja”, det var alltid ”Ja-men”. Betoning på både ”ja” och ”men”, som en förkortning på Jajamensan. Och kanske var det många dalmålsord. Det lilla han pratade. När man nu såg honom, oftast var han väl med Lars-Erik på Lokasgården och jobbade.

Jag kan bara minnas en gång som jag liksom pratade med honom. Jag stod vid brunn på Källbacken för att hämta vatten. Och Stig kom gåendes i backen - eller vrickade sig fram – och stannade till, gick inte bara förbi.

”Hej”, sa jag lite förbluffad, och ställde ner hinken som skvimpade till. ”Ja hej” eller nåt, sa han. Och jag kände att han inte skulle fortsätta med nåt mer, utan det hängde på mig att säga nåt, så jag sa väl nåt om vädret, att det var prima och han sa ”ja-men” och vad sa jag sen, jo jag började väl svamla om att vattnet i brunnen var lågt i år och att va mycket brännässlor det var. Och då sa han väl först ”ja-men” igen men fortsatte också och sa nåt som för mig var obegripligt, lyckades inte uppfatta alls vad det var han sa. Men det ville jag inte visa, kändes ohövligt på nåt sätt, utan jag låtsades förstå och sa ”Ja just det”, en räddningsfras jag har när universum blir obegriplig för mig.

Hur det mynnade ut minns jag inte, men så värst mycket längre blev nog inte mötet och samtalet, vi lyckades väl både slingra oss ur situationen med respektive självkänsla i behåll.

Stig. Kanske att han stannade för att han såg mig jobba, inte leka eller spela badminton och sånt, kanske kände sig typ mer befryndad med mig då, ville bonda (som det heter på nutidska). Vet inte. Sitter här långt ifrån i tid och försöker bena ut.

Och ”bena ut” får mig direkt att tänka på det tragiska slut, som jag hörde att han fick. Han var på restaurang i Stockholm, skrattade och satte ett ben eller nåt sånt i halsen och det avlöpte så maximalt illa att han kvävdes. Låter som en skröna, men ja så brutalt var det tydligen.

Stig. Hoppas i alla fall att det där skrattet var ett stort och befriande ett. Önskar det på nåt sätt ännu mer vid tanken på vårt glastunna möte den där gången, när jag stod i förvirring och nässlor och hinkade upp vatten.
.

Ursäkt till en grekisk urna

det är Gud och sol och
tomater i flod nerför hakan
antika amfora
du drottning av lera och år
din evighet går så fort
att den aldrig når oss nu
som cikador för gamla öron

och det är hjärtat
som den strimmiga katten
nappar ur soptunnan
i ett skymningshopp ner
under en bil
till den gnagande evigheten där

ensamma mumlar vi ord i varandra
ensamma flyttar vi våra tunga fingrar
längs vår kärleks törst
och ensamma hjälps vi åt att slicka dina
vackra spjut av evighet

skönhet är sanning är skönhet
är allt vi på jorden vet och behöver veta
står det längst ner i soptunnans
glitter

det är ljuset från marken
när mina tår kröker sig
ner i dina moln

om vi kallar det liv
sjunger himlen för oss när vi sover
.