Maj och Emanuel

Snart drar sig april tillbaka med sitt aprilväder och maj checkar in.

Maj är den tredje vårmånaden. Rent kalendariskt i alla fall. I så fall den kallaste vår jag varit med om. I april i alla fall. Hur det var i mars däremot - den kalendariskt sett första vårmånaden - kan jag väl inte riktigt uttala mig om. Som framgår av dagboken från den månaden.

Nu först i slutet av april är det som om våren gnuggar sig i ögonen och säger javisst ja, jag ska ju inte vara iskall, vad håller jag på med, få se var har vi solen nånstans, var det inte det där gula runda på himlen?

Sköna maj snart.

Maj är en märklig månad. Varma år är det den somrigaste månaden, i juni kan redan gräset vara brunbränt.
Maj är också den kortaste månaden. Mycket kortare än t ex februari. Tre bokstäver bara.
Och maj är mycket närmare en själv än de andra månaderna. Om man lyssnar på maj med ett engelskt öra.
Till skillnad från t ex månaden därefter. Som inte är i första person, utan andra. Vare sig man säger det på engelska eller svenska. You. Ni.

Maj är lekfullhetens månad.

Men allt jobbande och skyndande då? Som måste hinnas med innan terminen tar slut?
OK då. Maj är ett tungt ok vi släpar runt på i vår ihjälstressning med allt före sommaren.
Ok som i okej. Eller ok som i börda. Stryk det ej tillämpliga.

Maj. Då tänker jag på Svenberg. Emanuel Svenberg var min lärare i latin på Blackebergs gymnasium. Han var en urskicklig lärare men också fruktad. Lite av Caligula i filmen hets. En fasa om man inte var duktig i hans ämne. Så det skyndade jag mig att vara.

I sista ring – eller motsvarigheten till det – gjorde han något högst ovanligt. Vi i klassen blev medbjudna till hans hem i Södra Ängby under en lektion. Det var i slutet av terminen. Vi var väl en tio pers och vi satt där artiga och lite bortkomna i hans fina vardagsrum. Fick väl saft, antar jag.

Och så satte han sig vid pianot och spelade. Och sjöng. Inte försiktigt, utan med sin fullaste hals till dundrande pianaoackord. OOO HUR HÄÄÄÄÄRLIGT MAJSOL LEEER, OOO HUR HÄÄÄÄÄRLIGT …

Meningen var väl att det skulle vara allsång. Men ingen av oss sjöng med. Vi tittade smått generat på varann bara. Och sen var det några som i alla fall började trumma lite i takt med fingrarna mot mahognybordet.

Allt medan vår vithårige pianist med klar och hög stämma sjöng in den sköna månaden maj. 
.   

Li Kan, slutet

Här är fortsättningen på Harry Martinsons dikt från 1945.


LI KAN TALAR UNDER TRÄDET (forts)

Nu reder naturen åt henne en värld där hennes stridiga väsen
efter hand skingras åt vindarna, ödsligheten och glömskan.
Den ger henne ett gott läkkött och
ett läksamt sinne som inte är jagets och folkmassornas,
men naturens.
Så är mänskan något som inte är att ta på allvar. Hon saknar
egentligen vederhäftighet.
Hon är ömsevis en fladdrare och en fastspikare.
Sällan upptäcker hon konsten att verkligen se vad hon är.

Att hata henne saknar all mening.
Att förakta henne är inbilsk förmätenhet.
Att älska henne är en konst
som ofta med möda måste läras i hennes sällskap.

Men morgonsolen som går upp är alltid mer än kärlek,
alltid mer än hat, löje, sorg eller förakt,
alltid mer än skönhet.

Det är sanningen bortom det plock vi kalla fakta
och som vi slänger varandra i ögonen
i en mängd som förblindande yrsand.
Solen, vår gemensamma kärlek går upp
och livgivandet går från henne genom världen
där jakt och mänskojakt skallar.

Där slutar dikten. Denna pärla som jag hittade av en slump.
Ja, mänskojakten går vidare lite överallt. Vi ser det varje dag.
Men Martinson brännmärker inte människan (eller ”dissar” som det också kallas numera).

Nej, han säger ju ”att hata henne saknar all mening. Att förakta henne är inbilsk förmätenhet. Att älska henne är en konst som ofta med möda måste läras i hennes sällskap”.

Kloka ord, tycker jag. Och sköna.

Som gjorda för att smaka lite på när man ligger på rygg och tittar uppåt under ett träd.
.

Li Kan, början

Jag vill slå ett slag för den som inte slår ett slag och återger här en text jag hittat i Sveriges Radios samlingsvolym Dagens Dikt.

Det är en dikt av Harry Martinson ur hans samling Passad, 1945.

LI KAN TALAR UNDER TRÄDET

Känslor och tankar glida isär i en tillvarons klyvning.
Tankarnas värld blir då en domstol där drömmar och känslor dömas, där aningar få sitt straff.
Sanningsfåfängans kalla ljus
belyser med en meningslöst avslöjande klarhet
alla stämningsfulla träd.
Då vill man fråga:
vad gäller eder jakt, ni jägare?
vad gäller er mänskojakt?

Och på den andra sidan: känslorna sitta till doms,
förnuftet får alla fula namn, klokheten blir skällsord,
visdomen ställs mot väggen och kallas glädjedöd,
tanten med den förgrämda minen och magkräftan
utnämnes till häxa.
Mänskojakt står mot mänskojakt.
Vad gäller eder jakt, ni jägare?

Här kunna vi se framför oss de mänskliga stridigheterna
i mänskojaktens landskap:
generationernas hat mot varandra,
rasernas hat och könens hat,
klassernas hat och moralkategoriernas hat.

Där är moralen använd som tillhygge mot den dyrköpta glädjen.
Där är glädjen sammanförd till hatfull skränkrör mot moralen.

Jag säger eder emedan det säger sig själv,
att redde inte naturen under sådana förhållanden upp det mesta
åt mänskan,
så att den svalkade henne, regnade på
henne och jorden, förströdde henne och drog hennes
tankar, känslor och blickar till sig, bort från henne själv
och alla likar och motståndare,
då skulle hon vara enbart mänskojägare.

Harry Martinson har ett sånt underbart språk, tycker jag. Som en stadig ficklampa som lyser upp de intrasslade nät som människan trasslat in sig själv i. Även idag, över 65 år efter att dikten skrevs.

Men dikten är inte slut där. Den fortsätter i nästa blogginlägg.
.

Benjamin och min visa

Det heter gräshoppa. Eller syrsa. Eller vårtbitare. Enligt google är de dock olika sorter. Fast vi ofta blandar ihop dem.  

Titta på gräshoppan, säger vi, och pekar på en vårtbitare. 
Hör du syrsorna, frågar vi, när gräshopporna sjunger.

Eller sång, det är ju det som uppstår när den gnider vingarna mot varandra.

Vingarna kan även användas till något annat. Nämligen att flyga. Det gör den vissa år tillsammans med miljarder kamrater.

I år är ett sådant år. En ny gräshoppssvärm drabbar världen just nu. En svärm av gräshoppor låter kanske lite idylliskt så där. Men de ska äta. Och om de är några stycken – och miljarder av dem är ju en del – lämnar de alla besökta åkrar och fält förrödda. Varenda ätbar gnutta bortsopad från jordens yta. Bonden som ägde åkern eller fältet plötsligt ruinerad.

Enorma gräshoppssvärmar är lika med hungersnöd för människan där de drar fram. Ris t ex. Basfödan för de flesta i Asien. Ena ögonblicket ett moget risfält och försörjningen tryggad för familjen och byn. I andra ögonblicket är himlen förmörkad och hela risfältet gräshoppsfärgat. Och när svärmen drar vidare är det livsuppehållande risfältet utplånat. Som om någon tryckt på delete-knappen. 

Man minns ju beskrivningarna i bibeln, men har glömt att det kan hända även i dag. Det enda som ska till är någon händelse som förlänger deras äggkläckningsperiod. Det var visst någon storm som gjorde det i år och Madagaskar verkar vara epicentrum för gräshoppsinvasionerna.

Men kan man inte göra något? Ändra deras riktning eller nåt? Styra om förödelsen till dit där det gör mindre skada, kanske t o m gör nytta? Ja, man kan ju önska i alla fall.

Önska? Och på näthinnan dyker Benjamin Syrsa upp vid det stora stearinljuset, sjungande för skogens alla djur.

Och då skulle vi alla kunna sjunga, med Bengt Feldreichs bästa julaftonsröst:
  
Ser du svärmen i det blå?
Allt du önskar kan du få.
Jättebra, då önskar jag
blott dessa två:

Flyg bort dit Al-Assad är
Svärma alla hans gevär
så att han ej hitta kan
sin militär.

Flyg till Kim Jong-Un nån kväll.
Sjung så kanske han blir snäll.
Svärma sen hans kärnvapen
till Häcklefjäll.

.

Karluv most

sex


människor och mindre och mindre

människa

uppför den branta stenen



människan upp-
klippt

innan skriket

hörs



det enda som inte

är trasigt

är den spetsiga

hatten för all dröm



här - mitt på -
stod slaget

som klöv nu från då 

över Moldaus galna guld



och solens flod 

och försoning

allt vi ser från den ljusa

och mörka bron

.

Endorfinormen

Så klingade den allra sista tonen ut. Den sista applåden lade sig ner på scengolvet och smälte undan till tystnad. Det snabba rafsandet när bagen med alla scenkläderna fylldes och man stod där. Vanlig igen. Post cabaré.

Hade de applåderat nog? Skrattat tillfyllest?

Endorfinerna man får av att genomföra en sak som cabaré är ett gift. Det är nog rätt uttryck. Ens ego blåses upp, blir till en orm som livnärs av de ljud som publiken ger ifrån sig. Ju mer det fnissas/skrattas/applåderas/jublas desto mer förgiftad blir man. Jag förstår mycket väl operadivornas fokusering på antalet inropningar som mått på succé.

Jag tyckte att det hade varit en jämnbra cabaré, inga direkta toppar men inte heller några floppar, numrena satt, texterna satt. Det var en underhållande halvtimme för publiken. Underhållande, det låter lite mellanskiktigt. Mättar inte riktigt endorfinormen inom en.

Vi tackade varandra och var nöjda, vi i cabarén. Dags att gå hem.

Men innan jag försvann pratade jag med ett antal personer, som jag råkade stöta ihop med i korridorerna och som suttit med i publiken. De var inte nöjda. Det är fel uttryck. De öste beröm. De var stolta över oss, tyckte det var enormt bra texter och vilka fantastiska sångerskor ni har i cabarén, ni borde få extra lön för det här, för ni gör så enormt bra PR för företaget! Med mera.

Och den ihopringlade endorfinormen vaknade upp, blev mättad och man gick på moln hem.

Den sista gången för mig? Logiskt sett ja. Jag jobbar ju bara året ut med min en-dag-i-veckan-anställning. Enligt avtalet. Och blir sedan pensionär på heltid. Så logiskt sett var detta den sista gången jag var med i cabarén. Och min endorfinorm får vänja sig vid annan mat, som det finns i myckenhet av. Slutpunkten är satt.

Apropå satt, så sätter jag på datorn och låten som ringer ut i rummet är en av Rolling Stones´ klassiker från 60-talet, med underbart gitarrspel av Keith Richards och Mick Jaggers ettriga sång:
”this could be the last time, this could be the last time, maybe the last time, I don´t know …” 
.

Äntra på nytt

 den här dikten
är ny varje gång du

läser den

den handlar nu om något

annat än förra

gången du var här



orden åker runt

i ett annat du nu

i sina ompackade

resväskor



erfarenheterna

tatuerar din hjärna



varför skulle vi annars 

låta orden

regna i vår öken

även när vi sover?



du är vatten
 
och jag, dikten, är strand
du, dikten, är jag

och vi är vatten mot

varandras vandrande strand



vi byter våg



det finns ett möte 

om igen runt

hörnet om även

nästa förtvivlan



så töms

sophinken ur ditt liv



och du räcker 

allt längre mellan dina 

vingspetsar



vi byter bara feber



allt är en röd rytande drake

sa gryningen

allt är en röd drake av lust
.