Missförståndet hitta på

Det andra lite lustiga missförståndet som jag minns är uttrycket "hitta på".

Det var när jag jobbade på Pensionsregistreringsinstitutet. Ja, det finns nåt som heter så. Fast oftast kallades det PRI, lät enklare på nåt sätt. En av mina kolleger där hette Gunvor Målare kan vi säga, för nåt måste hon heta. Vi fick många telefonsamtal dit från arbetsgivare. En dag ringde en kund, vi kan kalla honom Kunden, för nåt måste han heta, och Gunvor svarade.

Kunden ville veta vad hans pensionsskuld var, eller om det nu var pensionssaldot han ville ha. Till hjälp hade vi förstås datorer där en massa siffror för kunderna stod. Just den här arbetsgivaren hade  gjort en del affärer med fusioner och avknoppningar och  sånt, så det var inte så lätt att på rak arm ge honom besked.

Kunden: Ja, hur stort kan beloppet vara, tro?
Gunvor Målare: Ja, det är lite svårt att se beloppet direkt, men ge mig lite tid så kan jag ringa dig så snart jag hittat på det.
K: Eh … hur då, menar du?
G: Ja, så snart jag hittat på beloppet så ringer jag dig tillbaks.
K: Men … det måste väl finnas ett belopp som gäller för mig?
G: Visst, ingen fara, jag måste bara hitta på beloppet. Det tar några minuter, så ringer jag dig sen.
K: Men jag måste ju ha det rätta beloppet! Vilket är det?
G: Ja, självklart ska du få rätt belopp. Jag tänkte bara att jag ringer upp dig sen om det, så du slipper vänta i telefon. För det kan nog ta några minuter för mig att hitta på det här beloppet.

Ja, jag vet inte hur länge förvirringen eller samtalet varade. Gunvor Målare var en duktig handläggare på PRI. Det var bara det att hon kom från någon del i vårt avlånga land där man säger ”hitta på” när vi som inte kommer därifrån säger ”hitta”. När hon kunde lägga ner luren och i lugn och ro kika på siffrorna på bildskärmen, så hade hon rätt snart hittat rätt belopp. Och prompt ringt upp kunden igen och meddelat det.

Vad som sen hände vet jag inte. Om kunden då frågat ”är det här nu det rätta beloppet, kan man verkligen lita på det”? Eller om han skrämt lagt på luren, sagt upp sig och nu sitter och matar duvor nånstans i Hässleholm, ängsligt spejande sig om över axeln.

Och i detta tillstånd av lätt förvirring slutar detta blogginlägg. Och återkommer i kräftornas vackra månad augusti.

.

Missförståndet okej

Ett missförstånd jag länge tänkt på är det lilla ordet ”okej".

Vid ett speciellt tillfälle. Det var så här.

När jag jobbade på KFUK-KFUM då satt vice ordföranden i föreningen, Margareta Skrivare hette hon säger vi, och pratade med vaktmästaren på kontoret, Allan Sladd benämner vi honom. Det som de pratade om var att han alltid bredde smörgåsar och serverade kaffe till alla när de kom till styrelsemötena. Populärt hos ledamöterna förstås. Men smörgåsbredande och kaffekokande stod inte i vaktmästarens arbetsbeskrivning och vice ordföranden ville försäkra sig om att vaktmästaren inte blev utnyttjad i sin snällhet.

Margareta: Det här med smörgåsarna och kaffet som du gör, Allan, vad känner du för det?
Allan: Ja, men det är okej.
M: Ja, det är kanske är okej för dig, men vill du det? Du är ju inte tvungen till det, vet du.
A: Jo, men det är helt okej.
M: Ja, du kanske inte har någonting direkt emot det, men det är ju mycket extrajobb för dig, så det är viktigt för mig att vara säker på att det här är något som du själv verkligen vill göra.
A: Jaha, jag förstår. Ja men visst, det är lugnt. Det är helt okej.
M: Men, Allan -

Ja, så fortsatte det ett tag, hur länge minns jag inte. Margareta tänkte väl ”tänk att han inte kan klämma ur sig ett besked om han gillar det eller inte, så jag vet”. Och Allan tänkte ”vad hon tjatar, jag har ju redan sagt att jag vill".

För det hade han. Att det är okej att göra en sak betyder för honom att han gillar att göra det. En man av inga överord. Och det var så att han levde ensam i en väldigt liten lya och hade det helt enkelt lite torftigt privat. Hungriga styrelseledamöters tack och ryggdunk är då inte att förakta. Han levde upp då. Fick nån glimt i ögat. Att vränga sig ut och in framför vice ordföranden och tillstå detta rakt ut, det var förstås en annan femma. Men eftersom Margareta Skrivare var en synnerligen snabbtänkt och klok person kunde hon efter ett tag tolka vad hans ”okej" betydde.

Och Allan Sladd fick fortsätta att bre mackor till styrelsemötena. Särskilt de med skinka var väldigt goda.

.

IV, V, VI

IV

diggi loo diggi ley du är en lyckofigur

loo diggi ley du är en lyckofigur diggi

diggi ley du är en lyckofigur diggi loo

ley du är en lyckofigur diggi loo diggi

du är en lyckofigur diggi loo diggi ley

är en lyckofigur diggi loo diggi ley du

en lyckofigur diggi loo diggi ley du är

lyckofigur diggi loo diggi ley du är en


V

främling vad döljer du för mig i dina mörka ögon

vad döljer du för mig i dina mörka ögon främling

döljer du för mig i dina mörka ögon främling vad

du för mig i dina mörka ögon främling vad döljer

för mig i dina mörka ögon främling vad döljer du

mig i dina mörka ögon främling vad döljer du för

i dina mörka ögon främling vad döljer du för mig

dina mörka ögon främling vad döljer du för mig i

mörka ögon främling vad döljer du för mig i dina

ögon främling vad döljer du för mig i dina mörka


VI

meningen med livet är havsutsikt

med livet är havsutsikt meningen

livet är havsutsikt meningen med

är havsutsikt meningen med livet

havsutsikt meningen med livet är

hur som haver barnen kär

se upp till mig som eliten är

men ingen med livet är havsutsikt

med livet är havsutsikt men ingen

livet är havsutsikt men ingen med

är havsutsikt men ingen med livet

havsutsikt men ingen med livet är

.

Mitt liv som häst

På varje kort på mig som barn, poserar jag. Oj, en kamera höjs, hur ska jag se ut nu, jag vet, jag gör så här. På en bild håller jag händerna som en boxare. På en annan har jag en fotboll i famnen, precis som om jag var Bengt "Zamora" Nyholm och just gjort en fantomräddning. På en tredje håller jag händerna som om jag ska till och snyta mig.

Jag var tydligen rädd att ertappas på bild som mig själv. Eller också visste jag inte vem jag var.

Fast ett tag trodde jag nog att jag var en häst. På många bilder drog jag en vagn med Björn eller Karin i, en sån där flakvagn med lemmar där framme, där man kan komma in emellan och dra som en, ja som en häst. Jag ser lugn ut på bilderna. Och de var inte påhittade, de var riktiga, plåtade i en paus, för jag brukade dra mina yngre kusiner runt i byn upp och ner för backarna. Och bilderna blev naturliga. Två kusiner som är ute och kör med häst, bara.

Det finns dock ingen bild från skolgården i Södra Ängby. Synd. På rasterna hade vi tornering. Två och två var vi. Jag var häst och Nalle riddare. Bra, för han vägde så lite. Ryttaren satt upp på hästens rygg, hästen höll armarna som stigbyglar för ryttaren, fast det blev ju halva benet i stället för foten. Så gnäggade jag och sprang iväg med riddare Nalle på ryggen mot de andra ekipagen.

Det gick nog vilt till, för riddarna skulle knuffa varandra ur sadeln. Så man ville nog helst vinna torneringen, så man slapp rasa ner på den stenhårda skolgården. Livet som häst kunde vara tungt med det där kånkandet och rusandet, men man slapp i alla fall störta till marken som den tappre riddaren.

Oftast var det Hasse Ramm som vann, för han var starkast. 

Eller ibland Berra Österberg. Berra var fräknig och klassens tjejtjusare.

Tjejerna, det var dom där som hoppade hage och petade näsan och hade långt hår. 

.

Glas mjölk

kanske ett glas mjölk?

törsten i det
läpparnas vita
som skönheten rinner ur

delad blixt

två hårda glas mjölk
de mjukaste jag upplevt
pressade sig mot mig

himmelskind

omöjligheter som pressade
sig in som äntligen och slog
ut på andra sidan som ett hav

kan jag få två glas mjölk?

.

Vertigo

Vertigo är ett tjusigt namn på en otjusig åkomma, som kallas "höjdrädsla" på vanlig svenska. Det är bara det att åkomman handlar inte om rädsla för höjder. Jag vet. På förekommen anledning, som det heter.

Jo, lite grann är det höjden, förstås. När man måste klättra upp i ett träd för att rädda en katt som envisats med att klättra så högt upp att den inte kan ta sig ner själv. Eller klättra upp på taket på landet för att måla nåt/hämta grannens boll/ta bort fågelbo i skorsten. Den isande känslan i maggropen. Det är rädsla för höjden, rädsla för att ramla ner.

Man vill inte titta ner, men man tittar ändå, fast man vet att det är knäppt att göra så, stirra rakt ner i avgrunden med öppna ögon. Då får man ju bara svindel. Varför tittar man då? Jag vet varför. Det hänger ihop med det som vertigo är, som inte handlar om rädsla att falla ner, utan nåt annat.

Jag trodde jag var ensam om det här, men jag läste om det i en deckare. "Still life", av kanadensiskan Louise Penny. Där står det, lite i förbigående, som om det var en allmänt bekant sanning, att vertigo är rädslan för att hoppa. Skräcken för att självmant ta steget ut i tomma intet och slå ihjäl sig i avgrunden därnere!

Man är livrädd för en handling från en själv.

Den här galna, vettvilliga impulsen kan vi kalla vertigo, tycker jag. För att skilja den från höjdrädsla, som är mer naturlig. 

Vertigo får man inte när man står på en stege/klättrar i träd. Den rädsla man har då är ju rätt logisk, så klart att man inte vill ramla ner, då slår man ju sig. Nästa gren man överlåter sin tyngd på kan ju vara rutten, ingenting galet med det, bara ett sunt inräknande av risk.

När jag sitter i ett flygplan, känner jag ingen höjdrädsla, jag litar på att både flygplansbyggarna och piloten kan sina jobb. Och jag ser ju att jag inte kan ta ett kliv ut, så jag behöver inte heller drabbaas av vertigo.

Men ta en klippa! Ser jag att det är möjligt att gå fram till kanten, får jag som ett tryck bakom mig som jag känner tvingar mig fram mot kanten, så jag nästan måste hugga tag i nåt stadigt på marken för att hindra katastrofen. Och luften i magen sugs ut, bara dödsskräck finns där! Sjukt, va? En som inte lider av vertigo, hon tänker bara, jaså en klippa, då går jag förstås inte dit, och så går hon bort därifrån och andas lugnt. No worries.

Eller ta en varmluftballong! Jag gav en luftfärd med en sådan i present till Maria när hon fyllde jämnt för några år sedan. Och samtidigt en biljett till mig själv också. Ofarligt. Jag var ju inte rädd i ett flygplan. Med en chock insåg jag hur fel jag hade! När jag stod i luftballongen kände jag visserligen tilltro till både ballongkonstruktörerna och föraren. Och vi stod nästan packade ett helt gäng passagerare, omöjligt att ramla ut.

Men den galna vertigon i mig sa till mig, titta Göran, det går att sätta foten där, och sen där, och sen är det bara ett steg rakt ut!
Skräcken att dö, som vred om i magen och bröstet! Försökte blunda. Det gick ett kort tag, men till slut slet vertigon upp mina ögon. Och tvingade mig att titta! Ballongfärden blev fruktansvärt lång …

Och långt därnere gick en liten pojke och tittade upp och ryckte sin pappa i armen. Titta, en sån fin ballong! En sån vill jag också åka i.

.

I, II, III

I

working class hero is something to be

class hero is something to be working

hero is something to be working class

is something to be working class hero

something to be working class hero is

to be working class hero is something


II

you covet what you see each day

covet what you see each day you

what you see each day you covet

you see each day you covet what

see each day you covet what you

each day you covet what you see



III

vi som kommer från varandra kommer ifrån varandra

kommer från varandra kommer ifrån varandra vi som

varandra kommer ifrån varandra vi som kommer från

ifrån varandra vi som kommer från varandra kommer

från vi som ifrån kommer kommer varandra varandra

.