42

Som meningen med livet i Liftarens guide till galaxen.

1

Blixten slår ner var femte sekund.

Det tar sex sekunder att skriva sitt liv.

Pennan hela tiden en bit från pappret.

2

Genom kudden stod min barndom grön.

3

Händerna uppklistrade bakom ryggen.

Tungan bakbunden bakom tänderna.

Telefonen vrålade genom lägenheten.

4

Blackeberg föddes mellan tallarnas stammar.

5

Jag hade aldrig polotröja

som alla andra.

Men himmelen hade stjärnor.

6

Från torget vred sig

den gula Grundtvigsgatan.

7

The Beatles knackade på hos mig

och jag var inte längre krossad.

8

Lite kleinblått. Lite rostigpumpgrönt.

9

Allt är ynnesten, röda lockar och mjölk.

Man håller fram. Häller upp. Håller ut.

10

Villkors vän. 

En sol som går iväg.

Och lämnar blicken kvar.

11

Dragningskraften till jorden

går genom människor.

12

Ty så älskade Gud världen

att hon utgav sin enda dotter.

13

Elefantens hud är tjock som vänskap.

14

Tycker att ögonen

inte har så mycket med det att göra.

Det är med magen man gråter.

15

Folk som har gått bort har stannat kvar.

Deras telefonnummer ringer upp minnena.

16

Ljudlösa kattor. De låter mig vila på gröna ängar.

17

Tranströmer spelade med vänster hand

och i mörkret landade fåglar.

18

Som Ebbas fik i Helsingborg.

19

I spegeln satt en ros och åt middag 

vid tända ljus.

20

Wilma Rudolph. Carolina Klüft. 

Jelena Isinbajeva.

21

Louise Penny. Majken Johansson. 

Wislawa Szymborska.

22

Michelle Bachelet. Tsai Ing-wen. 

Wangari Maathai.

23

Händerna är lugna av sol.

24

Kaninen äskade tystnad.

Ur en Labero drog den fram en hatt.

Publiken applåderade artigt.

25

Människans meste marodör.

Inte vapnet. Inte myggan. Sockret.

26

På macken körde han in

sin bil med två hästar under huven

och tankade med doftande klöver.

27

Lägerelden. Blev teven. Som blev mobilen.

Öppen eld i allas hand.

28

Flugan älskar den vansinniga spindeln på golvet

och dödsstörtar mot taket.

29

I drömmar drömmer jag alltid att 

jag ska vara nånstans som jag inte vet.

30

I världen under alla världar.

En råtta med lång svans sitter på tronen

och en människa springer över golvet.

31

Det går inte att föreställa sig en värld

utan konjunktioner.

32

På Varbergs torg

precis vid Pechlins platta

står Långås jordgubbar.

33

Läppstift och motstånd.

Man röstar inte fram diktatur 

om man är vid sunda väskor.

34

Det finns många invandrare här i landet.

Alla som inte är samer.

35

Defoe debuterade vid typ 60.

36

Hierarkin är en oöverträffad uppfinning

för att slicka uppåt och sparka neråt.

37

Den globala uppvärmningen 

syns inte från Trump Tower.

38

Från rymdforskningen meddelas upphetsat 

att de hittat fyra nya planeter.

Gullviva, Mandelblom, Kattfot och Blå viol.

39

Big Bang. Alltings BB.

Undrar vem barnmorskan var.

40

Himla jord!

Ingen dörr.

Ingen dör.

41

En speciell sång av längtan så här års

är koltrastens snabba sorg.

42

Jag öppnas bara inåt.

.

Århundradets måne

röd måne 

fullblodsmåne

en måne gjord av

blodapelsin

mellan halv tio

och kvart över elva

i kväll

vetenskapsmännen 

påstår att de vet 

vad detta

är

men de talar 

i fåvitsko

månen är bara 

galen nu

full

av julis sol

och kanske majs

en apelsin 

av majs och blod

vår kärleks glömda

rodnad

århundradets 

molnförmörkelse

glöder som Mars  

du måste va 

från Norrort baby

du måste va från Norrort baby

_________

hommage: #danstillstånd

.

Vattenbärare

Bloggpennan svimmar väl, i tjänst två dagar i följd, men det kan inte hjälpas. Måste berätta hur det blev. Det där med Brunnsparken 2.0.

Invigningen var strålande fin. Mycket sol, mycket folk och talen var inte bara de där som man brukar höra vid såna här tillställen. Vattentemat vidgade de. De inte bara nämnde det här med att det druckits brunn här förr i världen, de tog också in det globala perspektivet. Att vatten inte är en självklarhet på jorden i dag och att vi här i Sverige kan tänka lika grand på att hushålla med den resursen och han nämnde bevattningar, privata badbassänger osv. 

Och det blir man påmind om varje dag man går här fr o m nu. Det är tre mindre skulpturer här. Den lilla vattenbärande killen jag berättade om i går och så är det en flicka som sitter på en bänk och vilar med sina vattendunkar på ryggen. Och mellan dem är den tredje skulpturen: några dunkar, en kran och en hink. Enkelt, stilfullt. De har lett vatten under marken, så man kan skruva på skulpturens kran och dricka en klunk vatten ur handflatan. Många gjorde det. Och för varje kort som då tas påminns man automatiskt om jordens begränsade resurs vatten.

Den här skulpturgruppen Vattenbärarna i Brunnsparken kommer bli Varbergs nya attraktion.

I morgon åker vi till Spanien på två veckor, så då får bloggpennan vila (tror han iaf). Jag missar alltså åttondelen mot Schweiz. Om man inte hittar några andra svenskar i förskingringen som kan koppla upp sig mot nån svensk dumburk. 

Fascinerande med vårt pånyttfödda fotbollslandslag. Trots att vi inte har någon fixstjärna längre. Eller kanske just därför. Alla de andra tio blir ju underställda stjärnan. En stjärna och tio vattenbärare. Nu har vi inga vattenbärare i laget. Eller också är alla vattenbärare. Till varandra. Samma hjärta klappar under de elva blågula tröjorna. Gemensamhet är en bra resurs, ökar ju mer den används.

Bara tro

på er själva 

alla elva.

Och H2O.

Brunnsparken 2.0

Jag märker att jag i år har lagt in blogginlägg med den svindlande hastigheten av 1 st per månad. 

Nu i alla fall ska jag berätta hur jag går till stationen här. Järnvägsstationen alltså. Går Torggatan ner, den mynnar inte oväntat ut i torget, genar över torget, genar över kyrkplan, genar över Brunnsparken, genar - nej Brunnsparken, ja, där stannar jag till.

Brunnsparken har nämligen i stort sett hela tiden jag bott här haft ett byggstaket omkring sig. Nu har de stor invigning i morgon. Jag blev glatt överraskad, de smäcker inte bara upp någonting nytt, utan gör en grej av att den heter just Brunnsparken. De har en staty av en liten kille som kånkar på stora vattendunkar, statyn inte på ett högt podium, utan mitt ibland oss som går där. Och flera andra inslag i parken på samma tema. Exakt vilka får man väl skåda i morgon.

För här i Brunnsparken startade Varbergs tid som kurort med brunnsdrickning. Gläder mig att de utnyttjar den omständigheten när de ändå ska fixa till parken. 

Startskottet gick 1811. Då hittade man en källa där det rann mineralvatten. Av en sån där nyttig typ. Tänk Ramlösa. Tänk Vichy. Och vips satte man förstås upp en kran för detta hälsobringande. Och folk färdades dit för att dricka. Och blev friska från krämpor, som det sägs. Färdades ja. Källan hette Svartekällan och låg i Apelviken. Inte i stan alltså. Till Svartekällan tog man sig på packade och skrangliga kärror på skruttiga vägar, det var inte röjt i landskapet mellan stan och havet på den tiden. 

Så man kom på att flytta källan därifrån till stan. Vet inte hur man gjorde det. Pumpades? Bars? Vet inte. På nåt sätt trollade man i alla fall detta hälsovatten till stan. Man placerade det på en tomt som ändå stått öde sedan stadsbranden på 1760-talet, mitt emot kyrkan. Detta gjorde man 1837, inget skumpande mer på kostigar, man bara spatserade till den här parken mitt i stan. Här hade nu en stor brunnssalong satts upp, det dracks brunn och musicerades och man lyfte på hatten ja se goddag på sig goa kommunalrådinnan, fint väder vi har, och så frisk man känner sig av det fina mineralvattnet. 

Povel Ramel har gjort en underbar inspelning som speglar den här tiden. Sorglösa Brunn heter den. 

Ett halvt sekel varade detta i Brunnsparken, man fick konkurrens till slut av Societetshuset när detta uppfördes 1883, och till slut fick man sträcka vapen, Societetsparken var större och låg närmare badhusen där man dessutom kunde bli inknådad i gyttja och piskad med tångruskor. Så 1891 revs brunnssalongen i Brunnsparken. Varberg som kurort fortsatte men med brunnsdrickandet helt förlagt till Societetshuset nu. 

Och folk som därefter passerade Brunnsparken undrade lite över namnet, vadå brunn, det finns väl ingen brunn här?

Men nu kommer det vattnet upp till ytan igen, verkar det som, i den nyskapade parken. Brunnsparken 2.0.

Det glädjer mig alltså. Vattuman som jag är.

.

Evert Tåg

Nu är jag på väg. Ska besöka syrrorna och döttrarna och barnbarnen som håller till i Stockholmsområdet. Själv kommer jag söderifrån. Från det gassande Varberg. Det sägs att man kan få solsting av värmen. Vi här i landet är ju mest vana vid att klaga på att det är iskallt och nu får vi klaga på att det är stekhett. Stor skillnad alltså.

I tåget från Varberg sitter man som i en godsvagn. Stolar utefter väggarna i en lång korridor. Där till höger snett emot mig sitter en sjöman. Eller en kille som har tatueringar på armen i alla fall. Men det kan man ju ha utan att vara sjöman, tänker jag då. Och då ser jag att han är sjöman på andra armen också. Just det, många unga killar är ju tatuerade. 

Men så ser jag att han är typ 50 år. Ja okej då, många killar av olika åldrar är tatuerade. Men så tänker jag på att många flickor också är tatuerade. Så okej då, alla är vi sjömän och hamnsjåare för hej och hå och en flaska med rom.

Till vänster om mig en bit bort sitter en mamma med sitt lilla barn i en barnvagn. Barnet, som t ex kan heta Nikodemus, vill nånting och pekar och ”säger” nåt.

- Nej, svarar modern, det går inte att gå ut genom dörrarna nu, tåget är i gång.

- Dä!

- Nej, moster Alexandra och morbror Joakim bor inte där. Det där är bara kossor.

- Sklbft!

- Dina nya shorts? Ja, här får du dom.

- Xgs!

- Nej, de är inte för trånga, du håller dem upp och ner. Låt mig-

- Flshz!

- Mormor och morfars nya hund? Javisst var den väl jättegosi-mosi!

- Hphlx!

- Nej då, ingen fara, den kommer inte att bitas.

- Bläfxtr!

-Nej, tyvärr, lilla Nicke-pojken, man kan inte gå ut genom dörrarna nu, tåget är i gång.

- Oäääääääh!

Det där sista förstod jag. Nikodemus uttryckte med volymmässig tydlighet sin uppfattning att modern for med osanning beträffande omöjligheten att man bara kunde kliva ut mellan dörrarna när tåget är i gång.

Men de andra sakerna Nicke hade sagt var det lite knepigare att hänga med i. En dialekt som modern dock inte hade minsta svårighet att tolka. 

Eller också berodde det på nappen förstås. Modern tog nu ut nappen och lyfte upp honom så han kunde se sig omkring. Och nu såg jag att han var en 50-årig sjöman med coola tatueringar på både armar och ben.

Det sägs att man kan få solsting av värmen. Inget kan vara felaktigare, hävdar jag och Nikodemus, när vi joddlande på Tatuerarvalsen av Taube kliver rakt ut genom dörrarna när tåget svischar förbi alla kossorna därute …

.

Vi säger att tussilagon anlänt

Jag är en vattenbuffel som gått ner sig i ett hål och inte kan komma upp och solen står högt på himlen men innan lejonen kommer ska jag berätta lite om mitt liv. Sätt dig ner om du har tid. Jag har tid.

Så ska jag börja min bok om mig själv.

Men det här är en blogg. Blogg som för många betyder att man delar med sig av bits and pieces om sitt liv. Och betyder så för mig också. Fast på mitt sätt.

Länge sedan jag var här och skrev nu. Gjorde ett break för att koncentrera mig på en bok om staden jag bor i. Jag har kommit långt på den. Har skrivit 40 texter av de 43 den ska bestå av.
En tredjedel prosa, två tredjedelar lyrik. Förr och nu ihop. Jag har grävt förstås i stadens historia, är ju inte född här, men grävandet har kompenserat för det. Jättekul, med andra ord!

Boken om mig och boken om min stad är olika saker. Projekt, skulle man kunna kalla det, men projekt låter som om det vore något jobbigt jag är tvungen att göra. Det är inte de här sakerna. Det är något roligt jag är tvungen att göra.

Ja, just det. Jag har skrivit några dikter också. Och lagt ut på poeter.se. Märkte att den första var en Beatlesblinkning. Och så blev det några blinkningar till. Det ligger sju Beatlesblinkningar av mig på poetersajten nu. Jag tycker om sju. Mycket är sju. Veckodagarna. Snövitdvärgarna. Till exempel. På poetersajten har jag sju cantos också.

Nånstans har jag sett tussilago. Men det känns som om de är i underläge nu, för kall och regnig vår och för mycket hat och lynchinställningar på för många ställen, tussilagon verkar inte ha riktigt vågat att sticka upp huvudet.

Men vi säger att det är vår nu. I alla fall. Och att jag lägger ut lite texter här i bloggen. Bits and pieces om mig själv. I detta vattenhål som jag har.

Innan lejonen kommer.  

.

Navigare necesse est

Det här är mitt inlägg nr 969 i Görans Penna.

Jag har hållit på sedan maj 2009 med den här bloggen. Därför har det blivit så många inlägg. Det har varit som ett segel som blåst iväg med mig.

Nu slår jag bivack ett tag. Om det heter så på sjön. Får pyssla med lite annat som pockar på nu.

Fast fyrsiffrigt får jag väl nå med detta segel. Någon gång under nådens år 2018.

Återkommer.

Tusen tack så länge!

hälsar
hållaren i Görans Penna.

.