Eller åtminstone undanskaffare av kroppen. Varför skulle jag annars släpa den genom skogen i långa uppförsbackar endast gömd i mörkret? Fy vad långt det tog och snårigt det var och vad livrädd för upptäckt jag var hela tiden. Gömd under nåt buskage sen? Tippad i nån flod? Vet inte det heller. Men nåt av det var det. Dådet, vad det nu var, var fullbordat.
Sen var jag väl i nån klass, ja jag var en skolelev. Och nästa dag kom förstås polisen, stort pådrag, massa schäferhundar. Intalade mig lugn, jag fick inte dra nån uppmärksamhet till mig. Polisen skulle naturligtvis förhöra mig, precis som med alla på skolan. De bara fick inte ana något om att det var jag, att jag hade nåt med det här att göra. Hur drar man lugn över sig som en skyddande filt?
Och så satt jag där och schäfrarna snodde runt och luktade och jag upptäckte att en av dem hade lagt nosen i mitt knä där jag satt, och en mullrande morrning det enda jag hörde och jag visste att om jag rör mig det minsta nu, biter han. Hundens envisa huvud i mitt knä, allt var en enda tyst skräck för att bli attackerad och biten av bestarna och det djävulska i detta var att något bett aldrig skedde, jag minns inte att jag blev biten, det var den förlamande skräcken för att bli biten som höll mig i sitt grepp och torterade mig i min tystnad.
När som helst nu, när som helst, om jag rör mig det minsta så kommer de.
Det exakta vad man kan säga hände och varför det hände låg gömt i den svagrosa tunneln som verkligheten blev, så någon rapport från det här stället går inte att göra, enda utvägen var att tumla ut ur det och vakna. Och gjorde det.
Med händerna om magen och enda känslan i huvudet att jag klarat mig igen och morgonen började inte med frukost, utan med att jag skrev ner det här innan minnet rann ut även ur fingrarna.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar