Räddningen kom från Orelius själv. Jag fick en kallelse från honom när jag satt med luren i örat och svettades, ursäktade mig och lade på, och inställde mig så på Orelius´ kontor.
Ni märker apostrofen som jag satte ut efter Orelius för att utmärka genitiv på ett namn som slutar på s. Jag har alltid varit noggrann med såna betydelsebärare i språket, språket var ett rike där jag med stor tacksamhet vistades. Redan då.
Och det var just det som det handlade om. Språket.
Jag möttes av en Orelius som log mot mig, första gången jag upplevt det, det var nästan så att jag blev nerbjuden i bästa besöksfåtöljen med en fet havanna, det var den stämningen åtminstone, men jag förblev förstås stående, fast inte längre i givakt.
Orelius hade kommit fram till att han hade användning för mig till annat. Ville jag skriva i cabarén? Vad är det, dristade jag mig till att fråga. En cabaré? Här i lumpen?
Och här orerade han om hur traditionen började vid mitten av 40-talet, soldater som till en fest ordnade en revy med egna sketcher om militärlivet och nyskrivna sånger på kända melodier. Man drev friskt med befälen. Soldaterna tjöt av skratt och sjöng med. Och cabarén levde vidare, varje år uppfördes en ny, militärledningen förstod att den här pysventilen behövdes för manskapet, en gång om året fick de ge igen och sparka tillbaka uppåt, och det sanktionerades av gubbarna i militärledningen, ja de gillade cabarén själva, med tiden blev det en ära att över huvud taget bli omnämnd i cabarén …
Det här kom som en lång svada från Orelius. Förstod att han dragit den några gånger förut. Jag kunde bara stå och lyssna, med stigande förvåning. Det här var en annan Orelius än den jag mött tidigare. Hans grova ansikte med de stora läpparna lyste upp, blev levande.
Och ingen vet vilka som är med i cabarén, fortsatte han, utom jag förstås, jag rekryterar alla, vi är tio pers max, alla har masker på sig utom jag, alla vet ändå att jag är kaptenen för det här, den enda cabaré i sitt slag i armén ...
Jag kom här på mig med att tänka att han ju också var kapten för hela kompaniet, och började säga något, men han avbröt mig: kaptena mig inte, det här samtalet äger rum inom cabarén, Lalle heter jag, vi behöver din penna i cabarén, Göran, ställer du upp?
Antingen köra ihjäl sig på en båge eller göra det man alltid velat; skriva? Ett inte så svårt val. Och genom lumpen flöt jag skrivandes, bejublad och applåderad. För jag gjorde klart för Lalle från första början att jag självklart tänkte stå på scenen också, framföra det jag skrivit. Det märktes att det inte alls varit hans ursprungliga tanke, men han sa okej direkt. Jag tror att han i hemlighet var lite stolt över rekryteringen av mig. Min penna skänkte en slags glans åt det hela. När jag väl anpassat mitt finlir till det grovkorniga och burleska, funkade cabarén och jag som hand i handske, vi lyfte varann.
Min särskilda talang var att skräddarsy sångtexter till den som skulle sjunga, det blev ett radband genom åren: Lena Karlsén, Mariana Strand, Dan Bergwall, Fia Eriksson, Irva Emmén och Victor Ferlin.
Lumpen? Lalle Orelius? Och alla de andra? Tja, ”I had to rearrange their faces and give them all another name” som Bob Dylan sjunger i Desolation Row. Men hur som helst, på så sätt drogs jag alltså ur rävsaxen och fick min utväg ur desolation row. Med pennan. The Pen is mightier than the Sword.
Ja, så kan man drömma i Berlin.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar