Just add people

Man skulle förstås också kunna säga ”Tillsätt bara människor”. Men ”Just add people” är lite kortare och direktare. 

Jag tror det var från commedia-dell´arte-gruppen 123 Schtunk som jag hörde uttrycket först. Ungefär att allt med showen är färdigförberett och det enda som fattas är människor. Som vattnet man häller på det torra snabbkaffepulvret och vips är kaffet klart. Just add people. Perfekt etikett för schtunkarna, de drar in publiken i pjäsen och commedia dell´arte uppstår.

Jag tänkte plötsligt på det uttrycket på cabarén i går. Repet och soundchecket som vi hade på plats innan publiken kom gick inte alls bra tyckte jag. Jag kände mig seg och oinspirerad när jag gjorde mitt solonummer med tomten. Ja, det kändes tråkigt, helt enkelt. Vad gör jag här?

Sen strömmade publiken in, sorlet ökade, man snackade med flera som man inte sett på länge, under middagen var det stor förväntan på cabarén, alla pratade om den. Ja, en oldtimer knackade i glaset och ställde sig upp och sa att han var mycket nyfiken på hur den här cabarén skulle stå sig mot de fina cabarérna från förr.

Större tryck på mig? Ökad nervositet och större rampfeber? Nej, här kommer grejen. Det enda som ökade var lusten att gå ut på scenen och äga. Den elektriska stämningen i salongen, spänningen. Det var som vingar som lyfte en.

När det var min tur med det där tomtenumret, som jag alltså gör helt solo på scenen, då njöt jag av stunden. Texten kom jag aldrig av mig i, alla de där 0-5 som jag pratade om i förra blogginlägget, de bara rann bort och blev snarare 10-5. Jag vågade mig på att agera också, eftersom jag litade på att texten inte svek mig. Jag sjöng ut på ett så naturligt sätt jag kunde. Jag kände att publiken var med mig i min berättande visa. Och sluttonerna tog jag med ett extra steg ut mot publiken och med Carolaliknande armar rakt ut.

Applåderna kan jag bara beskriva som dånande.

Så vaddå? Har jag inte varit med i denna cabaré i 26 år? Jo, men mest som textförfattare. Och som ”nyhetsankare” i telegramnumren. Och lite här och var i sketcher. Som sångare har jag mest varit med i körer med andra. Två andra solosånger har jag visserligen gjort under de här åren, men de var mest krumelurer i kanten, inga som jag tog ut svängarna med. Det gjorde jag plötsligt med den här i går. Och allt annat jag gjorde i cabarén gick strålande. Liksom för alla andra i ensemblen. Vi levererade och publiken gav oss sitt gensvar.

Det var bara det som behövdes. Att salongen fylldes med folk. Det torra pulvret omvandlades till ångande dryck. Just add people.

Och jag tänkte på mig själv som en artist. Och jag tänkte på amfiteatrarna i Grekland. Tysta stenar sluttande ner mot tom scen. Häll dit folk och jubel uppstår. Och jag är en del av det artisteriet.

The rocks and stones themselves will start to sing, heter det ju i Jesus Christ Superstar. Så kändes det i går för en bloggare i röda kläder och vitt böljande skägg.
.

Skägget i brevlådan

Om jag drar snodden över huvudet så den vilar över öronen. Ja det är det enda rätta.

I spegeln ser jag hur det ser ut. Verkar okej. Vitt och stor-tomtigt ser det ut i alla fall. Men väldigt yvigt. Flera hårstrån killar på näsan. Åtminstone när jag pratar och rör på mun. Och det kommer jag ju att göra också på fredag. För att inte säga sjunga. Jag prövar: ”Midnatt råder …”.

Jo, det killar definitivt. Och allteftersom jag sjunger, märker jag att jag dessutom får in strån i munnen. Än så länge leder skägget över mig med 0-2.
Det kommer säkert fler överraskningar från detta skägg. Ja, när jag rör för mycket på huudet, som när jag sjunger ”ska vi ordna”, börjar det hasa ner. Och, hemskast av allt, jag kommer av mig i visan av allt skäggkrångel. 0-4 alltså.

Visan som jag kunnat nästan som ett rinnande vatten när jag övat utan skägg.
Och jag kan lägga till ett 0-5 också redan nu. Miken ska ju till också, miken som man hänger på sig och slingrar bakom nacken och runt öronen. Både skäggsnoddar och mikar bakom öronen, funkar det överhuvudtaget?

Men det här har jag varit med om förr. Om skägget riskerar att fastna i brevlådan, då drar man försiktigt ur det därifrån. Så jag kammar till tomteskägget mer och killningen minskar tillräckligt mycket och det står 1-5.

Jag intalar mig att det inte gör nåt att jag får in strån i munnen, de sitter ju fast och kan inte sväljas och det står 2-5.

Jag försöker att röra mig med mindre rörelser och tar då och då i skägget och för det omärkligt uppåt när det börjar hasa lite och det står 3-5. Börjar känna mig som Zlatan när han hämtar in mot Portugal.

Jag bestämmer mig för att klistra upp några ledord till stöd för minnet, kommer ju ha en lykta, och det bör räcka. 4-5.

Den sista femman kan jag inte göra nåt åt förrän på fredag, först då kommer mikarna på.
På fredag, när det är Cabaré på jobbet.

Ja, Cabaré igen. För sista gången. Igen.

Så denna vecka måste jag gå in i bubblan lite. Fingra på ett skägg medan världen rasar därute.
Tills på fredag. Då 4-5 kan bli 5-5. Eller t o m 6-5. Vem vet?

Ungefär så känns det när jag går ner i startblocken och sänker huvudet i väntan på startskottet.

Med långt vitt tomteskägg böljande över kolstybben.
.

Solar och gräsmattor. Framför hus.

Ja, den här har jag kommit över. Se sån grön matta. Kanske liten, men grön och fyrkantig. 

Sluttar ner precis här. Hur långt det sträcker sig som är vårt vet jag inte, kanske dit, för där bor nån annan. I höjd med fönstret där kanske, men gräsmattan går i en båge just där. Fast det följer nog gräsmattan. Så är det nog. Jag får fråga honom.

Vem honom nu är.

Det räcker för att tala om för Maria. Bo här. Flytta hit. Har vi små barn också? Konstig fråga kanske. Men ändå. Några stycken kanske. Eller om det är tvärtom. Att det är när jag är barn, det här.

Genom bokstäverna lyser hon fram. Gräset viker sig där jag läser. Och förväntan slår ut i mig som en sol. Solgula bokstäver som vajar lite i min hand.

Som vanligt när jag drömmer, vaknar jag. Men bara i drömmen. Och märker det först när jag vaknar.

En dröm är en bubbla av värme som jag går i som ytterkläder.

Gräsmattor igen. Efter den som förödmjukelsen krossade i går.

I alla fall går Maria och jag där. Är det någon annan med? Även det här? frågar jag Maria. Ja, även gräsmattan åt det här hållet. Och husen där borta. En brun stig som korsar. Och ännu fler hus på andra sidan. Men det är ju stort! Många hus som står tätt och alla härbren. Solen lyser på taken lite mörkt så där. Och husen väntar under.

Hur inreder man allt detta med liv. Sitta på en stol med en kopp te. Hålla en tesked med sol. Solen tyst över gräset.

Husen ja. Huset med de oerhört många ingångarna. Och nästan lika många utgångar.
.

Vår utsände i Lissabon

I Lissabon där dansa de 
på kungens röda slott
bekrönta och bekransade
vid hurrarop och skott.

Ungefär så har man firat
att Portugal-Sverige lirat.

Portugiserna var fenomen
med plötsligen så klena ben.

Det föll sig på nåt sätt
att de föll så väldigt lätt.

Benen kunde helt enkelt inte bära
när nån från Sverige kom för nära.

Då stöp de stackarna of course.
Aj! Jag fälldes! Domarn! Blås!

Och en välbetald, tränad och stark en
rullade 19 varv på marken.

I hopp om att domarn gick på det.
Särskilt inom straffområdet.

Och om ena laget ligger och vrider sig
är det fara värt att det sprider sig.

T o m Elmander drattade på rygg
men hans dykning var inte lika snygg.

Så blev denna playoffs
match med dessa proffs.

Förresten, 1-0-nicken
den gills väl icke.

Det heter inte huvudboll!
Egentligen blev det 0-0.

I Lissabon där dansa de
på kungens röda slott
bekrönta och bekransade
vid hurrarop och skott.

Rapport ifrån ett slagfält
av Erik Axel Karlfeldt.

.

Jag hjälper Hamilton lite

Först var det tävlingar i sådana där saker som inte allmänheten utför, utan mest tittar på. Stavhopp. Trapskytte. Och 100 meter fjäril och sånt. Med tävlingar i SM, EM, VM och OS.

Sen kom det andra steget. Tävlingar i sånt som många faktiskt gör. Sjunger. Dansar. Och lagar mat. Vi har Idol och Schlagerfestivalen. Och Let´s dance. Och sedan några år översvämmas teveapparaterna av hollandaisesåser, tjälknölar, fluffiga små bakverk och gräddstekta svärdfiskar och allt vad det är.

Just översvämmas är nog ordet här. Efterfrågan börjar mattas nu. Publiken hungrar efter en ny attraktion, nån ny trend. Man kan riktigt se Eva Hamilton i styrelserummet samla sina programchefer. Eller höra kanske.

”Något nytt. Hitta på nåt sprillans nytt. Nu är det nån som står och vispar i såser i alla program utom Rapport. Jag har försökt få Claes Elfsberg att åtminstone bre en macka när han lämnar över till vädret, men han vägrar.
Jovars, matprogrammen, dvs alla andra program än Rapport, ses fortfarande av många, men tittarsiffrorna har börjat dala, det är inte 100 procent längre, knappt ens 99 och har det väl börjat gå utför så kan det gå fort. Hur nån nu kan komma på nåt annat att göra på ledig tid än att titta på en som hackar lök i teve, det är en gåta. But there it is.
Nå, nästa grej efter matlagning? Vad blir det? Kom igen nu, Tänk.”   

Ja, dags för det tredje steget nu. Nåt blir det. Och jag tror jag vet vad. Det går vidare på temat grejer som vi själva gör, fast de tjusiga sakerna - som dansa, laga, sjunga – redan är avbetade, så det blir nåt av de småtrista sakerna i stället.  

Jag lägger örat till marken och så kommer det bara. Städning. Det blir den nya trenden.

Snart kommer vi att se städtävlingar. OK, ni har alla varsin dammsugare och skurhink, ni har en timma på er, börja städa … NU.
Kalle, du lämnade toan renare än Anna-Lotta, men Anna-Lotta du hade bättre hållning och skvalpade mindre med hinken, du går vidare till nästa städning, grattis.
Teveprogrammen kommer heta ”Vad blir det för diskmedel?”, ”Hela Sverige svabbar”, och ”Jamie Olivers städning på 15 minuter blankt”.
Och i ”Gomorron Sverige” tittar Malou von Sivers David Hellenius djupt i ögonen och undrar ”Vad är hemligheten bakom ditt bonvax?
Överhuvudtaget kommer såporna tillbaka.

Inget program med självaktning saknar en rådgivare om dammvippans optimala vippande över möblerna.
Filmer som ”Rent hus i Las Vegas” får en renässans.
Alla biorullar med Dustin Hoffman sänds på bästa sändningstid.
Och tillagning av stekt abborre drar inte längre åskådarmassorna till teveapparaterna. Men hur man diskar ur stekpannan efteråt!

Så lyder min spaning. Matlagning ut. Och städning in. Städning blir den nya grej som får oss  att flockas framför teve.

Allt medan våra dammsugare samlar damm. Inte inuti. Men utanpå.

.

Tio små grodpojkar

10 små grodpojkar sjöng O sole mio.

En blev dränkt i duschen

och så var dom bara 9.



9 små grodpojkar siktade en grotta.

En såg ingenting

och så var dom bara 8.



8 små grodpojkar ville ha en fru.

En längta´ ihjäl sig

och så var dom bara 7.



7 små grodpojkar sam dit livet kläcks.

En höll kartan upp och ner

och så var dom bara 6.



6 små grodpojkar la´ nu på en rem.

En kom lite efter

och så var dom bara 5.



5 små grodpojkar kände segeryra.

En sa hej för tidigt

och så var dom bara 4.



4 små grodpojkar spurta´ me´ beske´.

En slog knut på svansen

och så var dom bara 3.



3 små grodpojkar knackade nu på.

En fick ont i armen

och så var dom bara 2.



2 små grodpojkar knackade igen.

En fick dörrn i huvet

och så var dom bara en.



En liten grodpojke glad som bara den.

Han pussade på ägget

och ut kom du, min vän.

.

Den wettexbestyckade servitrisen

Det är många som skriver. Inte så många som läser just. Men skriver.

Många som skriver sitter på café. Och när man skriver, skriver man om nåt man ser.

Konklusionen av denna knivskarpa analys är att det mesta som skrivs handlar om fik. En kopp kaffe kanske. Eller té. Möjligen en kanelbulle också. Om man riktigt vill toppa.

Och en oproportionellt stor andel av alla skrivopus handlar om annalkande hot. Och om hemska lukter. Och onödigt påträngande hygien.

Inte så konstigt som det kan förefalla. Det beror helt enkelt på att en oproportionellt stor andel av världslitteraturen skildrar den oproportionellt lilla del av mänsklig aktivitet som utgörs av torkande av bord av servitriser. Det centrala i den aktiviteten är en wettexduk som själv tvagades som senast nån gång vintern 1944.

Tänker en fikande poet, den som med filosofiskt lugn slagit sig ner i en strategiskt utvald stol å caféet, när han med stigande skräck åser det värsta man kan åse på ett sådant etablissemang. En servitris som närmar sig, torkande bord med en wettextrasa. Varför det nu heter ”torka” är lite oklart, enär borden snarare blir blöta. En blöt osande rand glittrar efter trasan så fort den klafsar vidare på sin färd mot nästa bord, hela tiden närmre den fikande poeten.

En oerfaren poet låter sig härvid förlamas, inringas och gå sitt stinkande öde till mötes. En erfaren, däremot, svingar elegant med sig tekopp, kanelbulle och skrivdon under bordet, redan när servitrisen med trasan befinner sig flera bord bort. Döm efter servitrisens ohöljda förvåning då hon kommer till den fikande poetens bord.
Hrmf, satt det inte en pajsare här alldeles nyssens? Med en vältuggad blyertsstump? Måtte ha drömt.

Och wettextrasan vandrar vidare över borden. Och den fikande poeten har återigen klarat sig, hukande i sitt bröstvärn.

Om det finns många fikande poeter å ett fik, kan det alltså bli lite trångt på golvet ibland. Som på morgontåget till jobbet ungefär. Fast med den skillnaden att man kan lyfta sin tekopp och le hult mot närmsta underbordsgranne.

Så om ni kikar in genom fönstret till ett fik nån gång, kan det se helt tomt ut. Men bli inte lurade. Det kan vara knökafullt. Det är bara servitrisen som går sin rond med trasan.
.