Rapport från Schönhauserstrasse

Förväntansfull stämning. Jag satt i en samling på 15-20 andra på Nico´s, fiket som ligger i hörnet där Schönhauserstrasse och Körnerstrasse mynnar ut i den större Feuerbachstrasse. 

Blommande träd och gråsparvig vårsommaridyll i den här delen av Berlin, där bilarna smyger tyst förbi på vägarna för att inte störa för mycket.

En storteve uppsatt och det var semifinal i Champions League som gällde för de 20 församlade. Bayern München spelade returmatch hemma mot Real Madrid. Första mötet som gick i Spanien vann Real Madrid, men bara med 1-0. Så det var en öppen affär mellan två av världens bästa, ja Bayern München har av många kallats för världens bästa klubblag.
Sorl och förväntan i lokalen. På bordet framför mig stod ett glas skummande öl bryggt i oktober.

Härligt att sitta och se fotboll så här. Jämn match till en början. Så plötsligt 16 minuter in i matchen fick Real Madrid en hörna och då hoppade Sergio Ramos högst och plötsligt stod det 1-0 till Real Madrid. Deras stjärna Cristiano Ronaldo stångades där framme men fick till en början inte ut något, som vanligt. Och så gör en av deras backar mål!

Bayern München har två lirare i anfallet som båda är korta och kvicka dribblers, ser likadana ut, lite tunnhåriga, heter nästan lika också; Robben och Ribery. Och så har de Thomas Müller, men han har inte alls samma giftighet i målområdet som en gång Gerd Müller (pappan?).

Efter ytterligare 4 minuter får Real en hörna igen. Ramos når högst igen. Och nickar i mål igen. Efter 20 minuter leder Real Madrid med 2-0!

Robben & Ribery dribblade nu ännu mer och hade några hyfsade skott, men världens bästa fotbollslag hade det knepigt på plan. Och var säkert dörädda för att Real skulle få hörna igen, sånt är ju livsfarligt. 
Och Ronaldo som hittills ägnat sig mest åt att falla tjusigt, som vanligt alltså, började använda benen till att spela fotboll. Och i 34e minuten fick Real en frispark. Ronaldo ställde sig oerhört bredbent och självsäker och hittade en minimal lucka i muren och 3-0 till Real Madrid! 

Nu var det ju en halvlek kvar, men matchen kändes lite avgjord nu. För att hämta in en massa mål, måste man spela avslappnat, och det är svårt att vara piskad till att vara avslappad. Och i andra halvlek stressade tyskarna på, men spelet var liksom förlamat, och det berodde alltså inte bara på att deras lagkapten hette Philipp Lahm. 
Och i 89e minuten fick Real Madrid ett mönsteranfall, som gav Cristiano Ronaldo en chans, och då blev det mål, som vanligt när han får en chans. Han är inte särskilt sportslig, Ronaldo, men väldigt idrottslig. Kanske världens bäste i denna sport.

Och tyskarna i lokalen de skrattade bara åt förlusten med 4-0, vad fanns att göra?
Om Ronaldo vann den idrottsliga matchen, vann tyskarna den sportsliga.

Jag gick därifrån skönt upplyftad till sinnes, särskilt när jag på vägen hem korsade Poschingerstrasse, där kastanjerna blommar vidunderligt nu.

Det här var i går. Idag är det Valborgsmässoafton, den sista skälvande aprildagen före den första skälvande majdagen. Har ätit Valborgsmiddag med ägg, sill, knäckebröd, gräddfil och gräslök klippt på balkongen. Med utsikt över gråsparvträdgården.

Har de någon brasa på Valborg här i Berlin? På Feuerbachstrasse kanske? Jag får utröna det.

Min gula ros som jag haft i flera dar nu, har börjat nicka med huvudet (inte olikt Sergio Ramos), så jag har bytt ut den mot en orange. Se bilden här uppe. Så måtte väl en Valborgsros se ut …
.

Rapport från Bismarckstrasse

Jag satt på Mevlana och åt currywurst. 

Nu kanske ni tror att jag tycker att Berlin bara är korvarnas förlovade land. Men så är det inte. Det är också korvbrödens förlovade land. Se bara på det här frasiga brödet som man får med currywursten här. Andra curryställen som t ex Krasselt´s på Steglitzer Damm har nog så goda korvar och currysåser men inget går upp mot korvbrödet på Mevlana på Bismarckstrasse.

Kan man bara äta här? Nej, skriva också. Så här blev det.

för att kunna skriva
behöver man en fågel inom sig
och när fågeln väl är fångad
inne i dig
vill hon ut
och hon har ett särdeles
eget sätt att ta sig ut
hon rinner genom din hand
och ur handen ibland ut i en penna
som kysser ett vitt papper
och ibland rinner hon ut i en
skärm

om man inte känner den där
fågeln inom sig
kan man vara lugn
då har den flytt och
runnit ut
det konstiga är att hon
alltid kommer tillbaka
fast hon då måste
fly igen
hon tycker om dig
för att du tycker om henne
ni är varandras fängelse och nåd

Färdig. Nu måste jag kanske betala och gå. Men vad ska jag kalla dikten? Jag gick fram till disken där tre unga ur serveringspersonalen stod, för det är där man enklast betalar på Mevlana, och vände mig till en av dem, den yngsta och piggaste.

”Väntan på fågel”, sa jag, för plötsligt kom jag på titeln.
”Bitte?”, såg han ut att säga.
Vad dum jag är, jag är i Tyskland ju, tänkte jag snabbt.
”Warten auf Vogel”, sa jag då.
”Auf Vogel?”. Han såg frågande ut.
Nävisst nä, tänkte jag. Han har rätt, auf måste ju styra något. Jag rabblade ur minnet ramsan för de prepositioner som styr ackusativ.
”Durch-für-gegen-ohne-um”.
”Bitte?”, sa han igen och nu anslöt sig de andra två till konversationen.

Just det, tänkte jag, det hörde han förstås att den inte fanns där. Då testar jag med prepositionerna som styr antingen ackusativ eller dativ.
”An-auf-hinter-in-neben-über-unter-vor-und-zwischen”, sa jag. Just det. Auf. Den låg ju där! Jag accentuerade upptäckten med en dask med handen i disken.
Nu tittade alla tre ytterst frågande på mig och såg ut som om de ville säga ett artigt ”Bitte?” en gång till. Men jag förekom.
”Warten auf dem Vogel. Inte "den" Vogel. Det är ju dativ, för jag är ju befintlig här, inte riktning. Men nu ska jag gå i riktning utgången så fort jag betalat."
Och så gjorde jag det.

Så blir ”Väntan på fågel” på tyska, ja, tänkte jag glad till sinnes, när jag började gå mot Lauenburger Platz. Undrar vad det skulle bli på engelska? "Waiting peacock?"

De fyra körsbärsträden mitt emot Walthers Buchladen hade nu fällt sin blom. Jag undvek att gå på de vitrosa bladen och kryssade mig visslande fram på trottoaren.

En typisk svensk ute i stora vida världen.
.

Lumpen och Lalle

(fortsättn. från förra inlägget)

Räddningen kom från Orelius själv. Jag fick en kallelse från honom när jag satt med luren i örat och svettades, ursäktade mig och lade på, och inställde mig så på Orelius´ kontor.

Ni märker apostrofen som jag satte ut efter Orelius för att utmärka genitiv på ett namn som slutar på s. Jag har alltid varit noggrann med såna betydelsebärare i språket, språket var ett rike där jag med stor tacksamhet vistades. Redan då.
Och det var just det som det handlade om. Språket.

Jag möttes av en Orelius som log mot mig, första gången jag upplevt det, det var nästan så att jag blev nerbjuden i bästa besöksfåtöljen med en fet havanna, det var den stämningen åtminstone, men jag förblev förstås stående, fast inte längre i givakt.
Orelius hade kommit fram till att han hade användning för mig till annat. Ville jag skriva i cabarén? Vad är det, dristade jag mig till att fråga. En cabaré? Här i lumpen?

Och här orerade han om hur traditionen började vid mitten av 40-talet, soldater som till en fest ordnade en revy med egna sketcher om militärlivet och nyskrivna sånger på kända melodier. Man drev friskt med befälen. Soldaterna tjöt av skratt och sjöng med. Och cabarén levde vidare, varje år uppfördes en ny, militärledningen förstod att den här pysventilen behövdes för manskapet, en gång om året fick de ge igen och sparka tillbaka uppåt, och det sanktionerades av gubbarna i militärledningen, ja de gillade cabarén själva, med tiden blev det en ära att över huvud taget bli omnämnd i cabarén …

Det här kom som en lång svada från Orelius. Förstod att han dragit den några gånger förut. Jag kunde bara stå och lyssna, med stigande förvåning. Det här var en annan Orelius än den jag mött tidigare. Hans grova ansikte med de stora läpparna lyste upp, blev levande.

Och ingen vet vilka som är med i cabarén, fortsatte han, utom jag förstås, jag rekryterar alla, vi är tio pers max, alla har masker på sig utom jag, alla vet ändå att jag är kaptenen för det här, den enda cabaré i sitt slag i armén ...

Jag kom här på mig med att tänka att han ju också var kapten för hela kompaniet, och började säga något, men han avbröt mig: kaptena mig inte, det här samtalet äger rum inom cabarén, Lalle heter jag, vi behöver din penna i cabarén, Göran, ställer du upp?

Antingen köra ihjäl sig på en båge eller göra det man alltid velat; skriva? Ett inte så svårt val. Och genom lumpen flöt jag skrivandes, bejublad och applåderad. För jag gjorde klart för Lalle från första början att jag självklart tänkte stå på scenen också, framföra det jag skrivit. Det märktes att det inte alls varit hans ursprungliga tanke, men han sa okej direkt. Jag tror att han i hemlighet var lite stolt över rekryteringen av mig. Min penna skänkte en slags glans åt det hela. När jag väl anpassat mitt finlir till det grovkorniga och burleska, funkade cabarén och jag som hand i handske, vi lyfte varann.

Min särskilda talang var att skräddarsy sångtexter till den som skulle sjunga, det blev ett radband genom åren: Lena Karlsén, Mariana Strand, Dan Bergwall, Fia Eriksson, Irva Emmén och Victor Ferlin.

Lumpen? Lalle Orelius? Och alla de andra? Tja, ”I had to rearrange their faces and give them all another name” som Bob Dylan sjunger i Desolation Row. Men hur som helst, på så sätt drogs jag alltså ur rävsaxen och fick min utväg ur desolation row. Med pennan. The Pen is mightier than the Sword.

Ja, så kan man drömma i Berlin.
. 

Lumpen och Orelius

Jag var i nåt slags lumpen, så måste det vara, vi var några där, stod och pratade, ja några av dem åtminstone.

Så skrattade några åt det som sas, i alla fall jag, sen blev vi avbrutna av några befäl, det var tre st som plötsligt dök upp, han i mitten stormade ut mot oss.

Och vad har ni för er här och vilka är ni? Orden kom som stenhårda handbollsskott från det mittersta befälet, en kraftig kille med kantiga skarpskurna drag och stora läppar, en man som man förstod man inte skulle stöta sig med, oro i leden bland oss som stod där, jag vet inte vad som hände med de andra grabbarna men jag hade ett giltigt skäl så jag sa som det var, att jag kommit hit för att jag skulle anmäla mig för tjänstgöring på kompaniet.

Det föll tydligen i god jord hos det bullriga befälet, Orelius hette han, och jag fick börja där hos honom på hans kompani, vi kom bra överens på nåt sätt, mest för att vi kompletterade varann, han gav order och jag löd. Men också för att han gillade mig, i alla fall när han förstod att jag var bra på att skriva.

Det där med att skriva blev ju … men vi tar det sen, måste först berätta om min kommendering.

Det första som hände var att jag skulle ha en cykel, moppe eller motorcykel. Konstigt förstås, varför det? Och vilket av de tre var det? Ifrågasätta order var inte det som låg närmast till hands där i lumpen, och förstås urläskigt för mig om det var en motorcykel det gällde, hade aldrig åkt nån, hade aldrig velat, för mig var en motorcykel nåt påfund uttänkt i helvetet, en cykel med en bils krafter som man skulle sitta oskyddad på i hundra knyck.

Jag höll god min och kunde inget annat göra än att efterkomma, satt och ringde till ackvisitionsdetaljen, kom som tur är inte fram direkt, ja till slut så svarade väl någon i andra änden av luren och jag till att förklara vem jag var, vad jag ville ha och varför. Tre saker som jag hoppades skulle tarva ett garnnystan av förklaringar, men det förstås, till slut var det ju helt tvunget att han i andra ändan av luren hade benat ut alla tre sakerna och godtagit dem, hur skulle jag kunna hindra det?

Min räddning ur den här rävsaxen kom från oväntat håll.

Forts. i nästa inlägg.

.

Poetens huvudstad

Jag är i Berlin några veckor. Tänkte skriva lite. 

Har varit här förut men inte så länge och inte när här var så vackert som det är nu. Varje gata med självaktning är en allé av plataner, kastanjer, lindar, almar eller blodlönnar. Körsbärsträd, syren och hägg blommar. Solen skiner och småfåglarna kvittrar och det är en Fröjden zu leben.

Berlin alltså. Huvudstaden i Tyskland. Så vad är Tyskland för mig?

Deutschland måtte betyda "det tydliga landet". Trots att det är ungefär tre miljarder stationer på metron (S-Bahn och U-bahn), lotsas man rätt via smarta översiktskartor. Och vid varje station säger högtalaren hjälpsamt ”aussteigen links” eller ”aussteigen rechts”, så att man stiger av åt det håll perrongen är och inte kliver rakt ut i luften genom motsatt dörr eller in i den tunnelbanevägg som där finns.

Och språket är tydligt. Alla tyskar har välgymnastiserade tungor. Försök att säga ”der Zahnarzt der Schloss-Strasse” tre gånger snabbt. Det är besynnerligt mycket enklare på svenska: ”tandläkaren på Slottsgatan”.

Och Tyskland är också det tacksamma landet. Var någon annanstans i världen finns det tre frekventa sätt att säga ”tack så mycket”? Danke schön! Danke zehr! Vielen Dank!

Och det är uttryck som man ofta får användning för i denna omtänksamma och positiva stad. Som har såsom grädde på moset att det är den enda stad som rimmar på vår store poet Ferlin.

Billigt och gott att äta och dricka. Trevligt och öppet folk. Det finns en energi här som är påtaglig och som matchar de akrobatiska övningar deras tungor utför i munnen. Att Tyskland är EUs motor är inte svårt att förstå.

Europa är en kontinent svårt drabbad av ekonomisk kris och knäckt framtidstro. Men det Merkel man inte här.
.

O ack ack ack

Höjdarna i företagen har det inte lätt nu. Det är mycket grodor som hoppar ur deras munnar. Så där som händer när man råkar säga precis som man tycker, innan man hinner hejda sig.   

Först var det ordföranden i Svenskt Näringsliv, den där bryggeridirektören. Han fick frågan varför det är så få kvinnor i styrelser i Sverige. Han upplät då sin mun och sa att vadårå det finns ju knappt nåra begåvade kvinnor som man kan ha i styrelser, i alla fall har´nte ja sett nåra.

En storm av protester från ett hav av begåvade kvinnor, och män, drog då över landet. Och bryggeridirektören fick löpa gatlopp mellan alla morgonprogram i TV, där han fick förklara vad han egentligen menade, för det var ju inte meningen att han skulle ha sagt så där som han sa när han sa vad han menade.

Och så hoppade grodan vidare från bryggeriindustrin till färjeindustrin.

TV4 hade visat hur våld och sexualbrått nu blivit vardagsmat på kryssningarna som avgår varje helg från Stockholms hamnar. Den svenska polisen kan inget göra, för det är rederierna själva som har tillsynsansvaret ombord på färjorna.

Tallink Siljas personaldirektör, vi kan kalla honom Enfaldemar Enfaldigsson, intervjuades av Kalla Fakta om det ökande antalet våldtäkter ombord. Han upplät då sin mun och sa: ”Ja, kvinnorna måste ju tänka på hur mycket de dricker, de vet vart det kan leda”.
Ja, så kan det bli, när man försäger sig och inte hinner hejda grodan innan den avslöjar en.

Det som Enfaldemar tycker är alltså att det är ett elände det här med alla kvinnor som orsakar våldtäkter på färjorna. Kvinnor som dricker så mycket att det resulterar i våldtäkter. En skala tydligen från spiknykter kvinna till stupfull kvinna och vid spiknykter så är det inte okej att våldta henne men vid stupfull är det självklart att hon ska våldtas. Och så en stigande skala mellan de två ytterligheterna. Stigande alkoholintag = stigande okej att våldta.

Våldtäkterna helt kopplade till kvinnornas alkoholintag, inte till männens. Ansvaret för våldtäkterna helt kopplat till kvinnorna, inte till männen.

I en enda mening sammanfattar Enfaldemar Enfaldigsson ett flertusenårigt förtryck som män utsatt halva mänskligheten för: kvinnorna. 

Denna groda närmast av paddstorlek. Rederiets vd kastade sig i panik in i debatten:
”Den attityd till kvinnors alkoholintag som framkommer i TV4:s inslag står varken jag eller Tallink Silja som företag sig bakom. Uttalandet är oacceptabelt.” 
De kommer nu att ”hantera ärendet internt”. 

Ja, vd:n är väl en gammal kapten på böljan den blå. Och vet att om ett skott börjar ta in vatten så är det fara värt att läckaget sprider sig så att hela skutan sjunker, om man inte snabbt skadebegränsar. 

En gissning är att Enfaldemar nu kan se sig om efter ett annat jobb.

Men det kanske finns nåt inom bryggerinäringen?
.

Från kamel till dromedar

.

Den vidunderlige Hans Rosling.

Han benar fram med statistik hur det egentligen står till med världen. Sånt är rätt svårt. Och han presenterar det så man kan ta det till sig. Det är ännu svårare.

När det gäller extrem fattigdom har världen gått från kamel till dromedar. Det säger Rosling i en DN-bilaga i lördags.

”Extremt fattig” definieras som att ha mindre än 8 kr (1,25 USdollar) att leva på om dagen. År 1990 gjorde 45 procent av jordens befolkning det. En ohygglig siffra, om man tänker efter. Nästan varannan människa på jordklotet i extrem fattigdom!

Millenniemålet om den extrema fattigdomen var att den från 1990 till 2015 skulle halveras. Alltså att högst var fjärde människa ska vara extremt fattig. Kommer målet att nås? De flesta skulle väl gissa nej. Hans Rosling visar att målet redan nåtts. År 2010 var andelssiffran nere i 21 procent. 

Innan vi korkar upp champagneflaskorna och hurrar, problematiserar Hans Rosling detta. Här kommer kamelerna in. Dvs en kamel och en dromedar.

Sedan 1990, säger Rosling, har det skett ett lyft ur fattigdomen. Andelen extremfattiga har halverats. Men inkomstklyftan mellan de rikaste och fattigaste människorna har ökat. Däremot har klyftan mellan rika och fattiga länder minskat.  

Det där sista syns på flera sätt. Tjugofem tillväxtländer i Asien, Latinamerika, Afrika och Östeuropa står numera för över hälften av världsekonomin!

Så var det inte 1990. Då fanns en tydlig uppdelning mellan rika och fattiga länder. Inkomstfördelningen såg då ut som en kamel med två pucklar, en för i-världen och en för u-världen.

I dag går inte skiljelinjerna mellan länder, utan mellan individer. Inkomstfördelningen liknar mer en dromedar nu, med en enda stor puckel, dock mycket större än för 25 år sedan. Den fattigaste saten hela tiden längre ifrån den rikaste knösen. Samtidigt som det alltså totalt sett har skett ett lyft ur fattigdomen!

Knepigt. Men jag förstår mer hur det kan hänga ihop när jag tittar på de två ökendjuren. Tron om en bättre värld kan graciöst streta vidare till nästa oas. Och tron om en sämre värld tvärdör i närmsta sanddyning med en enda rossling. Eller om det heter Rosling.
.