Lägger mig raklång i klorofyllet och med ett vippande grässtrå mellan tänderna vidtar mitt dillande sålunda.
Heter det hall? Eller tambur? Eller vestibul?
Vestibul? När säger man det? Aldrig? Jo, nån gång. Eftersom det dyker upp så här. Men det är väl ett större utrymme än hall och tambur. Vestibul, det är väl på typ slott. Eller typ hotell.
Nöjd med denna knivskarpa analys av det ordet, vippar jag grässtrået lite till vänster och fortfar.
Tambur? Hrm, tamburmajor heter nåt. Ett militäriskt ord alltså. Nej, povelramelskt.
”Sch … en nyckel i tamburdörrn, jag hör den alltför bra” sjöng ju Povel i Gräsänkling Blues. Hmm, mycket med gräs i dag. Tamburen? Ett grevligt östermalmskt ord för hallen? Eller lite old world charm i största allmänhet? Jag lutar åt det senare, tänker jag, och lutar grässtrået lite åt höger. I ett dimhöljt minne tycker jag mig höra min far kalla det för tamburn.
Men idag säger väl alla hall. I alla fall om det inte är på slott, hotell, i Povels sångskatter eller förr i ti´n. Vi säger väl alla hall i alla fall, upprepar jag lite dill- och trallvänligt. Och, oops, varför tänkte jag inte på det, landskapet jag befinner mig i är ju i Halland! Hall-land. Här måtte finnas många hallar. Alldeles gräsligt många.
Och man vet inte vart denna nya tråd skulle lett mig, om inte det vippande grässtrået nu vikit av uppåt i obehaglig närhet av min näsa.
En erfaren bloggare vet alltid med osviklig precision när ett blogginlägg nått sitt fullödiga slut. Det är när ett grässtrå killar densamme på nästippen.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar