Nej, jag vet. Så hette den inte, den amerikanska motsvarigheten till
Barna Hedenhös.
Utan The Flintstones. Eller Familjen Flinta på svenska. Fred och Wilma Flinta.
Och Barney och Betty var grannarna och bästa vännerna. Några barn fanns inte
till en början. Det var påhitten mellan Fred och Barney det handlade om mest.
Prototypen var Helan & Halvan. Stor, skrytsam och enkelspårig mot liten,
blygsam och smart.
Själva handlingen var inte grejen i serien, bara typisk amerikansk komedi. Det
som lyfte det var de fina teckningarna. Och rösterna, perfekta för var och en
av rollfigurerna, inklusive skratten som de levererade som en punchline i de flesta av scenerna.
Och fantasin. Pickupnålen var en fågel som sänkte sin näbb över stenkakan.
Duschslangen var en elefantsnabel.
Flinta blev megastora. Sågs överallt ett tag. På skolrasten excellerade ungar i
att rita Fred Flinta med krita direkt på skolgården. Hans karakteristiska drag
lämpade sig bra till det, profilen, näsan, luggen, skäggstubben, den lilla
slipsen. Skickligaste av alla dessa småkonstnärer var ”Anna”, min polare från
4:an och framåt. Jag försökte härma utan framgång.
Familjen Flinta var en av de serier som man verkligen följde på TV. Jag minns en gång när
mamma och jag besökte mormor och morfar på Bergsundsgatan. Det drog ut på tiden
och jag liksom ryckte i mamma för att vi skulle gå, måste ju hinna hem till
Flinta, de hade själva ingen TV då. Och morfar blev sur när han märkte det.
”Jaså, ni vill inte stanna!”.
Och mamma satte sig hos morfar och försökte få
honom nöjd samtidigt som hon kände min frustration. Nu när jag tänker tillbaka
på det, skäms jag över hur egoistisk jag var då. Och det kämpiga för mamma,
sliten mellan en odräglig far och en odräglig son.
Namnoman som jag är, tänker jag på namngivningen i serien. Barney och Betty.
Fred Flinta. Alliterationen. Men Wilma Flinta. Varför då inte Fiona eller nåt?
Jo, serien dök upp första gången 1960, hela tolv år efter Barna Hedenhös´
debut. Och vad hände mer i världen 1960? Jo, OS i Rom. Och drottningen av kolstybb, med
guld på 100 m, 200 m och i korta stafetten, var Wilma Rudolph. En megastjärna
på idrottshimlen då. Jag känner på mig att det var därifrån Hanna-Barbera fick
namnet. Och jag känner också på mig att det i de faggorna även var många småwilmor
som blev dopbestänkta runt om i kyrkorna i Sverige.
Rom-OS 1960 har för mig en speciell nimbus, fast jag jag aldrig såg det direkt.
Glin som jag var.
Och ett grinigt glin också, med tanke på det där på Bergsundsgatan. Vad hade det gjort mig om jag hoppat över ett litet avsnitt av den där serien?
En tankeställare är på plats:
Att kritisera andra stackare,
det hjälper föga,
om bjälken inte går att se
i sitt eget öga.
.
tisdag 10 december 2013
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar