Den lidelsefulla månaden

Juli lider mot sitt slut.

Och lidit har vi alla.

De som inte gillar varmt, har lidit.

De som gillar varmt, men tyckt att det varit lite too much, har klagat på det, och fått dåligt samvete över att de klagat, och lidit av detta.

De som gillar varmt, även detta extremvarma, har förstått att denna Sahara-värme här uppe i nordligaste norden måste vara bara ett lyckokast just nu och kan aldrig återkomma, och känt att de desperat måste ta vara på vädret nu, och lidit av detta.

De som jobbat under juli har velat vara lediga när det nu varit så fint väder, och lidit av detta.

De som varit lediga under juli har pustat under värmen och inte orkat göra något av semesterdagarna, och lidit av detta.

Försäljare av terassvärmare, ved, yllekoftor, braskaminer och charterresor till solen har fått vidkänna en svår dipp i försäljningen, och lidit av detta.

Försäljare av solstolar, solglasögon, glass, läsk och kall öl, har inte kunnat hålla uppe tillgången i takt med efterfrågan, och blivit utskällda av arga kunder, och lidit av detta.

De som haft annat jobb än att jobba på varuhus (se föregående inlägg) har haft dövarmt på jobbet, och lidit av detta.

De som jobbat på varuhus (se föregående inlägg) måste ju nån gång åka hem efter dagens slut, och då blivit dövarma oavsett vilken rullande bastu av buss/tåg/bil de valt, och lidit av detta.

De enda som inte lidit under juli är de som jobbat på varuhus och efter dagens slut rullat ut en sovsäck framför nåt kylskåp och sovit över.

Och uppe i himlanom, där alla vädergudar och –gudinnor bor och hittar på vårt väder, där säger de till varandra: 
”Jaså minsann, de klagar på värmen, okej då ska de få som de vill. En riktig smällkall vinter, med minus jättemycket, från december månad. Nej november, säger vi.”

Och till vädergudarnas och –gudinnornas stora förvåning kommer då alla åter igen lida och knota. 
Utom möjligen försäljare av terassvärmare, ved, yllekoftor, braskaminer och charterresor till solen.
. 

Hatten och vatten

Samtal avlyssnat på stan.

- Hallå, konstapeln. Kommer man till hotell Icebar den här vägen?
- Jadå, det gör ni, men ni har en bit kvar att gå.
- Hur långt är det dit?
- Ja, åtminstone 2,5, skulle jag tro. Eller kanske 3.
- Kilometer?
- Nej, vattenflaskor. Av den där plastsorten, med skruvlock. Och som smidigt går ner i handväskan eller byxfickan. Utan vatten står man sig slätt en sån här dag. Se bara ut tre tobaksaffärer på vägen, där ni kan byta ut den tömda vattenflaskan mot en fylld.

- Jaha. Men måste man gå då? Går det ingen tunnelbana dit? Eller buss?
- Ta en rullande bastu? Ni måtte skämta, min gode man. Bäst är att gå. Och att hålla sig i skuggan där det går. Och nåt på huvet. Utan hatten står man sig slätt en sån här dag.
- Tack, konstapeln. Nu ska jag bara korsa Sveavägen och fortsätta.
- Sveavägen? Att korsa Sveavägen är ingen lek. Solen kan slå den starkaste till marken. Går du långsamt, tar det längre tid, och du blir varmare. Går du fort, går det fortare, men du blir ännu varmare. Och om du får dåndimpen, blir det ambulans, och tänk så het en ambulans är i det här vädret. Nä, ta småvägarna vetja.

- Men det här är ju inte klokt. Jag fick ju höra att det skulle vara kallare nu här i stan.
- Ja, det är det också. Har gått ner till 30. Det var 32 i går.
- På så sätt. Men då får jag be att tacka. Många fina tips jag fick av konstapeln. Jag lyfter på hatten för er!
- Nej för guds skull, behåll hatten på …

Och jag vet inte hur konversationen slutade. Själv pressade jag mig mot husfasaden, där en strimma skugga fortfarande höll stånd mot övermakten, och siktade med kisande ögon mot första bästa varuhus. Jag såg en där framme, kunde väl vara en knapp flaska dit. Utan varuhus står man sig slätt en sån här dag. Desperat på att shoppa loss? Nej, men dom har sån skön luftkonditionering där …
.

Heta nyheter

En av rikets två ledande kvällstidningar har idag följande nyhet på löpet:
Så sover du gott hela natten i rekordhettan. Med jättebokstäver. Och så med mindre bokstäver därunder: Forskaren: här är knepen som fungerar.

Men jag kikade inte inne i tidningen för att se vilka knepen var. Tyckte inte det behövdes, har ju tagit del av kvällspressens nya forskar-rön i olika ämnen förut. Så här lyder de nog.

Knep 1. Sov inte under tjockt täcke
Knep 2. Sov under tunt täcke
Knep 3. Ha inte rullgardinen uppdragen
Knep 4: Ha rullgardinen nerdragen
Knep 5: Ha inte värmeelementet påslaget
Knep 6: Ha värmeelementet avslaget
Knep 7: Öppna fönstret om det är varmare inne än ute
Knep 8: Stäng fönstret om det är varmare ute än inne
Knep 9: Tänk inte på något varmt, typ Sahara.
Knep 10: Tänk på något kallt, typ Antarktis
Knep 11: Räkna får
Knep 12. Om de är kalla förståss
Knep 13. Räkna inte får om de är varma
Knep 14: Om du räknar med att fåren är varma, räkna dem inte

Nånting i den stilen. Nej, förresten, såna här knep är alltid tio, så ta bort fyra av dem. De fyra längsta. För meningar i kvällstidningar. Får ju. Inte vara. För långa.

Och konkurrenten då, den andra av de två ledande kvällstabloiderna som ska orientera oss i det viktigaste som hänt ute i världen, vad svarar den med? Jo, jättebokstäverna på deras löp är: Hitta bästa Loppis-klippen.

Loppis. Låter lite tunt som svar på konkurrentens sovknep. De kunde väl drämt till med bantning i stället, varianterna på ”äta mindre - motionera mer” är ju outtömliga.

Eller varför inte virkrecept?
.

Draksådd mabamba 3

vi åkte mycket runt 

för att söka oss en bostad 

men det fanns ingen plats för oss 

i det skarpa ljuset 

snön hade fallit som socker i en skål 

vad hette jag i mitt liv? 

i vilken saga bjöds jag in? 

hur rinner jag mig själv som en 

natt genom strupen? 

nätter som reflekterande 

stenar om min hals 



vacker 

är grym båt 

vitnande in mot strand 

vacker 

är sol som natt har 

din mun av vatten och träd 

vacker 

är blixt i mitt stammande öga 

leende tiden som kysser och kysser 

döden ur din 

sommarröda mun 



det är miljoner 

fåglar i mitt bröst 

bredvid mig har barnet 

somnat i solen 

med huvudet mot en sten 

det ser ut som det 

blåser upp till storm snart 

jag blinkar fast 

jag blundar 

och bara 

sjunger den lenes sång 


.

Draksådd mabamba 2

jag lyfter handen till skydd 

det är det man gör när man 

skriver 

jag skriver på vad jag 

hittar en skrynklig papperskorg 

baksidan av ett tömt klotter 

en servett som kramar min hand 

och dator och skrivmaskin och 

griffeltavla och runsten och grottvägg 

omkring oss mumlande 

historier upp ur jorden 



faller grisslevind i ensamkyss 

faller vind i bleke 

stupets sug i 

magen 

orden bortklippta ur munnen 

flugan böjer sig ner för att äta 

var och en fiende 

var och en vän 

ur sten kommer friheten gro 

och skjuta tålamodets 

soldater upp ur jorden 



jag har som en stor 

längtan kan man säga eller det 

är som en stor 

vind som inte vill ge upp 

jag kunde stå lutad 

nära trottoaren 

grymbladsevig och tankevarm 

det alldeles gula 

i närheten av att du kommer 

men jag vet att det kommer att ta 

en oändlig ömhet av tid 



i kampen mellan 

evighet och bröd 

är bröd vinnaren 

och jag är myt och månsken 

och penna av långsamhet och 

sand 

man måste sitta still 

och man måste 

få glödgam rätt in i munnen 

annars finns det inte 

annars finns man inte 


.

/forts./

Draksådd mabamba 1

jag är ett poem av starka mödrar krumnattsböjd
ett barn som fötts ur historiens skum och
spolades upp på strand 

snubblad mellan is och stjärnor 

med slinga hat i 

sol av kärleks höjd och ung förbränning 

ord i det bruna 

mörkret som dricker snö 

jag heter bara Ja 

och är son av en 

sten och ett moln 



det första jag minns i mitt liv 

är att jag gick förbi en soptunna 

jag liksom knackade lätt på den 

den var inte min mamma 

men jag 

minns att jag med åren nästan 

kom att präglas på den 

som den rene klyvs emot smuts 

och läppar i blank lydnad 

håller upp sitt glas mot 

solen och fyller på 



jag har hittat en getmjölksgrotta här 

hälften häst och hälften människa 

till hälften förståndig till hälften galen 

löpte längs havet precis utom 

räckhåll för vågornas slickande bräm 

i det gyllene skinnet omkring mig och 

ena sandalen borta 

så man känner igen mig 

till minne av dan då en drottning av 

himlen bars fram över 

vatten 



här där verkligheten segrat 

och cementblandarna hojlar sitt 

blåa ljus genom parken 

och den nedsparkade sömnen från bänken 

samlar i hast sina skallrande
påsar och tänder
och den glimmande hunden som 

skräcken rakat naken 

hukar sig bakom nedsmetade 

registreringsskyltar i 

flykten som fräser grus 
.

/forts../



Den röda tråden

I augusti 2009 lade jag ut en dikt här som jag kallade Parafras i Vallersvik.

Det som den var en parafras på var den här dikten av Ferlin: 

Du har tappat ditt ord och din papperslapp,
du barfota barn i livet.
Så sitter du åter på handlarns trapp
och gråter så övergivet.

Vad var det för ord – var det långt eller kort,
var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu – förrn vi föser dig bort,
du barfota barn i livet.

Nils Ferlin, ur samlingen Barfotabarn 1944

Och min lilla parafras på den, skrev jag på förekommen anledning och lade ut här på Görans Penna den 9 augusti 2009. Den löd så här: 

Du har tappat din tråd och brännförmåga,
du barfota manet i viken.
Där flyter du utan din brännande låga
och det gör dig såklart besviken.

Vad var det för tråd? Var den lång eller kort?
Den hetaste någon skådat?
Tänk efter förrn vi föser dig bort,
du brännmanet utan trådar.

Och nu i år, den här sommaren fyra år efteråt, hände det på nytt nåt i viken. Som fick mig att gripa pennan igen. Och jag tänkte så här. Ferlins ömsinta ord om oss människor som pojken som tappat sin lapp och maneten som det inte är mindre synd om. Medvarelser på jorden. Som en röd tråd som, kan man väl säga, går från handlarns trapp till nu. En i så fall 70 år lång tråd.

För här är min fortsättning på detta, skriven nu:

Du har hittat din tråd och brännförmåga,
du brandgula manet i viken.
Där flyter du med en ny brännande låga
och lurar på nytt i viken.

Vad är det för tråd? Den är lång, inte kort,
och den hetaste någon skådat!
Nu är det du som föser oss bort,
du manet med brännande trådar.
.

Pojke som börjar på Q

Quintus som tyngs
av bara nio år
hoppar lätt en
decimeter upp i luften
högre än huset
huset gör inget
hopp alls vad
Quintus kan se

och han tycker
det är knäppt med
alla som går
in och ut genom dörren
själv går han bara
genom dörröppningen
för den är mjuk och luft
men dörren utav trä

Quintus provar också att
dyka under vattenytan
in i vattnet som
är där
mer sällan provar han att
dyka under vattnet
vem vill köra huvudet
in i packad sand

högt över
enen där borta
fladdrar en
fjäril som är gul

i sina drömmar
minns han ingenting
hans fickor är fyllda
av allt som rinner över

han lägger ett pussel
hans armar längs sidorna
och benen går han på
och bröstet en dörr för hemligheter

alldeles innan
Quintus ska somna
kommer fjärilen tillbaka
och han får följa med 
.

Den arme Neymar

Det pågår något slags tävling borta i Brasilien någonstans.

Jag har inte riktigt koll på vad det är för sorts tävling. VM i förlängning med straffspark? Eller VM i armviftning?

Det finns olika typer av gester när det gäller det där med armarna.

T ex ”men domarn, såg du inte hur nerdragen jag blev, blås domarn, solklaraste straffen i historien ju”-gesten. Den gör sig bäst sittande på baken med armarna utslagna i förtvivlad gest mot domaren. Inte gärna liggande på mage. Då är det svårare att slå ut med armarna i förtvivlad gest mot domaren. En framstående företrädare för denna armgest är Fred i Brasiliens lag.

Det fina med den här gesten är att man kan göra den så fort någon motståndare kommer i närheten, bara man väntar tills han är i alla fall någon meter ifrån. Att göra den när man står helt ensam på planen någonstans ser inte riktigt lika trovärdigt ut.

Ett annat populärt arbete med armarna är den försvarande backens, när han springer ikapp med en snabb anfallare från motståndarlaget. ”Jag rycker honom i tröjan så han ramlar, nä han fortsätter visst, då suger jag väl tag i hans axel och rycker den ur led, domarn märker nog inget”- gesten.

Om domaren trots allt blåser kan gesten kompletteras med ”va, JAG, skulle JAG ha gjort nåt, jag RÖRDE honom ju inte ens, jag kan inte ens ha ihjäl en fluga, fråga mamma bara, får jag ringa min advokat”-gesten.

Förbundskaptenerna vill inte vara sämre. I främsta ledet står där Punto, eller om han heter Pinto, ledaren för Costa Rica. Han har utvecklat armgesten till att gälla hela kroppen. Hans gest är ”hoppa jämfota tre meter upp i luften och samtidigt vråla och kasta sig upp i famnen på de trettio närmaste människorna som en femårig pojke, hela tiden skakande nävarna fram och tillbaka i extas”. Jag tror det är för att visa att han är glad. Gesten brukar infalla när en costarican tofflat in en boll mellan två stolpar. 

Vår egen förbundskapten Erik Hamrén verkar ha tagit intryck av det färgstarka kroppspråket. När han i TV-studion gör sina expertkommentarer beledsagar han klokheterna med att händerna flyger upp på ett innovativt sätt. En liten nackdel är att armviftningarna inte verkar vara ha så mycket med vad han säger att göra. Man grips av misstanken att det löper trådar från hans armar som någon osynlig ovanför plötsligt drar till i då och då.

Eller också är gesten ett listigt sätt att dra uppmärksamheten från vad han säger. Men han lyckas inte helt med det trolleritricket, för jag uppfattade att han vid ett flertal tillfällen sa att utgången av en fotbollsmatch påverkas mycket av att man gör mål. Jag skyndade mig att anteckna denna iakttagelse i en anteckningsbok.

Värdlandet Brasilien befinner sig dock i chock för tillfället. De är en av fyra länder kvar i tävlingen, men straffläggningssegern mot Colombia var en pyrrhusseger, deras största stjärna Nejmar skadades och är borta från resten av turneringen med fraktur på en ryggkota. Blev överfallen bakifrån av Colombias Juan Zuniga. Denne uttalar sig nu i pressen och säger ”det var ju en helt normal händelse på en fotbollsplan, hur skulle jag kunna veta att han kunde bli skadad bara av att jag sparkade honom med full kraft i ryggen?” Och så slår han ut med händerna i en kränkt Zuniga-gest.

Chockvågorna löper nu genom Brasilien, i alla fall genom deras nyhetsmedia. Hur ska de klara semifinalen mot Tyskland i morgon? Omöjligt! Det var ju Neymar som skulle göra´t, förverkliga drömmen för hela nationen, drömmen att vinna VM på hemmaplan! Han den störste! Den ende!

Och Nejmar gråter i rullstolen och säger att det är en mardröm detta, men att han tror och hoppas att de andra vinner guldet åt honom och Brasilien!

Men brassetidningarna sliter sitt hår inför fortsättningen av VM för nationens del.    

Eller i sammanfattning:

Neymar-dröm?
Nej - mardröm!
.

En dag som den här

Viken bär med sig vågor av barnens röster. Krabbor och flygmyror och de tunna getingarna som bara är flugor. 

Darrluft och hopvikta pappersservietter med rester av glasschoklad på, på långsam färd mot papperspelle.

Alldeles intill vattenytan flyger en tärna, stryker över, men dyker aldrig, vinglar upp med vingen och svävar iväg på uppvinden över bergsklippan mot solen.

Ord finns inte. Finns bara silade genom ljusblå juliluft.

Ett andra dopp. Vattnet av silke. Och titta på månen där mitt på dagen.

Jag öppnar en bok och stänger den igen. En sädesärla rinner över gräset.

Man tänker med huden en sån här dag. Alla ljud ligger som i lager på lager av kluckande sömn.

Eller också tänker man tankar. Men de når inte hjärnan.

Ord och sånt finns inte. Finns bara silade genom juliluften, ljusblå av branta hav.

.