Läste på Brunkan

Det pågår en kulturfestival i stan.

Folk som ställer sig på varann i mänskliga pyramider, rappare med symfoniorkestrar på GAT som samlar halva stan som publik, bloggare som har diktuppläsning, mat och cirkus och mycket katalanskt.

GAT? Ja så kallas Gustav Adolfs Torg så fort det är festival. Men vad var nu det andra jag skrev där? Bloggare? Diktuppläsning? Jag menar väl inte …?

Jo, faktiskt. Jag var med och läste dikter. Stadsbiblioteket hade öppen scen på Brunkebergstorg. Brunkan, alltså. Det där lite undangömda torget mellan Gallerian och Drottninggatan. En timme mellan 17 och 18 fick folk som slagit sig ner på Brunkans bänkar och gräsmattor lyssna till lyrik. Varje poet hade 5 minuter på sig. Och jag gick upp som nummer 2 av dem, 5 över 5 alltså.

Vilka dikter skulle jag välja? Ville inte bli torr i munnen, nervositeten ligger alltid på lur när man ställer sig på en scen så där, några av de rimmade blir bäst. Fem minuter, då får det bli två av de lite längre. Först den där ”EU-valet: aftermath” och sen ”Den blindes första sång”, båda finns ju här på bloggen också.

Jag läste. Muntorrheten höll jag tillbaka, behövde bara väta läpparna lite med tungan några gånger, den delen funkade. Den andra akilleshälen jag har, att inte våga titta på publiken, gick det sämre med, jag glömde helt enkelt bort det. Men jag tyckte att det jag läste gick fram, orden lämnade läpparna utan att fastna i torrhet, landade i dem som satt på bänkarna, satt eller låg på gräsmattorna.

Men jag var inte ”där” hela tiden. Har man en text framför sig, är det lätt att man glömmer att det är första gången publiken hör den. Man måste vila lite i texten, betona här och där, pausa då och då, hjälpa publiken med betoningar. Ibland misslyckades det, texten drog iväg, som om den snabbt ville komma till slut. Ungefär så där som en hund gör när den drar i kopplet, när man själv glömmer att det är jag och inte hunden som ska bestämma, hunden drar och och man själv dras med.

En lärdom jag drog. Kanske hade jag kunnat vila lite bättre i texten om jag vågat glutta upp från pappret då och då. Men jag ger mig själv godkänt. Det var ingen riktig fullträff, men jag tyckte att det var trevligt och jag tror också publiken tyckte det.

Både gammal och ung kan
slappa till dikter i Brunkan.
Jag hov bara upp min stämma
och kände mig som hemma.
Den ende som var min ovän
var den koppeldragande vovven.
.