Hu, båt av el

Till jobbet kan jag ta mig på många sätt, när jag tänker efter. När jag nu tar mig dit.

Jag kan åka buss + tunnelbana. Eller tåg + tunnelbana. Eller båt + gå en bit. Eller gå hela vägen, om jag har gott om tid på mig. Cykla förstås. Förmodligen kan jag simma till jobbet också, men det har jag aldrig provat.

Det senaste är att de bytt till elbåt. Båten är stor, som en stor fyrkantig låda. Luktar rent, verkar nybyggd och nypolerad.

Och tyst. Var är de vanliga ljuden man hör i en båt? Ett lågt susande av batterier är det enda som hörs här. Och liksom avskalat. Finns ju inget behov av bjälkar och jox, tydligen. Så det finns plats för stora fönster överallt. Plötsligt ser man så bra både till höger och vänster, samtidigt, ja nästan runt om.

Känns som om man är ute och flyter på ett stort tyst blad, ja inte helt tyst, som sagt, det susar lite, men stånkandet från båten är helt borta.

Som en tecknad film som man stiger in i som i en dröm, denna elbåt. Lite overklig jämfört med en ”vanlig” båt, som har ljud som växlar, som en människa på nåt sätt, det där gamla dunkandet som från ett människohjärta. Elbåten är som de där hubotarna i teveserien, de som såg ut som människor men gick på batterier.

Elbåt. Eller hubåt. Ej att förväxla med ubåt. Ska jag larma sjöräddningen eller kustbevakningen? Nej, det behövs nog inte. Det tysta bladet jag flyter på är nog redan indikerat på radarn. Nästan i sömn på väg till jobbet kan man flyta in i. Ordföljden i meningarna börjar också flyta lite.

En lätt duns! Vad var det? Gick sladden av? Jag tittar ut. Det är något vi närmar oss där framme, något som är en grad mörkare än hittills. Precis som jag misstänkte. Vi håller bara på att åka in i november.
.         

Sushi och Suchy

Första gången någon frågade mig, på 1980- eller 90-talet, om jag hade ätit sushi, vet jag inte hur jag såg ut. Klentrogen? Kanske chockad?

Lika gärna kunde de ha frågat: ”vill du ha dina Michailov, Petrov och Charlamov doppade i olja eller vändstekta i smör?” 
(Dessa tre herrar utgjorde Sovjets legendariska kedja på 70-talet.)

För Jan Suchy – med bara en liten avvikning i stavningen – hette nämligen en back från Tjeckoslovakiens guldålder i ishockey. Eftersom jag redan på den tiden var en namn-nörd, så minns jag att jag tyckte att hans namn var lite fjompigt. De andra tjeckerna hette saker som Vladimir Dzurilla, Arnold Kadlec och Jozef Golonka och så. Jan Suchy var ju inte mycket att komma med, tyckte jag. Men han var en av de största.

Han ingick i VMs All Star Team åren 1968-71. Fick Guldklubban för bäste spelare i Europa 1969-70. Utsedd till bäste försvarsspelare i VM 1969 och 1971. Och han var den förste europé som blev listad av NHL.

Jan Suchys spelstil var unik. Otrolig i försvaret, orädd och kastade sig ofta och täckte skott med kroppen, åkte därför på en massa skador. Var smart och snabb framåt, fungerade egentligen som en fjärde forward då, gjorde totalt 44 mål. Och han var back!

Det där året 1970 när han inte vann priset som bäste försvarsspelare, då var det Lill-Strimma Svedberg som vann. När Lill-Strimma åkte ut på isen för att hämta priset, åkte han först fram till Jan Suchy och klappade om honom och sa att om han fått bestämma skulle priset gått till Suchy! Men juryn bestod kanske av namn-nördar det året. Lill-Strimma är ju ett coolt namn.

Sådana tankar får jag varje gång jag beställer in den där japanska rätten. En liten lillstrimma av de tankarna i alla fall. 

Det här borde vara nåt för alla matprogrammen i teve att ta upp. För det måste väl finnas fler maträtter av det här slaget. I vilket lag spelade Stroganoff t ex? Och den där Jansson?
.  

Sissela och Sissela

Sissela, det måtte vara ett av de ovanligaste namnen i Sverige.
 
Men det finns här i landet, skulle jag vilja säga, en fantastisk komiker med det namnet. Fast då säger man ändå lite fel. Rättare är att säga att det här i landet finns två fantastiska komiker med det namnet.

Kyle och Benn.

Inte bara Sissela, alltså. Utan Sissela och Sissela.  

Sissela Kyle såg jag väl först i Parlamentet, tror jag. Apropå det programmet tror jag att hon sagt att hon först inte fick komma in där, kvoten var redan fylld, de hade redan en kvinna bland de sex komikerna i panelen. Men jag måtte ha hört fel. För det skulle ju innebära att SvT eller SvFyra eller vad de heter skulle köra med könsdiskrimering! Så kan det ju ändå inte vara. Hör man fem halvtråkiga panelgubbar där, måste det nog bero att lika många tjejkomiker varit förkylda eller brutit benet eller nåt.

Undrar lite hur många det finns med hennes bredd. Komik i ”Familjen Holstein-Gottorp” och tragik i ”Fröken Frimans krig”. Googlar man på henne ser man att det regnat priser på henne. T ex Karamellodiktstipendiet 2005. Och 5 guldmasker har det blivit. Och syssling med Cat Stevens är hon också, tydligen. Den världsberömde brittiske sångaren som på 70-talet konverterade till Islam och antog annat namn.

Det bästa jag sett Sissela Kyle i är på en soppteater 2001, då hon spelade i Anton Tjechovs pjäs Björnen. Man kom så nära hennes artisteri då. Och soppan smakade extra gott.

Sissela Benn (bilden), det första jag såg henne i var i komediserien ”Kontoret” på teve 2011. Henrik Dorsin hade huvudrollen och hon en av birollerna. Jag tänkte då att här har vi en kommande stjärna. Och hennes komedikarriär tog fart och sedan dess har hon synts överallt i teve. Komediserien ”Hjälp”. Kristallen-galan. Melodifestivalen. Och i serien ”Svensk Humor” tillsammans med hela humoreliten i Sverige.

En minnesvärd roll gjorde hon som mamma Knota i fjolårets julkalender ”Barna Hedenhös uppfinner julen”, där hon med lätt elegans tar kvinnorollen från stenåldern in i 2000-talet.

Snart gör de ett humorprogram på teve med nya komikerparet Sissela och Sissela. Kom ihåg var ni hörde det först.

Och samtidigt ser jag plötsligt en bild av de tre talespersonerna i Feministiskt Initiativ. En av dem heter Sissela Nordling Blanco, den som är känd framför allt som utvecklare av områdena antirasism, migration och likabehandling.

Inte bara Sissela och Sissela, alltså. Utan Sissela, Sissela och Sissela.

Det måtte vara ett av de vanligaste namnen i Sverige.
.

Om i ödslig skog ...

Om man blir förföljd av någon på en väg ska man vända sig om. Så där tvärt.

Då stannar den förföljande också. För det är svårt att fortsatta förföljandet om den förföljda står still och tittar på en. Man blir lite förvirrad. Ska man fortsätta förföljandet eller göra nåt annat?

Om den alldeles nyss förföljda då börjar gå mot den alldeles nyss förföljande kan ettdera av två saker inträffa. Den senare kan kasta sig in i ett intilliggande akaciesnår. Om det inte skulle finnas ett akaciesnår, i alla fall inte intilliggande, så blir det väl till att i stället stå kvar medan den alldeles nyss förföljda går mot en.

För den alldeles nyss förföljande kan ju inte plötsligt vända sig om och börja knalla i motsatt riktning, det skulle se konstigt ut. Att gå framåt då? Mot den som nu börjat gå mot en? Det gör man inte direkt, man tvekar. För hur ska man göra när man möts, liksom passerar varandra så där? Ska man vara tyst? Det är ju också konstigt. Man har ju nyss haft en relation, om än bara förföljande och förföljd. Ska man alltså säga nåt? Och i så fall vad? ”Hej. Vad tycker du om Pontus Gårdinger som ny programledare i Jeopardy?”

Nej, inget av de alternativen faller en på läppen så där direkt. Så man stannar till och bara står där.

Och en kråka, som med näbben ser ut som en boxare framifrån, kanske sitter högt upp i en tall ovanför och tittar ner på dramat där nere. Vred huvudet åt höger när den ena förföljde den andre. Stannar till med huvudet när först den förföljde stannar och därpå den förföljande. Och vrider huvudet åt vänster när den förre börjar gå mot den senare.

Och därnere börjar frågor krylla i kanske inte bara den ene utan i båda två. För nyss hade de ju en relation, förföljande-förföljd. Vad är deras relation nu?

För att lösa det hela är det nu enklast för den alldeles nyss förföljande att ändå vända sig om och börja gå i andra riktningen, med den alldeles nyss förföljda gående efter. För då har de ju samma relation som förut, bara omvänt, och slipper onödig förvirring.

Detta skulle kunna fortsätta ett tag, med stigande obehag hos den som går först. Tills den minns vad den som går efter gjorde när det var denne som gick först. Och då vänder den sig om! Så där tvärt.

Kråkan uppe i tallen inser nu blixtsnabbt att här kan han bli sittande hela dagen och vrida huvudet än mot höger, än mot vänster, än mot höger. Med ett klagande skri stiger kråkan mot himlen, med ett metalliskt sus kring vingarna. Över skogen med människor som gjort honom detta.

Kråkan Stefan.
.

Brännpunkt skärgården

Och här har vi fått tag i konteramiral U. Bååth. Så bra!

- Konteramiral U. Bååth: hur går jakten?
- Först vill jag tacka alla inblandade, alla våra salta gossar på de sju haven, alla mannar som gjort detta möjligt, alla – ja, jag tvekar inte att använda ordet – alla civilpersoner också som kommit med iakttagelser och-
- Men vilka är resultaten, vad har ni åstadkommit?
- Jag blir tårögd av tacksamhet över alla de indikationer som djupanalyserats och de konsekvensanalyser som iakttagits. Och häromsistens så observerade vi en hemlig spion på sjön, observationen ett resultat av outtröttlig spaning av Militära underrättelse- och säkerhetsstjänsten MUST och Säkerhetspolisen SÄPO. 
- Men det visade ju sig bara vara pensionären Ove som var ute och fiskade öring …
- Ja, men ändå. Man kan aldrig vara nog säker. Och öringarna har tagits i beslag. Kan ju finnas hemliga mikrofoner gömda i dem.

- Ubåten då, har ni hittat den?
- Mnja, det är ju en väldans massa vatten att leta över och ubåtar av den här kalibern utnyttar dessutom vattnet genom att inte ligga kvar på vattenytan utan gömmer sig under densamma, vilket försvårar spaningen. Och ubåten kan ju ha gått upp på land också, beblandande sig med lokalbefolkningen.
- Ubåten?
- Ja, alltså de tio i besättningen. För så många är det i ubåten. Det värsta är om de klär ut sig till Aftonbladet-journalister. Då kommer vi aldrig hitta dem. Om de nu inte röjs av sina simfötter. Journalisterna alltså.

- Men kan ni verkligen vara nöjd med uppnådda resultat så här långt?
- Jodå. Tänk på vilka signaler det här sänder till ryss-, jag menar till främmande makt. Så fort någon kränker vårt territorium så tvekar vi inte att sätta in alla tillgängliga resurser i en skoningslös jakt.
- Alla tillgängliga resurser?
- Ja, alla våra roddbåtar är bemannade, ja kanske inte alla, några var det mycket vatten i så vi fick ösa, men då ställde civilbefolkningen upp på ett självuppoffrande sätt.
- Civilbefolkningen?
- Ja, vi fick låna Oves eka. Han är en hygglig prick, förresten. Nu när han inte är hemlig spion. I kväll ska vi äta middag ihop. Det blir nystekt öring. Och så ska vi lyssna till Beatles ”Yellow submarine”. Det är en tjusig låt, tycker jag.

Och därmed var den exklusiva intervjun slut. Och konteramiral U. Bååth gick vidare med stora befälskliv, snirklande mellan fotoblixtar och framsträckta mikrofoner. 
. 

Fredagsprassel

Det var trångt och man stötte in i varandra när man rörde sig runt för att hitta sina kläder. 

Och man såg nästan inget, bara en svag glödlampa i mitten, nu när det var skarpt läge. Publiken som var bakom väggen fick ju inte se.

IKEAkassen där, i mitten av den min egen väska. Den blåa pärmen kände jag med handen där, fick lita på att telegrammen låg i rätt ordning i den, gick ju ändå inte att se nåt nu.

Festkläderna av, famlade upp dem på galge, flashdancekläderna på, sen myggan runt örona, mygganklumpen, lyste on-knappen rött, ja, ner i bröstfickan med den, munkkåporna på, som ett brunt tält försvann jag in i den. Gick ut bakvägen, runt huset, till huvudingången, därinne satt publiken, 340 st eller vad det var, vi åtta väntade tyst med luvorna över huvudet. När musiken startade, öppnade vi portarna och började gå, som en brun tyst ringlande orm mellan borden mot scenen. Årets cabaré hade börjat.

När väl föreställningen var igång smälte allt ner till ett nu. Plugga text ligger bakom en, de fåtaliga torftiga repen ligger bakom en, alla amatörmässiga förutsättningar ligger bakom en, all väntan ligger bakom en. Bara nu och här. Och jag.

Kanske därför man gör det. Det mindfulness som finns i en då.

Suset från publiken när vi åtta på scenen kastade av oss munkklädena och flashdancenumret började. Vi hade dem med oss. Några sångtextrader som vi killar missade gjorde inget, numret var lyckat och slutpunkten när M.L. och jag från var sitt håll kastade oss ner på knät framför de andra i slutgesten satt exakt. Lite märkligt, vid repen hade jag varje gång tvekat med att kasta mig ner så där, nu när det var skarpt så var det bara pang och självklart.

Efter numret var det stressigt klädbyte för mig, hann precis skala av mig flashdancekläderna och skala på mig telegramkläderna. Telegrampass 1, med B.W. som vanligt. Jag kände mig som en ärrig, erfaren domptör när publiken hängde med som i en skrattande hiss i ordvändningarna och intonationerna i telegrammen.

Efteråt bakom väggen behövde jag inte byta om, min nästa var telegrampass 2. Då hörde jag E.I. på scenen när hon framförde min sångtext om E.A. på låten ”Lena Anthem". Publiken i taktfasta handklappningar UNDER HELA LÅTEN. Då njöt jag. Och förstod.

Publiken är halva showen. Tillsammans med publiken blir de åtta på scenen proffs, fast de är amatörer. Proffs? Men såna får ju betalt! Ja, men applåder, jubel och stående ovationer är just betalning. Mer klirrande och prasslande än pengar.

Det var en av de saker jag förstod i fredags när jag stod bakom väggen och lyssnade när E.I. och publiken bar fram ”Lena Anthem” till nya gemensamma höjder. 

En vanlig dag på jobbet alltså.
.

Frukost med skuggor

(prassel)



friheten 

från dom vita piskorna

och dom svarta kedjorna 

är en brunn 

där vattenytan sjunker

om ingen rör den

men stiger i takt med att

någon dricker



även om du måste falla 

på knä för att göra det



(tugg)



du är en människa 

det är ingen botten i dig 

du är så som en brun brunn 

där det du känner och tänker flyger 

i vida svängar som svarta och vita fåglar 

vilda sorgsna skränande stumma stora små svarta och vita fåglar
flygande i dina landskaps vikande landskap 


slumpvärldar som vidgar och vidgar sig 


som om texten på mjölkpaketet grepe vitt om Vintergatans mjölk



(svälj)
.

Jag är som Liechtenstein

Matchen Sverige-Liechtenstein var spännande en liten stund. Nämligen innan matchen började. 

Själva matchen var en gäspning. Men den där stunden alldeles innan rymde all dramatik och spänning man kan tänka sig!

För då förstod man att ett fatalt misstag skett av de svenska arrangörerna. De trodde att det var England som vi mötte! När gästlagets nationalsång skulle spelas tonade plötsligt ”God save the queen” ut över Råsun … förlåt, Friends fotbollsstadion. Så oerhört pinsamt!

Men gästlaget visade i denna prövningens stund inte en gnutta upprördhet eller förvirring. Med stor fattning och proffsighet låtsades de som det regnade och klämde i och sjöng sången som om det var det naturligaste i världen. På sitt eget språk tyska, förstås.

Min respekt för detta furstendöme i centraleuropa bara ökade när jag förstod att spelarna sjöng samma tyska ord dessutom, de stod inte bara och rabblade dürfen können mögen och de andra modala hjälpverben, för att inte de svenska arrangörerna skulle tappa ansiktet.

Hur gjorde de det? Någon kusligt snabb till tankeläsning gränsande sensibilitet som utvecklats i de syrefattiga alpsluttningarna? Denna mystik hängde över hela matchen som ett ruvande moln.

Och efter den styvmoderliga behandlingen av gästerna nöjde sig det blågula hemmalaget med en blott 2-0-seger. Fler mål hade bara varit ofint.

För att tränga till botten i nationalsångsmysteriet ägnade jag mig efter matchen åt uppsökande journalistik. D v s jag googlade. Hrmf, vad är detta? Liechtensteins nationalsång ÄR ”God save the Queen”, alltså den sången. Fast med tysk text. Ober am jungen Rhein heter den då.

Det är inte det enda anmärkningsvärda med detta land.

Liechtenstein har schweziska francs, också. Ett land som alltså kör med språket från Tyskland, nationalsången från England och valutan från Schweiz. I framkant på internationalismen, verkligen. Som om Sverige skulle sjunga Ja det er et yndigt land på serbokroatiska och betala med klingande zloty. Låter onekligen som en tanke. Och Det Tredje Partiet hade väl fått kollektivt slaganfall då.

Det där med nationalsången då. Melodin är gammal, upphovsman okänd. Ober am jungen Rhein har varit Liechtensteins nationalsång sedan 1920. I många år alltså. Men engelsmännen var förstås först på plan här. God save the Queen (eller i förekommande fall King) har varit Englands (och Storbritanniens etc) nationalsång sedan 1745. Tyska texten kom till 1850 av en Jakob Josef Rauch.

Jag känner igen det där med att skriva ny text på gammal melodi. Har själv gjort det i alla år till cabarén på jobbet. Hur många låtar är jag uppe i nu? Mellan 60 och 70 nånstans. Får räkna närmare efter nu på fredag. För då har vi en ny cabaré. Som hänger över hela veckan som ett ruvande moln. 

I morgon genrep och så ska jag till Buttericks och köpa lösmustascher. Nynnande på den serbokroatiska nationalsången Det er et yndigt land ...
.

Innan klockan slår 13

Hon såg sig runt på de andra sjutton i rummet.

OK, vi börjar med er fem. Vad säger ni?
Delfinen tog till orda först: Assia Djebar, för att Algeriet är Afrika fast lite i norr, och Afrika är på tur nu, och så kan hon göra film också.
Surikaten skakade på huvudet: Nej, Mircea Cartarescu, rumäner med romaner har aldrig fått, dessutom rimmar det.
Arapapegojan: Nej, en riktig poet står det på min lapp, Adonis.
Berglorin avbröt: Nej, Nawal El Saadawi från Egypten, för Göran Greider gillar henne.
Mullvaden lyfte sitt huvud lite och mumlade: Thomas Pincheon, en djuping, så ingen kommer läsa honom, vilket är det viktigaste kriteriet för priset.

Hon suckade. OK. Alla har olika namn alltså. Nåväl, lägg era lappar på bordet.
Ni fem vid andra bordet, då, vad har ni?

Chimamanda Ngozie Adichie, sa chihuahuan direkt: nigerianska, och dessutom har hon varit hos Jessica Gedin på Babel.
Näsapan kliade sig om nosen, verkade väldigt förkyld i dag: Philip Roth, säger jag, kommer ju från New Jersey där Frank Sinatra föddes, och Strangers in the night har man ju stuffat till.
Den svart och vita flugsnapparen kvittrade nu: ack nej, ack nej, Svetlana Aleksijevitj, en vitrysk-ukrainska måste ligga rätt i tiden.
Sidensvansen bredvid kvittrade nu emot: jag säger bara en sak, Joyce Carol Oates, hon har skrivit om Marilyn Monroe, vad säger ni nu då?
Näbbmusen tog munspelet från munnen och pep till: Bob Dylan, the times they are a-changin´.

Alla olika ni också! Hon suckade nu ännu djupare. Det här blir svårt. Nå, lägg era lappar i högen där. Och nu sista bordet, vad säger ni fem?

Kanadagåsen tog bladet från näbben: Margaret Atwood förstås, allt gott kommer från Kanada.
Rödhaken: nej nej, Amos Oz, en israel som förordar tvåstatslösning måste ju-
Hasselsnoken avbröt: va ere me er, Haruki Murakami är självklar, hur svårt kan de va?
Dvärgkaninen: må så vara, men min röst faller på Ngugi wa Thiongó från Kenya, hon verkar snäll, eller han, hur han nu uttalar sitt namn, eller hon.
Kärrsköldpaddan: nej, Richard Ford har jag skrivit på min lapp, den bäste av dem alla, tycker jag, dessutom den enda jag läst.

Tack, men snälla nån, har ni precis varenda en av er olika namn? Och snart är klockan 13. Men här ligger en till lapp: va? Zlatan Ibrahimovic! Vi har inte tid med en massa skämt idag! Vem har skrivit det här?

Knäpptyst i rummet. 

Swisch! Otåligt kastade hon lappen på golvet. Men dig har jag ju glömt, guldhamstern, vad har du?
Guldhamstern viskade försiktigt: Ko Un, sydkoreanen.
Mycket bra namn, utropade hon. Och guldhamstern putsade morrhåren förtjust.

Visst ja, du också, Kattungen, få se på din lapp. Alice Munroe! Hon har ju redan fått priset!
Kattungen: ja men hon var så bra, tyckte jag, hon kan väl få en gång till?

Hon sträckte nu på sig. Tack, alla sjudderton, men nu bestämmer jag! Och så valde hon noga ut en av lapparna och gick mot dörren.

Pang! Då nös näsapan som en explosion och alla papper i rummet flaxade till och dansade runt tills de landade på golvet!

Det också! Hon fick böja sig ner och rota och med pappret i handen störtrusade hon till dörren. Och gick ut genom den precis då klockan slog tretton.

Där stod hon nu, Akademiens ständiga lemur, framför ett hav av media från alla världens hörn.


Och årets nobelpris i litteratur går till ... hon sneglade på lappen och bleknade, hur hade det här gått till, och han hade ju inte ens skrivit boken själv, bara berättat, och hur ska han kunna hämta priset med hälen sin, men Svenska Akademiens ständiga lemur svalde bara, som det proffs hon var, och läste namnet.

Ett ”äntligen” tjöts genom rummet. Alla vände sig om. Det var Erik Hamrén.

.

Zlatan och floden Styx

Från den uttömmande analys av kvällstidningarnas samhällsjournalistik som jag gjorde i förra inlägget, övergår jag nu till en uttömmande analys av ett helt annat område. 

Nämligen kvällstidningarnas sportjournalistik.

Det finns likheter.

Inte så att sportjournalisterna ägnar sina tidningsspalter åt att kasta dynga på ledarna eller idrottsstjärnorna så att dessa får sparken. Så gör de inte. Och det gör inte sportjournalisterna i radio och teve heller. Det som journalisterna inom sportens värld vill är en och endast en sak: Sveriges bästa. D v s guldmedalj i OS och VM. Eller åtminstone i EM.

För drevjournalisterna är Sveriges bästa helt ovidkommande, så länge man inte kan sälja tidningar på det.

Men en likhet är ytligheten. Vem vann av Stefan och Fredrik i duellen? Den politiska rapporteringen närmar sig snabbt idrotten. Politik reduceras till två personer som saftar på varann i en ring.

Och det ytliga inom sportjournalistiken är särskilt tydligt just nu. I morgon spelar Sverige fotbollskval mot Ryssland. Och försnacket inför den matchen har reducerats till Zlatans häl. Han har ont i den. Och tidningarna mal på och mal på. Hur mår hälen idag? Han kan väl spela? Säg att han hinner bli frisk och kan spela! Man får intrycket att vårt lag består av en enda spelare.

Men han är ju bäst! Det är ju han som gör målen! Nej, det är inte sant. När Zlatan spelar och är frisk, ja då är det oftast han som gör målen. De andra spelar då i skuggan av den store. Men utan Zlatan har vi andra gudabenådade spelare som kan göra mål och avgöra matcher, om de får chansen. Oftast har de inte fått chansen, utan Hamrén har bara kört med de gamla namnen, fotbollsharvarna, slitvargarna. Ungtupparna kastas in när det är fem minuter kvar av matchen, då tycker Hamrén att han gjort storverk för förnyelsen.

Vad säger jag alltså? Har vi andra gudabenådade lirare förutom Zlatan? Ja, Erkan Zengin. Och Aleksander Kacaniklic. Och Nabil Bahoui. Och Branimir Hrgota. Och Albin Ekdal. Och John Guidetti. Alla målfarliga och unga. Framtidens spelare. Vi hade också en svensk som i fjol vann skytteligan i VM för U-21-landslag: Valmir Berisha. Och hela Malmö FF är glödheta med Markus Rosenberg i spetsen.

Bara sagt som ett litet tips till Erik Hamrén. Om han ett ögonblick kan ta blicken från de senaste röntgenbilderna på Zlatans häl.

Akilles var bara sårbar i hälen, där hans mor, havsnymfen Thetis, höll honom, när hon doppade honom i floden Styx.

Fotbollens akilleshäl är nu Erik Hamréns räddhågsenhet att släppa taget om veteranerna i landslaget och släppa in de unga som står redo att ta över. T ex nu i morgon mot Ryssland.

Och med en sinnebild av Hamrén som havsnymf över upprörda vågor slutar jag här min uttömmande analys av sportjournalistiken i Sverige. 
.

Målande journalistik

Åsa har målat med fel färg.

Sverige har en ny regering och startskottet har gått för våra två aftontidningar om vilken av dem som har den bästa nyhetsbevakningen av detta. D v s vem är först med att skapa ett drev som får någon minister att avgå?

Gräva i kvitton, intervjua skattmasar och grannar, hänga i krokig arm utanför sovrumsfönster, nåt godis måtte vi väl få in på nåt sätt, nåt att bygga vidare på? The game is on.

Åsa har målat med fel färg.

Se där vad en av de två tidningarna, den med insekten på förstasidan, fått fram nu. Åsa Romson har bottenmålat sin båt med en giftig och förbjuden färg. Låt vara att hon trodde att färgen var ogiftig och tillåten, låt vara att det var hennes make som köpte den och inte hon, låt vara att de fått intygat från inköpsaffären att färgen var godkänd. Och att hon öppet visat bilder på den målade båten och att hon ber om ursäkt för att hon missat detta. Artikeln är ändå lång och upprördheten bubblar över raderna.

Vad är det för färg? Vad heter färgen? Var du med och valde färgen? Journalistens frågor smattrar och ska väl föra tanken till Bob Woodward och Carl Bernstein som fick president Nixon att avgå 1974.

Målningsdådet är dock inte så där dagsfärskt. Åsa och maken med vänner målade båten 2011, men inte bara då, utan – och här riktigt suger tidningen in andan innan de släpper bomben – även i början av 2013!

Artikeln lyckas kanske inte helt förmedla intrycket av att miljöministern står till midjan i gift som hon med ett ondskefullt leende skyfflar ut i hav och vattendrag. Mer måste till. Man får sätta hoppet till kvittogrävningarna och luskandet hos grannar och myndigheter. Någon mer smutsig byk måste hon väl ha i nån garderob? I värsta fall får man väl komma med antydningar och hoppas att bundsförvanten KSA hjälper till med resten, alltså den Kungliga Svenska Avundsjukan.

På redaktionen hos den andra kvällstidningen, den utan insekt på förstasidan, gnisslar man tänder och gnuggar man geniknölar. Vad blir deras motdrag? Jaga samma villebråd som konkurrenten? Eller någon av de andra? Det finns ju 23 st till i regeringen. The game is on. 

Fast – det får nog erkännas – Washington Post hade det mycket lättare 1974 än vad våra två tappert kämpande nyhetsdrakar i Sverige har det idag. För Washington Post behövde ju inte hitta på.

.

Swing med Cesar i Rosenbad

Mediesurret har nu lämnat den fråga som skakat nationen i dess grundvalar, nämligen frågan om klipp i Långstrump.

Och ägnar sig idag åt en annan fråga, som förvisso inte är av samma dignitet, men som ändå kan ha ett visst marginellt intresse, nämligen regeringsbildningen.

Hur gick det med den? Jag tror jag slår en pling och får en inside analys.

P-l-i-n-g.

- Hallå, detta är Oberoende Opinionskonsult Osvald Osvaldsson.
- Hej, Ossie. Nya regeringsbildningen idag, har du några kommentarer?
- Jaså, den. Ja, ministrarna blev väl som väntat. De flesta hade ju redan blivit utsedda av kvällstidningarna. Magdalena finans, Hultqvist försvar, Wallström utrikes, Damberg industri och Romson miljö. Lövis behövde bara komplettera med lite poster som gymnasieminister och så.

- Blev du förvånad över det?
- Närå, jag bara satt och lyssnade på vem som skulle bli förskoleminister, men jag hörde inget namn. Det kanske kommer i morgon. Fast i stället kunde man ha samlat allt skola och sånt i ett stort pisa-departement. Det hade jag själv lutat åt. Och bra att en sångerska kom in.
- Sångerska?
- Ja, på kultur.
- Jaha, du menar Alice Bah …
- Jaså, var det hon? Jag trodde att det var hon den där med Swing it magistern. Men strunt samma vilken Alice det blir. Huvudsaken att hon navigerar rätt när det gäller den komplicerade Långstrump-härvan.

- Inga utnämningar annars, som var överraskande?
- Nä, inga. Utom statsministerposten. Den hade jag trott skulle gå till någon på Aftonbladet.

- Vad gör statsminister Löfven just nu?
- Lövis? Ja han håller just på att öva sig att gå på promenad, han får bra träning i jobbet av sitt favvisprogram Cesar Millan, mannen som talar med hundar. Vänta, jag riktar mobilen mot Lövis så kan du höra själv:

Ja, ni tre, Jonas, Åsa och Gustav Fido, ni går till vänster om mig. Och ni andra på min högra sida. Gå fint, nu, alla sex. Nej, Annie, sluta skälla. Och bit inte Jonas. Åsa och Björkis, inga tjuvnyp hela tiden, vad har vi sagt om det. Titta på Göran Lägghund, se hur fint han går, så ska det se ut.

- Du hörde, va? Och ändå är att gå på promenad en piece of cake. Kom igen när dom alla ska ner i Harpsundsekan.

Pling och slut från Oktober-roende Opinionskonsult Osvald O. Osvaldsson.
.