Då stannar den förföljande också. För det är svårt att fortsatta förföljandet om den förföljda står still och tittar på en. Man blir lite förvirrad. Ska man fortsätta förföljandet eller göra nåt annat?
Om den alldeles nyss förföljda då börjar gå mot den alldeles nyss förföljande kan ettdera av två saker inträffa. Den senare kan kasta sig in i ett intilliggande akaciesnår. Om det inte skulle finnas ett akaciesnår, i alla fall inte intilliggande, så blir det väl till att i stället stå kvar medan den alldeles nyss förföljda går mot en.
För den alldeles nyss förföljande kan ju inte plötsligt vända sig om och börja knalla i motsatt riktning, det skulle se konstigt ut. Att gå framåt då? Mot den som nu börjat gå mot en? Det gör man inte direkt, man tvekar. För hur ska man göra när man möts, liksom passerar varandra så där? Ska man vara tyst? Det är ju också konstigt. Man har ju nyss haft en relation, om än bara förföljande och förföljd. Ska man alltså säga nåt? Och i så fall vad? ”Hej. Vad tycker du om Pontus Gårdinger som ny programledare i Jeopardy?”
Nej, inget av de alternativen faller en på läppen så där direkt. Så man stannar till och bara står där.
Och en kråka, som med näbben ser ut som en boxare framifrån, kanske sitter högt upp i en tall ovanför och tittar ner på dramat där nere. Vred huvudet åt höger när den ena förföljde den andre. Stannar till med huvudet när först den förföljde stannar och därpå den förföljande. Och vrider huvudet åt vänster när den förre börjar gå mot den senare.
Och därnere börjar frågor krylla i kanske inte bara den ene utan i båda två. För nyss hade de ju en relation, förföljande-förföljd. Vad är deras relation nu?
För att lösa det hela är det nu enklast för den alldeles nyss förföljande att ändå vända sig om och börja gå i andra riktningen, med den alldeles nyss förföljda gående efter. För då har de ju samma relation som förut, bara omvänt, och slipper onödig förvirring.
Detta skulle kunna fortsätta ett tag, med stigande obehag hos den som går först. Tills den minns vad den som går efter gjorde när det var denne som gick först. Och då vänder den sig om! Så där tvärt.
Kråkan uppe i tallen inser nu blixtsnabbt att här kan han bli sittande hela dagen och vrida huvudet än mot höger, än mot vänster, än mot höger. Med ett klagande skri stiger kråkan mot himlen, med ett metalliskt sus kring vingarna. Över skogen med människor som gjort honom detta.
Kråkan Stefan.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar