Busen Fabian



Jag tänker på Fabian, busen.

Han gillade kalla sig så.

Skålade muntert i krusen.

Och bryta arm var han baddare på.



Med en sådan bångstyrig man

fick ju bylingen problem.

Men ur busens nävar rann

de sköraste poem.



Han var vårdaren av vår sorg.

En skönhet som kom till byn.

En fattig gumma på ett torg

hon lyftes av Fabian i skyn.



Honom kan man ännu se

där han står i högtidsdräkt

utanför Klaraparkens café

med en fimp som verkar släckt.



Dit vill jag nu bege mig.

Lifta med fantasin.

Sätter mig där ingen ser mig

och lyssnar till Nils Ferlin.


.