Hallands helium


Jorå men visst har jag boat in mig. Jag har tagit Varberg i min famn och Varberg tagit mig i sin. I alla fall så kändes det så när jag fick en dikt intagen i en av de lokala tidningarna här. Hallands Nyheter heter den. Inte dikten alltså. Utan tidningen. Fast dikten hette faktiskt något snarlikt. Hallands helium. 



När man läser den kanske man känner igen den. Det är i så fall inte så konstigt. Det är en av mina gamla dikter som jag gjort om lite, tagit bort och lagt till. För det är okej att att stjäla dikter, bara man stjäl från sig själv. Och det är lättare att fråga sig själv om lov därtill. Än om det är nån annan än sig själv, menar jag. Går fortare också på nåt sätt. Och någon upphovsrättslig tvist behöver man ju inte heller befara, varken som målsägande eller kärande. Dessutom har jag förlåtit mig själv.




Hallands helium

jag tror på de luggslitna dagarna och deras lessna och

stormande händer

som tar dig under hakan och säger att du är orden och de vilda
sagorna och alltid har jag älskat dig



jag tror på de vita träden som huggits ner av brådskan

och reser sig av långsamheten



jag tror på mesar som klungar ihop sig så många

på telefontråden att de kan tas för en örn



jag tror på hundöron i böckerna och oavslutade ögonblick

som dimper i golvet med smörsidan neråt



jag tror på maskrosen som vänder sina finniga kinder mot

frosten och säger att nu



jag tror på sluddriga frågetecken som flyger som nyväckta

fladdermöss i den orangea natten utan svar



jag tror på mannagrynsgröten när den fräknig av kanel

närmar sig din mage



jag tror på väldigt konstiga ord som kryper som

skalbaggar längs väggarna när den kloka klockan somnat



jag tror på kalifen av sand när han stiger av och låter

kamelen gå i bet runt torget i Varberg



jag tror på huvudskakningar när de slutar skaka sina

hundra huven och rullar ut en enda vrålmatta av ja



jag tror på tandlösa haltande gubbar och gummor som

himmelkantiga av liv hittar en dörr de aldrig sett



jag tror på den spetälske älskaren som reser sig och

pekar att här är det väldigt mycket ljus



jag tror på buckliga burkar som hissar segel på segel

i rännstenen



jag tror på de luggslitna dagarna och deras 

lessna och stormande händer

som tar dig under hakan och säger att du är orden och 

de vilda sagorna och alltid har jag älskat dig

.