jag trodde att
tiden alltid skulle räcka till
det verkade finnas
så mycket av den
jorden snurrade som en
äggvisp i rymden
det var så tiden blev till
vispades fram i den
runda rymden
och pösiga av
tid följde vi med
jag visste inte alltid vad
tiden skulle räcka till
det tog
lång tid för mig att födas
och över min kudde gick den
döende solen upp
jag vet inte hur många
skymningar som frågat mig
efter vägen
men vågorna har färdats i miljoner
mil till sitt hav
och klockan är väl juli ungefär
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar