Lucka 2 - to bedre

Jag vet inte riktigt hur det där var. 

Men den norske tränaren sprang väl ut precis när den norske skrinnaren passerade och höll upp två fingrar och vrålade ”to bedre enn Kuppern!” Eller tre fingrar och ”tre etter Per Ivar Moe!” Eller nåt sånt.

Framför allt det där ”to bedre enn Kuppern” fastnade. Det var så jag kallade den där sporten hastighetsåkning på skridskor. Ja, inte bara jag, förresten. Tecknar-Anders, den gudabenådade konstnären med ritstiftet, skrev också ”to bedre” i sina teckningar, jag tror att det var han som myntade det.

Den upphetsade ivern som de norska skrinnartränarna hade när de delgav mellantiderna till de där som åkte runt, runt …. Som svensk log man lite åt det där hängivna, men i hemlighet var man väl likadan.

Konstig sport det där. Åkarna åker runt, runt. En massa varv om det är 5 000 meter. Och en jättemassa varv om det är 10 000 meter. Obeskrivligt tråkigt. Om det inte var för en sak. Siffrorna.

Det här var ju Norges sport. Hollands också, förstås, men det var grannlandet som var vår trätobroder. Det var Knut ”Kuppern” Johannesen, Fred Anton Maier, Guttorm Guttormsen, Per Ivar Moe. Tveksamt om vi överhuvudet taget hade en enda svensk där. Så plötsligt 1963 dök en 19-årig Jonny Nilsson upp ur dimman runt isovalen i Karuizawa som världsmästare!

Då ändrades allt. Det enformiga runt-runtandet blev plötsligt magiskt av mellantider, bästatider. Framför allt det tråkigaste av allt, långloppet 10 000 meter, blev en isande nagelbitare av spänning.

Orsaken var en och endast en sak: en trollkarl till kommentator vid namn Lars-Gunnar Björklund, han på bilden här uppe. Han hade kollen på alla tider och siffror och höjde ”to bedre” till skön konst.

Man behövde inte ens se det hela på teve längre. Den kunde man knäppa av, så blev man inte störd av alla som åkte runt i varv på varv med händerna på ryggen i den där lumbagoställningen. Och höra på Lars-Gunnar på radio i stället. Det räckte med att lyssna till hans resonerande, blommiga, siffriga röst.

”Jonny måste nu åka sista varvet fyra tiondelar raskare än han någonsin gjort, för att ta guld. Norska publiken håller andan på läktaren. Klockan ringer. Nu tar han ner vänstra armen!”

Och hemma framför radioapparaten reste sig då håret på mitt 13-åriga huvud.

.

Lucka 1 - ett ljus

Förr i världen när jag var liten gjorde jag julkalendrar. 

Den inlevelseförmåga jag visade prov på när jag totade ihop de sneda och vinda luckorna var ingenting mot den inlevelseförmåga jag visade prov på när jag öppnade dem: ”åh, titta, var det en sån bakom luckan, det hade jag ingen aaaaning om!” 

Lite mindre förr i världen fortsatte jag att göra julkalendrar åt mina döttrar när de var små. Den inlevelseförmåga de då visade prov på var beundransvärd: "nä men pappa, en egenritad julkalender med sneda och vinda luckor som man kan se igenom vad det är för nåt ritat där bakom, preciiiiis vad vi önskat oss!"

Nuförtiden hinner jag varken göra eller köpa några julkalender till barn eller barnbarn. Jag blir överraskad varje gång vi går in i december, neeej har jag missat det i år igen!

Så nu tänkte jag börja här i bloggen i stället. Och för att vara alldeles säker på att hinna, så börjar jag redan nu i november.

Lucka 1, vad brukar det vara bakom lucka 1? Ett ljus förstås. Det är det klassiska. Ljuset som lyser upp det plötsliga mörkret. Och tittar man noga på ett ljus, ser det också ut som en etta.

Allting börjar med en etta. Det den första lägenhet man har. Sen föds man. Ut i mörkret. Jag föddes i januari. I lägenheten fanns ju ingen öppen spis och sånt, eld för mig var att titta på ett ljus. Vilken färg hade ljuset? Flackande blått och rött och orange, men framför allt gult. Gult, min lyckisfärg.

Jag föddes i januari. Mamma avled i januari, två dagar innan hon skulle ha fyllt 90 år. Jag var vid hennes minneslund i dag. Oj, vad många ljus det var där! Och hur många människor! Mitt begravningsljus och ljungblomman smälte samman med alla andras! Skymning och många människor som gick omkring runt lunden och ljusen var som en symfoni för ögonen. En blev gemensam. Jag stod och tänkte på mamma och hennes liv.

Och i den stämning som där var, lirkade jag upp en lapp, där jag skrivit upp den där lilla dikten på fyra rader. Och läste. Lite tyst. Men läste.
  
vi som var dina barn förstod knappt
hur länge du varit fången
vi vakade länge fast det gick snabbt

du lyfte som en fågel ur betongen
.

Hu, båt av el

Till jobbet kan jag ta mig på många sätt, när jag tänker efter. När jag nu tar mig dit.

Jag kan åka buss + tunnelbana. Eller tåg + tunnelbana. Eller båt + gå en bit. Eller gå hela vägen, om jag har gott om tid på mig. Cykla förstås. Förmodligen kan jag simma till jobbet också, men det har jag aldrig provat.

Det senaste är att de bytt till elbåt. Båten är stor, som en stor fyrkantig låda. Luktar rent, verkar nybyggd och nypolerad.

Och tyst. Var är de vanliga ljuden man hör i en båt? Ett lågt susande av batterier är det enda som hörs här. Och liksom avskalat. Finns ju inget behov av bjälkar och jox, tydligen. Så det finns plats för stora fönster överallt. Plötsligt ser man så bra både till höger och vänster, samtidigt, ja nästan runt om.

Känns som om man är ute och flyter på ett stort tyst blad, ja inte helt tyst, som sagt, det susar lite, men stånkandet från båten är helt borta.

Som en tecknad film som man stiger in i som i en dröm, denna elbåt. Lite overklig jämfört med en ”vanlig” båt, som har ljud som växlar, som en människa på nåt sätt, det där gamla dunkandet som från ett människohjärta. Elbåten är som de där hubotarna i teveserien, de som såg ut som människor men gick på batterier.

Elbåt. Eller hubåt. Ej att förväxla med ubåt. Ska jag larma sjöräddningen eller kustbevakningen? Nej, det behövs nog inte. Det tysta bladet jag flyter på är nog redan indikerat på radarn. Nästan i sömn på väg till jobbet kan man flyta in i. Ordföljden i meningarna börjar också flyta lite.

En lätt duns! Vad var det? Gick sladden av? Jag tittar ut. Det är något vi närmar oss där framme, något som är en grad mörkare än hittills. Precis som jag misstänkte. Vi håller bara på att åka in i november.
.         

Sushi och Suchy

Första gången någon frågade mig, på 1980- eller 90-talet, om jag hade ätit sushi, vet jag inte hur jag såg ut. Klentrogen? Kanske chockad?

Lika gärna kunde de ha frågat: ”vill du ha dina Michailov, Petrov och Charlamov doppade i olja eller vändstekta i smör?” 
(Dessa tre herrar utgjorde Sovjets legendariska kedja på 70-talet.)

För Jan Suchy – med bara en liten avvikning i stavningen – hette nämligen en back från Tjeckoslovakiens guldålder i ishockey. Eftersom jag redan på den tiden var en namn-nörd, så minns jag att jag tyckte att hans namn var lite fjompigt. De andra tjeckerna hette saker som Vladimir Dzurilla, Arnold Kadlec och Jozef Golonka och så. Jan Suchy var ju inte mycket att komma med, tyckte jag. Men han var en av de största.

Han ingick i VMs All Star Team åren 1968-71. Fick Guldklubban för bäste spelare i Europa 1969-70. Utsedd till bäste försvarsspelare i VM 1969 och 1971. Och han var den förste europé som blev listad av NHL.

Jan Suchys spelstil var unik. Otrolig i försvaret, orädd och kastade sig ofta och täckte skott med kroppen, åkte därför på en massa skador. Var smart och snabb framåt, fungerade egentligen som en fjärde forward då, gjorde totalt 44 mål. Och han var back!

Det där året 1970 när han inte vann priset som bäste försvarsspelare, då var det Lill-Strimma Svedberg som vann. När Lill-Strimma åkte ut på isen för att hämta priset, åkte han först fram till Jan Suchy och klappade om honom och sa att om han fått bestämma skulle priset gått till Suchy! Men juryn bestod kanske av namn-nördar det året. Lill-Strimma är ju ett coolt namn.

Sådana tankar får jag varje gång jag beställer in den där japanska rätten. En liten lillstrimma av de tankarna i alla fall. 

Det här borde vara nåt för alla matprogrammen i teve att ta upp. För det måste väl finnas fler maträtter av det här slaget. I vilket lag spelade Stroganoff t ex? Och den där Jansson?
.  

Sissela och Sissela

Sissela, det måtte vara ett av de ovanligaste namnen i Sverige.
 
Men det finns här i landet, skulle jag vilja säga, en fantastisk komiker med det namnet. Fast då säger man ändå lite fel. Rättare är att säga att det här i landet finns två fantastiska komiker med det namnet.

Kyle och Benn.

Inte bara Sissela, alltså. Utan Sissela och Sissela.  

Sissela Kyle såg jag väl först i Parlamentet, tror jag. Apropå det programmet tror jag att hon sagt att hon först inte fick komma in där, kvoten var redan fylld, de hade redan en kvinna bland de sex komikerna i panelen. Men jag måtte ha hört fel. För det skulle ju innebära att SvT eller SvFyra eller vad de heter skulle köra med könsdiskrimering! Så kan det ju ändå inte vara. Hör man fem halvtråkiga panelgubbar där, måste det nog bero att lika många tjejkomiker varit förkylda eller brutit benet eller nåt.

Undrar lite hur många det finns med hennes bredd. Komik i ”Familjen Holstein-Gottorp” och tragik i ”Fröken Frimans krig”. Googlar man på henne ser man att det regnat priser på henne. T ex Karamellodiktstipendiet 2005. Och 5 guldmasker har det blivit. Och syssling med Cat Stevens är hon också, tydligen. Den världsberömde brittiske sångaren som på 70-talet konverterade till Islam och antog annat namn.

Det bästa jag sett Sissela Kyle i är på en soppteater 2001, då hon spelade i Anton Tjechovs pjäs Björnen. Man kom så nära hennes artisteri då. Och soppan smakade extra gott.

Sissela Benn (bilden), det första jag såg henne i var i komediserien ”Kontoret” på teve 2011. Henrik Dorsin hade huvudrollen och hon en av birollerna. Jag tänkte då att här har vi en kommande stjärna. Och hennes komedikarriär tog fart och sedan dess har hon synts överallt i teve. Komediserien ”Hjälp”. Kristallen-galan. Melodifestivalen. Och i serien ”Svensk Humor” tillsammans med hela humoreliten i Sverige.

En minnesvärd roll gjorde hon som mamma Knota i fjolårets julkalender ”Barna Hedenhös uppfinner julen”, där hon med lätt elegans tar kvinnorollen från stenåldern in i 2000-talet.

Snart gör de ett humorprogram på teve med nya komikerparet Sissela och Sissela. Kom ihåg var ni hörde det först.

Och samtidigt ser jag plötsligt en bild av de tre talespersonerna i Feministiskt Initiativ. En av dem heter Sissela Nordling Blanco, den som är känd framför allt som utvecklare av områdena antirasism, migration och likabehandling.

Inte bara Sissela och Sissela, alltså. Utan Sissela, Sissela och Sissela.

Det måtte vara ett av de vanligaste namnen i Sverige.
.

Om i ödslig skog ...

Om man blir förföljd av någon på en väg ska man vända sig om. Så där tvärt.

Då stannar den förföljande också. För det är svårt att fortsatta förföljandet om den förföljda står still och tittar på en. Man blir lite förvirrad. Ska man fortsätta förföljandet eller göra nåt annat?

Om den alldeles nyss förföljda då börjar gå mot den alldeles nyss förföljande kan ettdera av två saker inträffa. Den senare kan kasta sig in i ett intilliggande akaciesnår. Om det inte skulle finnas ett akaciesnår, i alla fall inte intilliggande, så blir det väl till att i stället stå kvar medan den alldeles nyss förföljda går mot en.

För den alldeles nyss förföljande kan ju inte plötsligt vända sig om och börja knalla i motsatt riktning, det skulle se konstigt ut. Att gå framåt då? Mot den som nu börjat gå mot en? Det gör man inte direkt, man tvekar. För hur ska man göra när man möts, liksom passerar varandra så där? Ska man vara tyst? Det är ju också konstigt. Man har ju nyss haft en relation, om än bara förföljande och förföljd. Ska man alltså säga nåt? Och i så fall vad? ”Hej. Vad tycker du om Pontus Gårdinger som ny programledare i Jeopardy?”

Nej, inget av de alternativen faller en på läppen så där direkt. Så man stannar till och bara står där.

Och en kråka, som med näbben ser ut som en boxare framifrån, kanske sitter högt upp i en tall ovanför och tittar ner på dramat där nere. Vred huvudet åt höger när den ena förföljde den andre. Stannar till med huvudet när först den förföljde stannar och därpå den förföljande. Och vrider huvudet åt vänster när den förre börjar gå mot den senare.

Och därnere börjar frågor krylla i kanske inte bara den ene utan i båda två. För nyss hade de ju en relation, förföljande-förföljd. Vad är deras relation nu?

För att lösa det hela är det nu enklast för den alldeles nyss förföljande att ändå vända sig om och börja gå i andra riktningen, med den alldeles nyss förföljda gående efter. För då har de ju samma relation som förut, bara omvänt, och slipper onödig förvirring.

Detta skulle kunna fortsätta ett tag, med stigande obehag hos den som går först. Tills den minns vad den som går efter gjorde när det var denne som gick först. Och då vänder den sig om! Så där tvärt.

Kråkan uppe i tallen inser nu blixtsnabbt att här kan han bli sittande hela dagen och vrida huvudet än mot höger, än mot vänster, än mot höger. Med ett klagande skri stiger kråkan mot himlen, med ett metalliskt sus kring vingarna. Över skogen med människor som gjort honom detta.

Kråkan Stefan.
.

Brännpunkt skärgården

Och här har vi fått tag i konteramiral U. Bååth. Så bra!

- Konteramiral U. Bååth: hur går jakten?
- Först vill jag tacka alla inblandade, alla våra salta gossar på de sju haven, alla mannar som gjort detta möjligt, alla – ja, jag tvekar inte att använda ordet – alla civilpersoner också som kommit med iakttagelser och-
- Men vilka är resultaten, vad har ni åstadkommit?
- Jag blir tårögd av tacksamhet över alla de indikationer som djupanalyserats och de konsekvensanalyser som iakttagits. Och häromsistens så observerade vi en hemlig spion på sjön, observationen ett resultat av outtröttlig spaning av Militära underrättelse- och säkerhetsstjänsten MUST och Säkerhetspolisen SÄPO. 
- Men det visade ju sig bara vara pensionären Ove som var ute och fiskade öring …
- Ja, men ändå. Man kan aldrig vara nog säker. Och öringarna har tagits i beslag. Kan ju finnas hemliga mikrofoner gömda i dem.

- Ubåten då, har ni hittat den?
- Mnja, det är ju en väldans massa vatten att leta över och ubåtar av den här kalibern utnyttar dessutom vattnet genom att inte ligga kvar på vattenytan utan gömmer sig under densamma, vilket försvårar spaningen. Och ubåten kan ju ha gått upp på land också, beblandande sig med lokalbefolkningen.
- Ubåten?
- Ja, alltså de tio i besättningen. För så många är det i ubåten. Det värsta är om de klär ut sig till Aftonbladet-journalister. Då kommer vi aldrig hitta dem. Om de nu inte röjs av sina simfötter. Journalisterna alltså.

- Men kan ni verkligen vara nöjd med uppnådda resultat så här långt?
- Jodå. Tänk på vilka signaler det här sänder till ryss-, jag menar till främmande makt. Så fort någon kränker vårt territorium så tvekar vi inte att sätta in alla tillgängliga resurser i en skoningslös jakt.
- Alla tillgängliga resurser?
- Ja, alla våra roddbåtar är bemannade, ja kanske inte alla, några var det mycket vatten i så vi fick ösa, men då ställde civilbefolkningen upp på ett självuppoffrande sätt.
- Civilbefolkningen?
- Ja, vi fick låna Oves eka. Han är en hygglig prick, förresten. Nu när han inte är hemlig spion. I kväll ska vi äta middag ihop. Det blir nystekt öring. Och så ska vi lyssna till Beatles ”Yellow submarine”. Det är en tjusig låt, tycker jag.

Och därmed var den exklusiva intervjun slut. Och konteramiral U. Bååth gick vidare med stora befälskliv, snirklande mellan fotoblixtar och framsträckta mikrofoner. 
.