Mobilerna var programmerade så att de ringde upp när fåret började springa. Då skyndade sig herden dit och kunde skrämma bort förövaren, som jagade fåret.
Påminde lite om drömmen jag hade i natt.
I början var drömmen inte läskig, bara konstig.
Som ofta är det lärartema, jag ska gå tillbaka till läraryrket tydligen, det är kanske när jag är novis, vet inte, det är Maria som är min handledare märker jag i alla fall, det är ett stort rum, egentligen två stora, i det ena förbereder man lektionen på nåt sätt, oklart hur, det är ju en dröm.
I det andra äger lektionen rum. Om man kan kalla det lektion. Gigantiskt rum, massor av barn, något ordnat samtal finns inte, jag förväntas veta hur jag ska göra och jag låtsas veta och låtsas att jag trivs. Tar upp min mobil, känner inte alls igen den. Var är min? Vad har hänt?
Sen är jag på väg hem, går av tåget och tar trapporna upp, det är de där långa, breda i Blackeberg, sen passerar jag en massa familjer i hus, de har marschsaller och lyktor och har bakat en massa, det är plötsligt nån högtid, som jag förväntas känna till, det är inte Blackeberg längre, det är nån drömplats.
Jag köper en sockerkringla av dem, stoppar i en påse, fast jag har en stor väska med mig. Nu blir drömmen lite läskig, en stor hund vill ta sockerkringlan av mig, jag håller undan, hussen ser ointresserad ut, jag lyckas smita på nåt sätt.
Byter till buss, fast jag har nära hem. Bredvid mig sätter sig plötsligt den där hussen, hans hund hoppar upp i ansiktet på mig, den vill ha bullen, det är en bulle nu, jag säger till hussen, han svarar bara ”men han vill ju ha bullen, så då tar han den förståss”, jag är livrädd för att bli biten av hunden, den är hela tiden uppe i ansiktet på mig, jag kämpar för att behålla bullen, den är min rätt att vara människa, men så segrar fegheten i mig och jag kastar bort bullpåsen längst bort i bussen.
Hunden kutar efter påsen men sen blir det som akt 2 i drömmen. Inget fokus på hunden längre, bussen är full med hundar, mera äckel än skräck hos mig, hundarna är små nu, den förra var en bjässe, såg ut som ett får i ansiktet men var stor som nån schäfer. Nu blir det nåt slags kaos, jag tror jag måste rädda nån hund som fallit under busshjulet, märker att jag bara har några meter kvar till min port, bussen har inte startat än, varför jag tog bussen är obegripligt, och jag vaknar och försöker förstå vad det sista var som jag drömde, men allt därefter är bortsopat.
Det kanske var nån telefon som ringde i mig så jag vaknade, drogs ur en jobbig dröm, eller föll – uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen, som Tranströmer säger.
Det ovanliga är att jag minns allt detta av drömmen, drömmar minns jag aldrig annars. Och så dyker en mobil upp både i drömmen och i nyheten om den teknikglade herden.
Konstigt.
Eller om det var så att jag slog mig själv en signal när jag kände mig jagad. Jag kanske är en sån som inte somnar av får. Jag vaknar.
Och slår upp tidningen och läser att det är fredagen den trettonde.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar