Jag tyckte Dennis fick en tår i ögat när han sa det. Men jag kanske inbillade mig.
- Nej, det har du förstås inte, svarade han själv. Men du kan få göra det i dag. Själv har jag en tid att passa nu. Gå bara ut och ställ dig nånstans och kalla på Mardnjezcdlyjk.
- Eh … Mardz … kan jag inte bara säga Marre eller nåt? Ska jag bara ropa namnet eller?
- Visst. Marre blir bra. Ropa? Nej, varför det? Tänk namnet bara. Nu måste jag gå. Have a nice day!
Det visade sig att det förstås stämde som Dennis sagt. Jag behövde bara tänka Marres namn två gånger så knackade han på min axel. Han eller hon, jag vet inte vad jag ska säga, det där med genus är inte det lättaste här på Mars. Handen på hjärtat så hade jag inte fattat om det fanns ett, två eller tre kön här. Eller inget för den delen.
- Hej, jordling. Jag är Mardn … eh … Marre. Jag är syrare. Häng med mig så ska jag visa dig.
Vi satte oss i hans syrebil. Röd förstås. Den såg först rätt liten ut, men det gick lätt att få plats. Att Marre bara hade två huvuden gjorde nog sitt till.
Det gick med svindlande fart när vi åkte. Jag tittade på Marre när han förklarade hur bilen funkade. Syretankar där, släpps ut så, lagom mycket, känna efter var det behövs mer, eller mindre, och insug för slagg-gas där eller koldioxid, som ni säger. Det fanns inga spakar, ingen ratt. Bara Marre.
Han hade huvudena riktade åt olika håll, förde fram oss längs syrevägarna med säkerhet och elegans, trots den hiskliga hastigheten. Praktiskt ibland med två huvuden i trafiken, tänkte jag. Något för oss på jorden att ta efter.
Till slut slutade jag vara rädd och vi kunde snacka lite.
- Jo du, jordling, nu sitter du allt i en Syrinx. Fin kärra, va? Det finns alltid många av oss på vägarna. Vi för ut syre jämnt över hela planeten. Hur syren blir kvar och inte sipprar ut genom ytan däruppe, är lite knepigt att förklara. High Tech.
- Så alla bilar man ser på vägarna här är Syrinx?
- Nej, du har ju Hoffman också. De där rödprickiga. De tar hand om allt damm och sånt som folk suger ut från sina hem. Och dammarna skjuter sen ut partiklarna till asteroidbältet mellan Mars och Jupiter.
- Va? Lämpar de bara bort skräpet ut i rymden?
- Du är lustig du. Det är ju från det bältet dammpartiklarna kommer. Och de vill ju själva dit.
Vill själva? Jag tittade frågande på honom. Men nu var det något som blänkte i hans ögon, alla fyra. Inte grät han väl? Jag bytte samtalsämne.
- Hur hittade du mig, Marre? Jag tänkte ju bara ditt namn.
Han bara pekade tyst på sina huvudantenner.
- Jaha. Och hur styr du bilen och sköter allt i den? Med antennerna också? Eller huvudet? Nåt slags styrning med tanken?
- Nejdå. Härifrån.
Och så pekade han på sitt bröst. Jag tänkte fråga vidare här, men nu började han prata om nåt helt annat. Nåt om två månar runt Mars, en stor som gick snabbt, en liten som gick långsamt och att de gick upp i skilda väderstreck. Jag måste erkänna att jag nickade till lite, det var hela tiden nån slags musik också … hade han radion på?
Plötsligt väckte han mig! Vi hade stannat och nu gick vi ur, jag på lite ostadiga ben. Det var i nåt jättelikt bergrum vi stod. Kalt men inte kallt. Det svischade och surrade överallt. Lät som hos tandläkaren ungefär. Berghimlen däruppe lyste i grått och svart och rött.
- Vi är framme! Här är maskinparken för både syrarna och dammarna. Och mycket annat också. Detta är hjärtat på Mars, kan man säga. Här har definitivt ingen jordling varit förut. Vi är nu inuti det största berget i solsystemet! Välkommen till Olympus Mons.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar