Maj och Emanuel

Snart drar sig april tillbaka med sitt aprilväder och maj checkar in.

Maj är den tredje vårmånaden. Rent kalendariskt i alla fall. I så fall den kallaste vår jag varit med om. I april i alla fall. Hur det var i mars däremot - den kalendariskt sett första vårmånaden - kan jag väl inte riktigt uttala mig om. Som framgår av dagboken från den månaden.

Nu först i slutet av april är det som om våren gnuggar sig i ögonen och säger javisst ja, jag ska ju inte vara iskall, vad håller jag på med, få se var har vi solen nånstans, var det inte det där gula runda på himlen?

Sköna maj snart.

Maj är en märklig månad. Varma år är det den somrigaste månaden, i juni kan redan gräset vara brunbränt.
Maj är också den kortaste månaden. Mycket kortare än t ex februari. Tre bokstäver bara.
Och maj är mycket närmare en själv än de andra månaderna. Om man lyssnar på maj med ett engelskt öra.
Till skillnad från t ex månaden därefter. Som inte är i första person, utan andra. Vare sig man säger det på engelska eller svenska. You. Ni.

Maj är lekfullhetens månad.

Men allt jobbande och skyndande då? Som måste hinnas med innan terminen tar slut?
OK då. Maj är ett tungt ok vi släpar runt på i vår ihjälstressning med allt före sommaren.
Ok som i okej. Eller ok som i börda. Stryk det ej tillämpliga.

Maj. Då tänker jag på Svenberg. Emanuel Svenberg var min lärare i latin på Blackebergs gymnasium. Han var en urskicklig lärare men också fruktad. Lite av Caligula i filmen hets. En fasa om man inte var duktig i hans ämne. Så det skyndade jag mig att vara.

I sista ring – eller motsvarigheten till det – gjorde han något högst ovanligt. Vi i klassen blev medbjudna till hans hem i Södra Ängby under en lektion. Det var i slutet av terminen. Vi var väl en tio pers och vi satt där artiga och lite bortkomna i hans fina vardagsrum. Fick väl saft, antar jag.

Och så satte han sig vid pianot och spelade. Och sjöng. Inte försiktigt, utan med sin fullaste hals till dundrande pianaoackord. OOO HUR HÄÄÄÄÄRLIGT MAJSOL LEEER, OOO HUR HÄÄÄÄÄRLIGT …

Meningen var väl att det skulle vara allsång. Men ingen av oss sjöng med. Vi tittade smått generat på varann bara. Och sen var det några som i alla fall började trumma lite i takt med fingrarna mot mahognybordet.

Allt medan vår vithårige pianist med klar och hög stämma sjöng in den sköna månaden maj. 
.   

Li Kan, slutet

Här är fortsättningen på Harry Martinsons dikt från 1945.


LI KAN TALAR UNDER TRÄDET (forts)

Nu reder naturen åt henne en värld där hennes stridiga väsen
efter hand skingras åt vindarna, ödsligheten och glömskan.
Den ger henne ett gott läkkött och
ett läksamt sinne som inte är jagets och folkmassornas,
men naturens.
Så är mänskan något som inte är att ta på allvar. Hon saknar
egentligen vederhäftighet.
Hon är ömsevis en fladdrare och en fastspikare.
Sällan upptäcker hon konsten att verkligen se vad hon är.

Att hata henne saknar all mening.
Att förakta henne är inbilsk förmätenhet.
Att älska henne är en konst
som ofta med möda måste läras i hennes sällskap.

Men morgonsolen som går upp är alltid mer än kärlek,
alltid mer än hat, löje, sorg eller förakt,
alltid mer än skönhet.

Det är sanningen bortom det plock vi kalla fakta
och som vi slänger varandra i ögonen
i en mängd som förblindande yrsand.
Solen, vår gemensamma kärlek går upp
och livgivandet går från henne genom världen
där jakt och mänskojakt skallar.

Där slutar dikten. Denna pärla som jag hittade av en slump.
Ja, mänskojakten går vidare lite överallt. Vi ser det varje dag.
Men Martinson brännmärker inte människan (eller ”dissar” som det också kallas numera).

Nej, han säger ju ”att hata henne saknar all mening. Att förakta henne är inbilsk förmätenhet. Att älska henne är en konst som ofta med möda måste läras i hennes sällskap”.

Kloka ord, tycker jag. Och sköna.

Som gjorda för att smaka lite på när man ligger på rygg och tittar uppåt under ett träd.
.

Li Kan, början

Jag vill slå ett slag för den som inte slår ett slag och återger här en text jag hittat i Sveriges Radios samlingsvolym Dagens Dikt.

Det är en dikt av Harry Martinson ur hans samling Passad, 1945.

LI KAN TALAR UNDER TRÄDET

Känslor och tankar glida isär i en tillvarons klyvning.
Tankarnas värld blir då en domstol där drömmar och känslor dömas, där aningar få sitt straff.
Sanningsfåfängans kalla ljus
belyser med en meningslöst avslöjande klarhet
alla stämningsfulla träd.
Då vill man fråga:
vad gäller eder jakt, ni jägare?
vad gäller er mänskojakt?

Och på den andra sidan: känslorna sitta till doms,
förnuftet får alla fula namn, klokheten blir skällsord,
visdomen ställs mot väggen och kallas glädjedöd,
tanten med den förgrämda minen och magkräftan
utnämnes till häxa.
Mänskojakt står mot mänskojakt.
Vad gäller eder jakt, ni jägare?

Här kunna vi se framför oss de mänskliga stridigheterna
i mänskojaktens landskap:
generationernas hat mot varandra,
rasernas hat och könens hat,
klassernas hat och moralkategoriernas hat.

Där är moralen använd som tillhygge mot den dyrköpta glädjen.
Där är glädjen sammanförd till hatfull skränkrör mot moralen.

Jag säger eder emedan det säger sig själv,
att redde inte naturen under sådana förhållanden upp det mesta
åt mänskan,
så att den svalkade henne, regnade på
henne och jorden, förströdde henne och drog hennes
tankar, känslor och blickar till sig, bort från henne själv
och alla likar och motståndare,
då skulle hon vara enbart mänskojägare.

Harry Martinson har ett sånt underbart språk, tycker jag. Som en stadig ficklampa som lyser upp de intrasslade nät som människan trasslat in sig själv i. Även idag, över 65 år efter att dikten skrevs.

Men dikten är inte slut där. Den fortsätter i nästa blogginlägg.
.

Benjamin och min visa

Det heter gräshoppa. Eller syrsa. Eller vårtbitare. Enligt google är de dock olika sorter. Fast vi ofta blandar ihop dem.  

Titta på gräshoppan, säger vi, och pekar på en vårtbitare. 
Hör du syrsorna, frågar vi, när gräshopporna sjunger.

Eller sång, det är ju det som uppstår när den gnider vingarna mot varandra.

Vingarna kan även användas till något annat. Nämligen att flyga. Det gör den vissa år tillsammans med miljarder kamrater.

I år är ett sådant år. En ny gräshoppssvärm drabbar världen just nu. En svärm av gräshoppor låter kanske lite idylliskt så där. Men de ska äta. Och om de är några stycken – och miljarder av dem är ju en del – lämnar de alla besökta åkrar och fält förrödda. Varenda ätbar gnutta bortsopad från jordens yta. Bonden som ägde åkern eller fältet plötsligt ruinerad.

Enorma gräshoppssvärmar är lika med hungersnöd för människan där de drar fram. Ris t ex. Basfödan för de flesta i Asien. Ena ögonblicket ett moget risfält och försörjningen tryggad för familjen och byn. I andra ögonblicket är himlen förmörkad och hela risfältet gräshoppsfärgat. Och när svärmen drar vidare är det livsuppehållande risfältet utplånat. Som om någon tryckt på delete-knappen. 

Man minns ju beskrivningarna i bibeln, men har glömt att det kan hända även i dag. Det enda som ska till är någon händelse som förlänger deras äggkläckningsperiod. Det var visst någon storm som gjorde det i år och Madagaskar verkar vara epicentrum för gräshoppsinvasionerna.

Men kan man inte göra något? Ändra deras riktning eller nåt? Styra om förödelsen till dit där det gör mindre skada, kanske t o m gör nytta? Ja, man kan ju önska i alla fall.

Önska? Och på näthinnan dyker Benjamin Syrsa upp vid det stora stearinljuset, sjungande för skogens alla djur.

Och då skulle vi alla kunna sjunga, med Bengt Feldreichs bästa julaftonsröst:
  
Ser du svärmen i det blå?
Allt du önskar kan du få.
Jättebra, då önskar jag
blott dessa två:

Flyg bort dit Al-Assad är
Svärma alla hans gevär
så att han ej hitta kan
sin militär.

Flyg till Kim Jong-Un nån kväll.
Sjung så kanske han blir snäll.
Svärma sen hans kärnvapen
till Häcklefjäll.

.

Karluv most

sex


människor och mindre och mindre

människa

uppför den branta stenen



människan upp-
klippt

innan skriket

hörs



det enda som inte

är trasigt

är den spetsiga

hatten för all dröm



här - mitt på -
stod slaget

som klöv nu från då 

över Moldaus galna guld



och solens flod 

och försoning

allt vi ser från den ljusa

och mörka bron

.

Endorfinormen

Så klingade den allra sista tonen ut. Den sista applåden lade sig ner på scengolvet och smälte undan till tystnad. Det snabba rafsandet när bagen med alla scenkläderna fylldes och man stod där. Vanlig igen. Post cabaré.

Hade de applåderat nog? Skrattat tillfyllest?

Endorfinerna man får av att genomföra en sak som cabaré är ett gift. Det är nog rätt uttryck. Ens ego blåses upp, blir till en orm som livnärs av de ljud som publiken ger ifrån sig. Ju mer det fnissas/skrattas/applåderas/jublas desto mer förgiftad blir man. Jag förstår mycket väl operadivornas fokusering på antalet inropningar som mått på succé.

Jag tyckte att det hade varit en jämnbra cabaré, inga direkta toppar men inte heller några floppar, numrena satt, texterna satt. Det var en underhållande halvtimme för publiken. Underhållande, det låter lite mellanskiktigt. Mättar inte riktigt endorfinormen inom en.

Vi tackade varandra och var nöjda, vi i cabarén. Dags att gå hem.

Men innan jag försvann pratade jag med ett antal personer, som jag råkade stöta ihop med i korridorerna och som suttit med i publiken. De var inte nöjda. Det är fel uttryck. De öste beröm. De var stolta över oss, tyckte det var enormt bra texter och vilka fantastiska sångerskor ni har i cabarén, ni borde få extra lön för det här, för ni gör så enormt bra PR för företaget! Med mera.

Och den ihopringlade endorfinormen vaknade upp, blev mättad och man gick på moln hem.

Den sista gången för mig? Logiskt sett ja. Jag jobbar ju bara året ut med min en-dag-i-veckan-anställning. Enligt avtalet. Och blir sedan pensionär på heltid. Så logiskt sett var detta den sista gången jag var med i cabarén. Och min endorfinorm får vänja sig vid annan mat, som det finns i myckenhet av. Slutpunkten är satt.

Apropå satt, så sätter jag på datorn och låten som ringer ut i rummet är en av Rolling Stones´ klassiker från 60-talet, med underbart gitarrspel av Keith Richards och Mick Jaggers ettriga sång:
”this could be the last time, this could be the last time, maybe the last time, I don´t know …” 
.

Äntra på nytt

 den här dikten
är ny varje gång du

läser den

den handlar nu om något

annat än förra

gången du var här



orden åker runt

i ett annat du nu

i sina ompackade

resväskor



erfarenheterna

tatuerar din hjärna



varför skulle vi annars 

låta orden

regna i vår öken

även när vi sover?



du är vatten
 
och jag, dikten, är strand
du, dikten, är jag

och vi är vatten mot

varandras vandrande strand



vi byter våg



det finns ett möte 

om igen runt

hörnet om även

nästa förtvivlan



så töms

sophinken ur ditt liv



och du räcker 

allt längre mellan dina 

vingspetsar



vi byter bara feber



allt är en röd rytande drake

sa gryningen

allt är en röd drake av lust
.

Sången runt gatuhörnet

Jag har gett ut en bok, ja riktigt utgiven är den ju inte, men förlaget ska trycka den, så snart jag lämnat dom ett manus, som man kanske inte kan säga är helt färdigt än, men det kommer det att bli, så fort jag börjat skriva på det, vilket jag ska så fort jag fått en dator eller typ penna eller i alla fall några händer eller fingrar på mina avbrutna armar, här där jag står Venus de Milo på denna lite orörliga sockel i den här ganska så nedkylda museisalen, där vattnet visserligen stiger lite snabbt, men kan stängas av av avgående vaktmästare Blaudzun, så fort han kommer tillbaka till maskinrummet från Godforsaken Island, där han för tillfället ligger med benet i paket efter en snubbling i djungeln, men vattnet, som i och för sig verkar stiga mig till hakan nu, kan jag ju alltid suga upp lite med den grå pappersmassan i den där boken jag pratade om, som du kanske minns, och som jag kan sälja till dig när jag väl rett ut det här lite, för du ska ju inte behöva riskera att stå där helt utan, hur många ex vill du ha?    
.

De två hoten i blaskan

En av kvällsblaskorna hade två hot på förstasidan.

Först var det Maria Montazami. Hon sa: ”Nu tänker jag sminka mig själv.” 
Det fruktansvärda hotet utslungades pga TV-programmet Let´s dance, där Hollywoodfrun Montazami deltar. Det gick tydligen lite skakigt för henne i första programmet. Nerver. Tidningen trumpetade att hon nu ”gör uppror mot TV4”, som tydligen sminkar henne jättedåligt.
Sätter hon sitt hot i verket? Den som lever får se.

Hon hotade dessutom med att att inte bara sminka sig själv utan även göra håret själv.
Det där sista avgjorde saken. Jag var helt tvungen att se programmet. Skulle hon verkligen göra sitt eget hår? Tvinna fram ett hår av hästtagel och sätta på huvudet eller? Men jag blev nog lite besviken. Hon verkade ha precis vanligt hår som alla människor har.

Jag tittade mer på själva dansen. Kände en lätt oro vid tangon. De där vildsinta huvudryckningarna. Men ingen fick whiplash. Jag kunde andas ut.  

Javisst ja, det var två hot i blaskan. Det andra, det var var från Kim Jong-Un. Nord-Koreas ledare som hotar världen med utplåning genom kärnvapenmissiler. I alla fall USA. 
Världens ledare verkar dock inte riktigt ta hotet på allvar. Vi är ju vana vid att Nord-Korea brukar ha galningar vid rodret. Men jag vet inte, är det inte ett kännetecknande drag hos galningar att de gör galna saker? Att radera ut mänskligheten bör ju kvala in i den kategorin. Kanske en lätt oro är på plats. Sätter han sitt hot i verket?

Den som lever får se.
.

Intarsia

följer det inte

bara med ögat utan med fingret

mönstret 

av indräpt barndom

mat för dagen och blå blå jeans



min skulpterade

dimma



jag planterar ett 

snabbväxande syntaxträd här

som jag kan 

knacka på dina

ögon och klättra in med



i min absolut

blanka hjärna kan du spegla dig och

bryta en kvist



när jag föddes skrek jag

inte och samlade skriket inom mig 

som en sippring

och föddes sen bara

lite åt gången

det var mitt syn-

taktiska val 



fast jag vet att jag är tvungen

att tänka efter om jag är tvungen att

gå före med det stora hålet i mig som flagga



meningen

finns här i det

tillsammansvissnade

men

ingen finns här i det

tillsammans-

vissnade



vi är inmålade 

i en bur

och buren är av moln

och våra armar som sågar är av moln



så jag tar bort fingret från mönstret och

följer det inte
.

Blyerts går alltid att sudda

man kan ha en sån hög temperatur när man
skriver att pennan 

ett ögonblick börjar glöda och med ens
fattar eld och av elden 

blir en kniv rakt in i ryggen på en 

mild diktare av sol 



en som står med ryggen åt 

upptagen av vänlighet 



alla ljudliga 

och synliga invändningar
kan han då lägga ner 

i en rymlig påse och knyta om 



och bara gå ut och gå 

långsamt i solen så länge 

solen är kvar 

sånt är fort gjort om det är 

vintern 



det finns blått 

och det finns rött 

och det finns svart 

bläck i en penna 

och han kan bara ha haft 

oturen att det var svart 



allt bortlagt i påse 

utom en trubbig penna 

av blyerts 



blyerts går alltid att sudda 



spåren dragna i pappret 

gnuggas och rullas undan 

som livets andetag 

borta när man är borta 



men bläck är outplånligt 



fotografier av frusna 

ögonblick inom glas och ram 

på bordet bredvid den 

sovande när han inte längre 

sover 



allt det 

som till slut fläktar
till i rummet

gardinens gråa minne 

och solens sista psalm
.

Besynnerligt missförstånd

Ja, nästan precis utanför min port hamnade jag. De missade bara med någon meter. Och det får man väl förlåta dem. Det är ju ändå mellan 20 och 30 mimi.

Vad jag dillar om? Läs dagboken från mars. Från Mars.

När jag tog i bloggpennan var jag tydligen lite ovan. Lutade den lite slarvigt och … oops. För det heter oops på svenska nuförtiden när t ex en Kurre och Åsa plötsligt står på tangentbordet framför en.

- Kurre: Hallå, där! Long
- Åsa:  time no see.
- Hej på er! Ja, jag har varit borta ett slag kan man säga. Ska hälsa till er förresten!

Å: - Jaså? Till oss!
K: - Vem då ifrån?
- Ja, han heter Grönis.

K: - Jag känner ingen Grönis, tror
Å: - jag. Hur ser han ut?
- Ja, det beror på

Å: - Vaddå
K: - beror på?
- Vilket av hans ansikten man menar. Det ena är riktigt trevligt.

K: - Det
Å: - ena?
- Ja, det andra är väl OK också. Men ser lite strängt ut kanske.

Å: - ?????
K: - ?????
- Ja, och så är han alldeles grön.

K: - Är alla hans
Å: - kläder gröna?
- Nej de är lejonfärgade. Det är han själv som är grön.

Å: - Självklart. Låter ju klart som korvspad. Och
K: - denne Grönis skulle alltså ha hälsat till oss?
- Ja, särskilt till Åsa. Nej till Kurre också förstås. Och till Åsa.

K: - Det här var det dummaste aprilskämt …
Å: - … vi hört. Gonatt på dig. Nu knyter vi oss.

Och så hoppade de alldeles självmant tillbaka. Det hördes dock något därifrån.
- Men jag tycker han lät ganska trevlig jag.
Det var Åsas röst.
-Hrmf.
Det där lät mer som Kurre.

Vad konstigt! Trodde de att det var något skämt! Men – det var kanske inte så konstigt! Jag hade ju glömt att berätta det viktigaste …

Jag satte munnen till pennan.
- Hallå! Jag glömde att säga att han var domare i en fotbollsmatch på planeten Mars, det var därför han måste se lite sträng ut i ena ansiktet!

Inget svar. Sov de redan?
.