Som vanligt på vårkanten när det är Jorå Vischen så är det också VM i ishockey.
Skillnaden dem emellan är att i Jorå Vischen så fuskar alla. Utom vi. Om de
inte gjorde det, så skulle vi vinna varje gång.
Hockey-VM vinner vi bara när vi gör fler mål än motståndaren. Idag är det Per
Mårts som är svensk coach. Eller heter det förbundskapten? Per Mårts heter han
i alla fall. Mårts med långt å. Det är ett gårdsnamn, sådana som de har i
Dalarna. Jag tycker det är skönt att se sådana namn. Min mamma hade ett tag
sitt gamla gårdsnamn Mases i sitt pass.
Men sådana namn kan bli knepiga utomlands. På New Yorks flygplats berättade
mamma att de ropade ut ”Could Mrs Moses please rapport to the Information Desk?”
Det tyckte mamma lät in i vassen knepigt.
En del intervjuare kallade honom Mårts med kort å. Det ska det inte vara. Det
ska vara långt. Ett kort är det däremot i Mårtas. Men det ska uttalas så man
hör r:et före t:et, inte den hopgröt av r och t som rikssvenskan kör med.
Varje tisdag och torsdag körde den upp, Mårtas. Det var matbussen i Hästberg.
Den stannade framför postlådorna och när man gick på var det en gång mitt i med
maten i travar på bägge sidorna. Vi stödköpte bara lite grann där, så den inte
slutade komma. Ingers-Olle sköt ju älg och plockade svamp och Grop-Per fiskade
och mormor och jag cyklade halvmilen fram och tillbaka till Noret när vi skulle handla. Men många kände väl handlaren Mårtas också och tyckte det var fint att
prata lite.
Det var roligt att se Per Mårts också, när han kramade om di svenske när di
vunnit. Han är ju väldigt kort och han försvann nästan under armhålan när de
kramade tillbaka.
Själva matchen, ja det var VM-finalen mot Schweiz. Sverige och Schweiz hade
nämligen turats om att slå ut alla ryssar, kanadicker, tjecker, amrisar och
finländare ur turneringen. Nu återstod bara varandra.
Sverige vann med 5-1. Av två orsaker. Sedin och Sedin. De hade cirkus i
sarghörnen. Var det inte Daniel som snurrade och lämnade över till tvillingbrorsan
Henrik, så var det tvärtom. Ibland visste de inte själva vem av dem som passade
till den andre. De var som en förlängning av varandra. De var samma sak.
Normalt brukar jag tycka att hockey nuförtiden är tråkigt. Bara tjong ner med
pucken och tackla allt som kommer i vägen. Brutalt och gäspigt. Men bröderna
Sedins hockeyklubbor var som virknålar. Det här var konst. Intelligensens seger
över brutaliteten.
Allt medan den korte Mårts med det långa å:et stod lugn och samlad i båset och
njöt. Som den dalmas han är. Samlad och dalmas är ju samma sak. Bara den ena
framlänges och den andra baklänges. Lite som tvillingar, kan man säga.
.
måndag 20 maj 2013
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar