Det ska stå Hässelby

Stora Mossen. Där fanns en skridskobana. Man måste igenom skogen dit. Det var väl en gång jag var där eller två. Med någon vuxen. Det var mörkt. Det fanns människor hela tiden men det struntade väl mörkret i. Skogen var kanske liten men mörkret i den var stort. Liksom sugande. Stig fanns och människor. Som ett rep man inte fick släppa taget om. Att mitt i var en mosse som sög neråt om man snubblade in i det man inte såg.
Stora Mossen är en station man ryser vid när man stannar där och alla dörrarna slås upp.

Åkeshov. Det är två saker med Åkeshov. Jag följde med Per Persson till Åkeshovsbadet när han åkte dit med sin pappa. Tvål och lukt. Och inga kläder. Fick man ha inga kläder? Hur hittar man tillbaks till kläderna igen? Simbassäng. Och lukt igen. Simbassängen var bara en kall parentes för det där med kläderna.

Passerar Frisörernas Hus. Där stod hon en gång som en fågel jag var rädd för.
Jag räknade sekunderna i mörkret mellan Islandstorget och Blackeberg.
Så mörkt att fönstret blev en spegel.
Jag såg gammal ut. Gammal och liten.

Om du kommer bort nån gång, Göran, kom ihåg att det ska stå Hässelby på vagnen. Kom ihåg det. Hässelby.

Jaha. Jag nickade in i min sexåriga själ. Hässelby. Men hette det inte Blackeberg där vi bor. Jo, Blackeberg ska det vara. Men Hässelby också på nåt sätt. Om jag kommer bort. Det får jag se till att jag inte kommer. Eller heter det gör.

Jag tittade upp omkring mig. Kände inte igen nån. Inte en enda. En flod av is och mörker tömdes över huvet på mig. Klöv mig ner till knäna. Så det var det här.
Jag flyttade fötterna lite till nån annanstans där det var som vanligt, men kunde inte röra dem.
Man har kvar händerna. Men de blir nariga vedträn.
Det spelar ingen roll om man blir hittad och räddad eller ej. Man kan inte tala mer.