Julgransdikter: n-o

 
Nils

mellan gatan och parken
kanske du mer är
van att se mig
stå och stryka eld på en
tändsticka och hålla för
så att flamman går över
till blosset mellan läpparna

precis som statyer
i allan tid har plägat
mot rost och frost
för människor med öppna
ögon och goda

men nu är nu
och vi ses igen
förutan minsta
rim till skydd

solen är försenad men det gör inget
det går ju alltid
att fäkta med armarna
det är så man gör
åkarbrasor eller vingar
eller för den delen
tvättar sina fönster
genomskinliga

de utposter av glas
som inget annat är
än rinnande sand

vår tändsticka är att
inte kasta bort vad vi har
i mörkret mellan oss
kan du stryka över skräcken med min hand

du rosenbarn
du barn av natten
jag sötebrödsönskar dig
en liten låga
som bara är din



Om intet görande och låtande

jag har alltid tänkt
min hjärna består
av ett sammelsbludd

när folk tilltalar mig
ordnas inte deras ord ordentligt
de mera dunstar in i mig som en rök

en molnbevandrad solosoldat
inom det omedvetna
medvetandets gränser

som framförd av en galax
som vetenskapligt långt härifrån
bakar in sin mening i en paj

högan gräs och godan ro fladdrande i vin-
den på grinden som sväng-
er ut och svänger in

en hopsmet av
krynnor och varma blår
till midjan bara i verklighet

som den som sänker sig ner
i någons minne
med fingrarna från en sommarbrygga

en
torr sten
som vill bli våt

du är en människa
det är ingen botten i dig
du är så som en brun brunn
där det du känner och tänker flyger
i vida svängar som svarta och vita fåglar 
vilda sorgsna skränande stumma stora små svarta och vita fåglar
flygande i dina landskaps vikande landskap
slumpvärldar som vidgar och vidgar sig

som om mjölkpaketet grepe vitt om Vintergatans
mjölk