Kramia

I landet Skleurien finns en lite skamfilad stad som heter Egirevs. Ja, ni kanske inte har sån koll på just det landet, det finns så många. Men städerna kanske ni skymtat nån gång? Egirevs ligger t ex inte särskilt långt från det mer välmående Egron. 

Men i alla fall. I Egirevs flyttade det en dag in en väldigt speciell person. Tage Före hette han. Tage för att han hette så och Före för att han var före de allra flesta i idéer. Han såg ganska direkt att här i Egirevs var det många som var välbeställda när det gäller kramar. Ett stort överskott på kramar hos dem, kunde han konstatera. Samtidigt som många andra inte hade blivit kramade så mycket alls, ja många kunde uppvisa ett skrämmande underskott härvidlag.
Hrm, tänkte Tage då. Kramar för människor är ju som typ bensin för bilar. Och det var då han fick sin idé.

Eller affärsidé, kan man till och med säga. För han skrev ner den i en affärsplan. Ja, inte en sån där på 100 sidor, där orden väller som lämlar över varandra. Och inte heller på 10 sidor. Eller på en sida. Eller i en enda mening. Affärsplanen var ett enda ord: Krambalans.
Det ordet skrevs ut på en liten klisterlapp som han gav till alla anställda i hans nya företag. På baksidan stod företagets namn: Kramia. För alla nya företag måste heta nåt med –ia på slutet. Det är lag på det.

Så hans anställda gick ut på gatorna och gav en kram till dem som hade tydligt kramunderskott. Det funkade utmärkt. Folks underskott på kramar minskade och de blev gladare. Med en spin-off-effekt att de också jobbade bättre. Tages företag hade fått en bra start.

Och folk började nu anmäla sig till den här verksamheten. Både folk med under- och överskott. För det kostade inget för nån. Betalt fick Tage genom att BNP ökade, han hade nån slags provision där. Och överskottsmänniskan tjänade på en kram till underskottsmänniskan genom att BNP tog ett skutt uppåt, eftersom underskottaren nu skapade större utrymme för lön eller pension eller vad nu överskottaren hade.

Och Tage blev jätteglad. För det var ju inte bara tjäna pengar som var hans affärsidé, det var krambalans. Som vision. Och vägen dit var att hela tiden få en lite jämnare fördelning av denna vara mellan folk. Genom att underskottaren fick en kram av nån. 

Den under- eller överskottare som ville vara med, fick en sån där klisterlapp fäst på insidan av handleden som visade plus eller minus genom ett finurligt chip. Sen var det bara att kramas.

Företaget Kramia blomstrade. Och nu kan man ju tro att allt var plain sailing och bara flöt på. Men då upptäckte Tages medarbetare någonting. Överskottarnas kraminnehav minskade inte! Tvärtom. För när man tänker efter så är det ju på det viset att den som ger en kram också får en kram. Samtidigt. Det är liksom inbyggt i kramaktiviteten. Och gör att bådas kraminnehav ökar. Vilket väl är bra, men få se, hur går det då med krambalansen?

Det här hade Tage inte tänkt på. Hans företag hade gett en katapultskjuts uppåt åt kraminnehavet, men den sneda krambalansen stod bara och stampade. Krambalansen, som var företagets själva affärsidé. Men han blev i hemlighet glad även över detta. För är man en Tage så är det just knutar som uppstår, fnurror på trådar, som är det roliga att ge sig i kast med. Heter man Före i efternamn så gör man.
Hela Kramia bestod av hundratalet krambalanserade medarbetare och hela tiden strömmade det in fler. Fint, de fick hjälpa till med att adressera den nya issue som uppstått. Tage t o m byggde upp en hel stad, Kramnad, där hela företaget i lugn och ro kunde lägga pannan i stora problemlösande veck.

Men Egirevs, då? Ja, där gick nu allt fler omkring med små klisterlappar på insidan av handleden. Och på fler och fler stod det plus. Och de kände att det där med att vara människa var nog rätt okej när allt kom omkring. Och kurvorna och pilarna på jobben bara spin-offade uppåt, hade jättesvårt att peka ner.

Man kände knappt igen stan. Det var som om själva byggnaderna och gatorna hade börjat sträcka på sig. De fick nästan som en ny tideräkning i staden, nu var det bara tiden före Tage och tiden efter. Årtal och september och oktober och sånt försvann som i en dimma, tillsammans med allt glömt och förkrympt. Ja, det fanns t o m folk som blev så till sig av allt det här, att de började läsa stadens namn baklänges.
.

Mojito

i andra änden av stan
genom bärnstensgatorna
med lessna farbrorn

stupande genväg
genom vita murade
gränder

and my
Rain Bird Bar
against the orange lizard wall

så fuktigt att man kan krama
sitt hår lockigt

trädgårdsskratt
och natten som eldflugor kvar
.

Sliparvillan, 10 minuter på gården

Nä, kom ut. Vi börjar ute. 

Och vi lydde, alla tretton eller fjorton eller hur många vi nu var, och ställde oss i en ring ute på gårn, d v s jag kom sist dit, knöt gympaskorna och när jag kom fram till dem hade de redan bildat en ring, men jag blev insläppt direkt och så stod vi då i en ring och höll varandras händer, vad skulle det här bli, skulle vi sjunga.

Men Bob sa: stå bara stilla, känn hur lugnt det är att stå här, hur stadigt ni står, blunda, känn hur det bara är just nu, vinden som rör lätt era ansikten, den bara smeker dig lätt över kinden, och syret som är där överallt omkring dig redo för dig att andas in.

Känn era fötter, titta ner på dem, känn hur de står på jorden, det är det som dom gör, det är det vi gör nu, står här med hela världen under oss, vi kan blunda. Så många som vaknar just nu, så många som går och lägger sig, i strålande lycka eller djupaste sorg. Så många barn som skriker, som får mjölk, så många mammor, en hel ocean av mjölk under oss som barnen dricker ur sina mammor. Det är hundar och städer och byar och folk som sjunger, en indier som vandrar till knäna i vatten på sitt risfält, en häst som gnäggar i stallet, en fågel som letar …

Och Bob Hansson fortsatte sina lätta ord om allt myller under oss, och jag blundade och kunde se den där indiern vada på risfältet och alla miljoner barnamunnar som diade mamma och djur och människor och städer och öknar och oceaner, allt liv och alla drömmar alldeles under mina fötter just nu, kände det märkliga enorma att vara del av allt, jag stod på toppen av världen, som var ett klot som vände sig runt i en rymd av gnistrande stjärnor och ofattbar svindel …

Kanske bara en 10 minuter stod vi där. Släppte sen varandras händer och gick in igen i Sliparvillan för att börja dagens skrivarkurs.
.

Regn, regn

Det regnar ute och jag tittar på en film på teve där det regnar.

Pianot heter den. Ser en mamma och en flicka pulsa i gyttja i långa kjolar. Medan regnet forsar om dem. Men de fortsätter. Det blir stora hål efter deras skodon. Om solen skinit hade man inte vetat att de nånsin gått där. Det vet man nu.

De har gamla amerikanska hattar på sig, kvinnorna i filmen, sådana där som ser ut som lampskärmar. Det ser ut som om deras huvud är glödlampan inuti lampskärmen. Det i lampan som är själva ljuset.

Och hon sitter på stranden och spelar på ett stort piano. Obekymrad om, ja allt omkring som inte är spelet på pianot. Lugnt. Precis som piano betyder.

Regnet mot marken låter som fingrar mot tangenter. Nej inte som fingrar. Som händer. Som applåderar. Milt. Som ett preludium före applåder från publik. Som regn är ett preludium av hav.

Preludium. Pre som i före. Ludium som i spel. Ett spel före ett spel.

Tänker på nåt jag skrev för länge sen:

kan det regna en hel dag?
hela veckan?



hur länge kan det forsa

och pöla och plaska och

dränka och drizzla ner så här

från himlen? 



det våta är en vilja

genom en hinna



jag som är vattuman

vet inget mer

om vatten



regndroppens färd genom fallandet

liknar inte regnets



den faller med sin tyngd

i ett alldeles

eget hjärtslag



som de andra

av samma regn



i den molnvattenlängtan

där alla förälskade regndroppar

slåss för
sitt rinnande liv
.

Folkmordet och sexpunktsplanen

Ryssland och USA har gjort upp i Syrienfrågan. 

Nöjda och glada efter tre dagars hårda nattmanglingar i Geneve stiger Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov och USAs utrikesminister John Kerry ut på trappan och håller en gemensam presskonferens.

De har kommit överens om en sexpunktsplan. Plötslig förbrödring mellan de två när de presenterar planen och - om det beror på vodka eller vad det är - så kallar de t o m varandra vid förnamn.

Som min kollega Jompa här säger, så …
Jag vill här instämma i Sigges uttalande att …

Så här ser den ståtliga planen ut i sina sex punkter.

1) Alla kemiska vapen måste snabbt under internationell kontroll.
2) Syrien måste inom en vecka överlämna en lista på alla sina kemiska vapen.
3) Vapnen måste skyndsamt förstöras. (Skyndsamt = senast i mitten nästa år)
4) Syrien måste ge inspektörerna omedelbart och obegränsat tillträde till alla platser med kemiska vapen. (Omedelbart = senast i november)
5) Alla kemiska vapen måste både förstöras och flyttas från Syrien.
6) Om Syrien inte lever upp till dessa åtaganden, tas det upp i FN enligt resolution i kapitel 7, som innebär att FN kan ta till militärt våld.

Punkt 1 är som synes lite vag. Finns mest med som dekoration. ”Snabbt” är ett blommigt uttryck som kan betyda allt mellan 4 minuter och 49 år.
Punkt 2. Så om en vecka kan svanhalsen i Damaskus överlämna en lista där det står ”nä, vi hade inga”.
Punkt 3. Svanhalsen: Vaddå förstöras? Det fanns ju inga!
Punkt 4. Svanhalsen: Inspektera kemiska vapen? Hurdå? Vi har ju inga!
Punkt 5. Svanhalsen: Ska de både förstöras och flyttas från Syrien, de kemiska vapen som inte finns?
Punkt 6. Dvs tas upp i FN:s säkerhetsråd. Svanhalsen håller här handen för munnen och har svårt att hålla sig för skratt.

Och det jag skrev för ett bra tag sedan gäller tyvärr fortfarande:

Gevärsskulorna yr igen.
Al-Assad skjuter barn i Syrien.

De obeväpnade flyr igen.
Al-Assad dödar gamla i Syrien.

Det är vansinnet som styr igen.
Al-Assad gasar civila i Syrien.

Och FN? De ingriper ej.
Kina och Ryssland säger nej.
De har ju veto, eller hur?
Och stöder alltid en diktatur.

Vi hör om regeringens tortyr igen.
Al-Assad slaktar sitt folk i Syrien.

Skulle han vara president av Syrien?
Jag tittar på hans bild och spyr igen.

Och ännu en dag gryr igen
över det skändade Syrien.
.

Fredagen den trettonde

Leppe Teppe Tepp var full med regn.
Hans Amalia hade inte kommit tillbaks.
Det var avstånden som höll henne borta.

Om han samlade alla dar med henne
i sitt öga
skulle det inte gå att få mer regn.

Leppe Teppe Tepp dunkade i takt
med två fingrar mot bordsduken.
Först försiktigt.
Och sjöng.

… å glaset tog Leppe Teppe Tepp
å glaset tog ja
å glaset tog Leppe Teppe Tepp
å glaset tog ja
å glaset tog Amalia
som bad oss dricka bra
å glaset tog alla raska gossar
som i salen där va …

… i finkan kom Leppe Teppe Tepp
i finkan kom ja
i finkan kom Leppe Teppe Tepp
i finkan kom ja
i finkan kom Amalia
som bad oss dricka bra
i finkan kom alla raska gossar
som i salen där va …

… och utsläppt blev Leppe Tepp Tepp
och utsläppt blev ja
och utsläppt blev Leppe Teppe Tepp
och utsläppt blev ja
och utsläppt blev Amalia
som bad oss dricka bra
och utsläppt blev alla raska gossar
som i salen där va …

På Amalia höll han ut.
Alltid långt på Amalia.
Man kunde aldrig hålla ut tillräckligt länge
på Amalia.

De sjöng de verserna
under de välvda ekande taken
innan de kröp till sin varma kojs.

Man kan aldrig hålla ut tillräckligt länge på
Amalia.
Medan det mjuka regnet faller. 
.

Kurre & Åsa och skolbagen

En välbekant duns. Eller två st egentligen. Det var länge sen. Men när jag tittar ner på tangentbordet så står de där som om de aldrig gjort annat.

Kurre: - Har du gjort nåt pinsamt,
Åsa: - så där jättepinsamt nån gång?
- Vad säger ni? Pinsamt? Javisst har jag det, jättemånga gånger så klart.
Åsa:- Berät-
Kurre: - ta det!
- Jovisst kan jag. Vad ska jag ta? Jo, det där förstås … men jag vet inte om det är det ni menar …
K: - Vi säger till om det inte är till-
Å: - räckligt pinsamt. Kör igång!

- Jo, jag tänkte på läkarundersökningen när jag gick på lågstadiet.
Å: - Läkarundersökning? Ja,
K: - det låter lovande!
- Ja, då stod vi smågrabbar i en lång kö framför doktorn. Han skulle titta på vår hållning, hur vi stod. Han var en sån där som man hade väldig respekt för, ja det hade man för alla vuxna då, i alla fall hade jag det, ibland nästan skräck. Och jag minns han hade stora händer och hår i näsan.
K: - Men hur fick han plats med stora händer i näsan?
Å: - Tyst, Kurre, lyssna bara, det här är bra.
- Och framför mig stod nån annan, Nalle tror jag. Och till Nalle sa han ”du är sned i ryggen, i vilken hand bär du skolväskan?”. Nalle sa ”höger hand”. Då sa han ”bär den i vänster i stället”. Och så ringde det ut innan det blev min tur.
Och hemma minns jag att jag stod framför spegeln. Är jag inte lite sned jag också? Jo, bestämt är jag det. Så jag började bära skolbagen i vänster hand i stället för höger, jag också.

Å: - Skol-
K: - bagen?
- Ja, vi sa alltid bagen, aldrig väskan. I alla fall så blev det läkarundersökning igen om några dar och nu stod jag först i kön. Och det var samma doktor Näshår. Han tittade kort på mig och sa ”du är sned i ryggen, i vilken hand bär du skolväskan?” Och jag sa som det var ”i vänster hand”. Och då sa han ”bär den i höger i stället”. Och då började jag bära skolbagen i höger hand igen som jag alltid gjort.

K: - Men varför sa du
Å: - inte att du redan bytt?
- Jag vågade inte. Han hade ju aldrig sagt till mig att byta.
Å: - Men varför bytte du tillbaka? Du
K: - bar ju den redan i vänster hand!  
- Jag vågade inte annat. Han hade ju sagt till mig.
K: - Men ingen visste ju om nåt, ingen märkte nåt, bara du
Å: - själv, så det här ju inte pinsamt, bara lite enfaldigt och fegt.
- Jo, det är oerhört pinsamt. Nu. När jag berättar det för er. Vem vill bli ertappad som enfaldig fegis?

De muttrar då nåt om ok det var väl en hyfsat pinsam storry då, men det var näshåren som räddade den och fortfarande småmuttrande hoppar de tillbaka in i bloggpennan.

Jag håller densamma nogsamt upprätt nu, så de inte ska drulla ut igen, medan jag åser min spegelbild i glaset på skärmen. Men visst ser jag väl lite sned ut i ryggen?
.