Och vi lydde, alla tretton eller fjorton eller hur många vi nu var, och ställde oss i en ring ute på gårn, d v s jag kom sist dit, knöt gympaskorna och när jag kom fram till dem hade de redan bildat en ring, men jag blev insläppt direkt och så stod vi då i en ring och höll varandras händer, vad skulle det här bli, skulle vi sjunga.
Men Bob sa: stå bara stilla, känn hur lugnt det är att stå här, hur stadigt ni står, blunda, känn hur det bara är just nu, vinden som rör lätt era ansikten, den bara smeker dig lätt över kinden, och syret som är där överallt omkring dig redo för dig att andas in.
Känn era fötter, titta ner på dem, känn hur de står på jorden, det är det som dom gör, det är det vi gör nu, står här med hela världen under oss, vi kan blunda. Så många som vaknar just nu, så många som går och lägger sig, i strålande lycka eller djupaste sorg. Så många barn som skriker, som får mjölk, så många mammor, en hel ocean av mjölk under oss som barnen dricker ur sina mammor. Det är hundar och städer och byar och folk som sjunger, en indier som vandrar till knäna i vatten på sitt risfält, en häst som gnäggar i stallet, en fågel som letar …
Och Bob Hansson fortsatte sina lätta ord om allt myller under oss, och jag blundade och kunde se den där indiern vada på risfältet och alla miljoner barnamunnar som diade mamma och djur och människor och städer och öknar och oceaner, allt liv och alla drömmar alldeles under mina fötter just nu, kände det märkliga enorma att vara del av allt, jag stod på toppen av världen, som var ett klot som vände sig runt i en rymd av gnistrande stjärnor och ofattbar svindel …
Kanske bara en 10 minuter stod vi där. Släppte sen varandras händer och gick in igen i Sliparvillan för att börja dagens skrivarkurs.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar