Men i alla fall. I Egirevs flyttade det en dag in en väldigt speciell person. Tage Före hette han. Tage för att han hette så och Före för att han var före de allra flesta i idéer. Han såg ganska direkt att här i Egirevs var det många som var välbeställda när det gäller kramar. Ett stort överskott på kramar hos dem, kunde han konstatera. Samtidigt som många andra inte hade blivit kramade så mycket alls, ja många kunde uppvisa ett skrämmande underskott härvidlag.
Hrm, tänkte Tage då. Kramar för människor är ju som typ bensin för bilar. Och det var då han fick sin idé.
Eller affärsidé, kan man till och med säga. För han skrev ner den i en affärsplan. Ja, inte en sån där på 100 sidor, där orden väller som lämlar över varandra. Och inte heller på 10 sidor. Eller på en sida. Eller i en enda mening. Affärsplanen var ett enda ord: Krambalans.
Det ordet skrevs ut på en liten klisterlapp som han gav till alla anställda i hans nya företag. På baksidan stod företagets namn: Kramia. För alla nya företag måste heta nåt med –ia på slutet. Det är lag på det.
Så hans anställda gick ut på gatorna och gav en kram till dem som hade tydligt kramunderskott. Det funkade utmärkt. Folks underskott på kramar minskade och de blev gladare. Med en spin-off-effekt att de också jobbade bättre. Tages företag hade fått en bra start.
Och folk började nu anmäla sig till den här verksamheten. Både folk med under- och överskott. För det kostade inget för nån. Betalt fick Tage genom att BNP ökade, han hade nån slags provision där. Och överskottsmänniskan tjänade på en kram till underskottsmänniskan genom att BNP tog ett skutt uppåt, eftersom underskottaren nu skapade större utrymme för lön eller pension eller vad nu överskottaren hade.
Och Tage blev jätteglad. För det var ju inte bara tjäna pengar som var hans affärsidé, det var krambalans. Som vision. Och vägen dit var att hela tiden få en lite jämnare fördelning av denna vara mellan folk. Genom att underskottaren fick en kram av nån.
Den under- eller överskottare som ville vara med, fick en sån där klisterlapp fäst på insidan av handleden som visade plus eller minus genom ett finurligt chip. Sen var det bara att kramas.
Företaget Kramia blomstrade. Och nu kan man ju tro att allt var plain sailing och bara flöt på. Men då upptäckte Tages medarbetare någonting. Överskottarnas kraminnehav minskade inte! Tvärtom. För när man tänker efter så är det ju på det viset att den som ger en kram också får en kram. Samtidigt. Det är liksom inbyggt i kramaktiviteten. Och gör att bådas kraminnehav ökar. Vilket väl är bra, men få se, hur går det då med krambalansen?
Det här hade Tage inte tänkt på. Hans företag hade gett en katapultskjuts uppåt åt kraminnehavet, men den sneda krambalansen stod bara och stampade. Krambalansen, som var företagets själva affärsidé. Men han blev i hemlighet glad även över detta. För är man en Tage så är det just knutar som uppstår, fnurror på trådar, som är det roliga att ge sig i kast med. Heter man Före i efternamn så gör man.
Hela Kramia bestod av hundratalet krambalanserade medarbetare och hela tiden strömmade det in fler. Fint, de fick hjälpa till med att adressera den nya issue som uppstått. Tage t o m byggde upp en hel stad, Kramnad, där hela företaget i lugn och ro kunde lägga pannan i stora problemlösande veck.
Men Egirevs, då? Ja, där gick nu allt fler omkring med små klisterlappar på insidan av handleden. Och på fler och fler stod det plus. Och de kände att det där med att vara människa var nog rätt okej när allt kom omkring. Och kurvorna och pilarna på jobben bara spin-offade uppåt, hade jättesvårt att peka ner.
Man kände knappt igen stan. Det var som om själva byggnaderna och gatorna hade börjat sträcka på sig. De fick nästan som en ny tideräkning i staden, nu var det bara tiden före Tage och tiden efter. Årtal och september och oktober och sånt försvann som i en dimma, tillsammans med allt glömt och förkrympt. Ja, det fanns t o m folk som blev så till sig av allt det här, att de började läsa stadens namn baklänges.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar