Pianot heter den. Ser en mamma och en flicka pulsa i gyttja i långa kjolar. Medan regnet forsar om dem. Men de fortsätter. Det blir stora hål efter deras skodon. Om solen skinit hade man inte vetat att de nånsin gått där. Det vet man nu.
De har gamla amerikanska hattar på sig, kvinnorna i filmen, sådana där som ser ut som lampskärmar. Det ser ut som om deras huvud är glödlampan inuti lampskärmen. Det i lampan som är själva ljuset.
Och hon sitter på stranden och spelar på ett stort piano. Obekymrad om, ja allt omkring som inte är spelet på pianot. Lugnt. Precis som piano betyder.
Regnet mot marken låter som fingrar mot tangenter. Nej inte som fingrar. Som händer. Som applåderar. Milt. Som ett preludium före applåder från publik. Som regn är ett preludium av hav.
Preludium. Pre som i före. Ludium som i spel. Ett spel före ett spel.
Tänker på nåt jag skrev för länge sen:
kan det regna en hel dag?
hela veckan?
hur länge kan det forsa
och pöla och plaska och
dränka och drizzla ner så här
från himlen?
det våta är en vilja
genom en hinna
jag som är vattuman
vet inget mer
om vatten
regndroppens färd genom fallandet
liknar inte regnets
den faller med sin tyngd
i ett alldeles
eget hjärtslag
som de andra
av samma regn
i den molnvattenlängtan
där alla förälskade regndroppar
slåss för
sitt rinnande liv
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar