Bean är ju bara bra i korta enskildheter, säger man. I en hel film, som den här med semestern, håller han inte. Säger man. Men min mage frustar i lyckliga implosioner över Rowan Atkinsons mästerverk ”Mr Beans semester” och varje gång jag ser den, ser jag nya saker.
Hans förmåga att med kropps- och minspel förmedla situationer och känslor står i en klass för sig på detta jordklot. Där Jim Carrey bara grimaserar, spelar Rowan Atkinson. Ja, det är ju så han heter egentligen, Mr Bean. Atkinson, menar jag, inte Carrey. Ord behöver han egentligen inte för att förmedla (här menar jag fortfarande Atkinson, dvs Mr Bean) och i filmer med honom (Atkinson-Bean) har man tagit bort talet. Modern stumfilm av 24 karat.
Man behöver knappt ha något färdigskrivet manus till honom. Hans skulle vara med i vår cabaré på jobbet! Jag ringer honom. Fast då skulle jag ju själv inte ha något att göra där. Så jag ringer honom inte. Fast jag har slutat i cabarén. Så jag ringer honom. Om jag nu slutat.
Vi hade förresten ett skämt om Mr Bean i vår cabaré, slår det mig nu. Vår försäkringsexpert nr 1 på jobbet var lik honom. Vi kan kalla honom förslagsvis Tom Estman. Så vi sa i ett ”telegram” att
”Tom Estman har inte synts till här på ett tag. Han har varit och provspelat som Mr Bean”.
Stora skratt. Till större delen beroende på att det är tacksamt att skämta om höjdare. Men också för att han var rätt lik.
Det är i och för sig inte så svårt att vara lik Mr Bean. Den där smala röda slipsen till udda kavaj. Så ser väl de flesta manliga politiker ut t ex. Och hans uppsyn à la 10-åring på utflykt. Jan Björklund kvalar ju in där.
Men med film är det som lifvet självt. Det gäller att inte gå de stora allfartsvägarna. Då sumpar man tillfället.
Och mister Bean.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar