Hej hej i stugå

Splisch. Och splasch. Som två regndroppar landade Kurre och Åsa på tangentbordet.

Kurre: - Det här var just snyggt.
Åsa: - Du med din bladlus!

- Jo, men det funkar, först måste det bli lite regn bara, sen kommer solen som bara den. Det vet varenda lus.

Å: - Fnys, det tror vi så mycket vi vill. Man ...
K: - ... fryser ju händerna av sig. Är det höst eller?
Å: - Bara för det så måste ...
K: - ... du berätta om stövlar.

- Stövlar, säger ni. Ja, det är lätt. Stövlar är Lars-Erik.

K - Lars-
Å - Erik?

- Ja, för mig är stövlar Lars-Erik. Han hade alltid stövlar. Förmodligen hade de flesta det på landet. Men det är hans stövlar jag minns. Det var nog för hans ”hej hej i stugå”.

Å - Hans
K - vad då?

Ja, ofta klev Lars-Erik bara på hos oss, minns aldrig att han knackade, gick bara rakt in med sina stövlar och alltid samma hälsningsfras ”hej hej i stugå”. Framhojtad med ett stort leende. Lite frejdigare typ än lillbrorsan Stig, alltså.

K: - Nu sa du
Å: - det igen

- Vad då? Stig?

Å: - Nej, "stugå", det heter
K: - väl ändå "stugan"?

- Jaså det, det är dalmål. Stugå, u:et är lite spetsigare än i rikssvenskan, "a" blir "å" som i många dialekter och ordet uttalas med grav accent, eller om det är akut accent jag menar, och alltså inte med akut accent som i rikssvenskan, eller om det nu är grav accent jag menar.

Jag tittade ner på Kurre och Åsa efter min klargörande utredning.

K: - Zzzn ...
Å: - ... ark ...

Så skyfflade jag försiktigt in dem i pennan igen. Dit där inga höstar stövlar och solen lyser milt.
.