Chocken är stor. Och förvåningen. Hamrén hade ju hamrat in att det som han ville se hos spelarna var attityd och mod. Eller shining som det heter på svenska.
Och det blågula laget var verkligen på hugget. Alltså det blågula ukrainska laget. Med det blågula svenska laget var det ju så att det var ett sånt publiktryck på läktarna, hemmapubliken hejade så. Det hade vi inte räknat med. Som tjuren Ferdinand stack vårt lag ut nosen på arenan och drog förskräckt tillbaka den igen.
Och genomförde matchen med blygt nedslagna ögon.
Inte alla dock. Det var två svenskar som var jättetaggade och som det bara sprutade adrenalin om. Glenn Strömberg och Daniel Nannskog. Enda nackdelen var dock att de bara var kommentatorer.
Hur det nu kom sig – om det kanske berodde på att det är svårt att spela fotboll med nedslagna ögon – så tog ukrainarna bara bollen från oss. Fick de verkligen göra det? En spelare i Ukraina som var särskilt elak var Sjevtjenko.
Andrej Sjevtjenko var 35 år så honom hade vi kallat en avdankad föredetting. Före matchen. Under matchen visade han att han varken förstod att han var avdankad eller föredetting. Så han sköt bollen in i vårt mål. Eller nickade var det väl. Så att det blev 1-1. Förstod han inte att det var 1-0 till Sverige det fortfarande skulle stå efter Zlatans mål alldeles innan?
Ännu större oförstånd visade han prov på en stund senare när han nickade in 2-1 till Ukraina. Hur tänkte karl´n? Förstod han inte att Strömberg och Nannskog skulle bli lessna?
Med den återhållsamhet som är kännetecknande för svenska sportjournalister, tävlar de i dag om vem som kan spy mest galla över spelarna, vilket förstås är det bästa sättet att försäkra sig om att vi förlorar även nästa match, som väl går mot England.
Men en kommentator i teverutan var en stor fröjd att se och lyssna på. På fyra ord får han mera sagt än alla de andra på fyra tusen. Vem jag tänker på?
Jo, Arne Hegerfors. Erfarne Hegerfors.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar