- Sorry. Tog lite tid. Hemsk trafik. Blev sinkad av bromsarna. Hiskligt många och hiskligt långsamma. Fick köra om dem i ett. Borg- och polisassistent Get-Inge Gerhardsson till er tjänst! Hopp upp. Jag förklarar mens vi flyger.
Dyvel kravlade upp och grabbade tag om Gerhardssons midja. Swisch upp i det blå. Dyvel blundade med ena ögat medan han tittade ner mot marken med det andra. Detta skyndande hela tiden!
- Borgmästaren tillika polismästaren hälsar som följer, hojtade Gerhardsson medan det fläktade runt Dyvels öron. Börja med att förhöra Benjamin Syrras personal. De är fem stycken. Allesammans får de ärva henne, så alla har motiv. Och alla har haft tillfälle att utföra dådet.
Nu hade Get-Inge Gerhardsson kommit över Stora Björkallén och cirklade sig ner till nummer 322. Fast han fortfarande bara tittade med ena ögat, såg Tor Dyvel några personer där. Det var den runde borg- och polismästaren Harald H. Humla. Och dalens webbkoordinator Arne Vimsen med sina långa trådsmala ben. De fem andra kände han inte igen.
Gerhardsson landade och Dyvel kravlade av. Kanske inte den mest imponerande av entréer av en detektiv kallad till ett mordfall.
- Fint, Dyvel, att du kom, brummade Harald Humla. Det här är de fem i personalen. Du får prata med dem sen. Jag måste fort iväg till svampen vid Surreplan. Har hört från Arne hur spyflugorna lever rövare där på Spy Bar. Du får lösa det här mordet själv. Rapportera bara till mig när du är klar. Lyssna först på det här.
Arne Vimsen tryckte på en apparat på bordet och Benjamin Syrras omisskännliga röst ljöd genom rummet.
Jag är förgiftad. Jag dör. Men jag v e t vem mördaren är. För jag s å g mördaren. Min syn är lika skarp som min sång är stark och vacker, ja vackrast i hela dalen, jag minns t ex hur jag sjöng i … vrrr .. (Arne Vimsen fick här snabbspola några minuter) …vrrr … och mördaren är - jag har nu bara en liten pyttestund kvar innan jag döden dör – mördaren är Tor Dyvel”.
Detektiven ryckte här till lite. Även polismästaren gjorde så när han såg att personalen var kvar. Han föste ut dem till rummet bredvid och vände sig till detektiv Dyvel.
- Ja, detta är enda spåret som finns, sa han. Offrets egen röst. Hon hittades död i morse. Förgiftad. Någon hade spetsat hennes morgonté med diklor-difenyl-trikloretan. DDT alltså. Ett bestialiskt dåd! Men hon hade tydligen en bandspelare i närheten. Tur för oss. Arne Vimsen, är det hennes röst?
- Ja, så sant jag är dalens nät- och kommunikationsexpert. Det är Benjamin Syrra på bandet.
- Och Arne, är det lika klart vilket namn hon säger där på slutet?
- Ja. Hon var den stora sång- och röstpedagogen, talar oerhört tydligt, om än lite fort. Ingen tvekan. Hon säger ”Tor Dyvel”
- Och med det lämnar vi fallet till dig, detektiv Tor Dyvel. På återseende!
- Jag heter Maximilian Myrr, sa den förste av dem. Har den äran att vara fruns betjänt. Ehuru ”var” måhända vore ett mer adekvat uttryckssätt härvidlag i beaktande av hennes beklagliga hädan-
- Tack, herr Myrr. Ni kan gå. Ta in nästa!
För omständlig, tänkte Tor Dyvel, skulle aldrig hunnit hälla gift i hennes te. Dyvel höjde pennan över de två rutorna han ritat på sin mage, MÖRDARE och EJ MÖRDARE. Och satte ett kryss i den senare.
- Jag är Hanna Honey, herrn. Är hembi-träde. Hemsk historia. Höll just på att koka honung och vaxa bordsduken och mata gråsuggorna när jag hörde´t från nån av drönarna. De där evigt lata-
- Tack, fröken Honey. Det var allt. Ta in nästa, tack.
Dyvel tvekade inte. Hur skulle hon haft tid med det också? Han satte ett kryss i EJ MÖRDARE.
- Åke Vårtbitare, herrn. Jag är trädgårdsmästaren. Fast hade inte så mycket att göra egentligen, satt mest och lyssnade på hennes sånger.
- Vilken gillade du bäst?
- Vårtbitarvals i ass-dur, herrn.
- Säger du det? Är min favorit också. Tack för det. Ta nu in nästa, sa Dyvel och satte ett kryss i rutan EJ MÖRDARE på magen.
- Jag är Maria Nyckelpiga, herrn. Sköter matlagning, inte mycket att göra i och för sig. Lite brynta larver, bara. Betydligt enklare än mitt förra jobb på lasarettet.
- Och vad gjorde ni där, fröken Maria?
- Jag var hjärnkirurg. Skönt att trappa ner lite.
- Tack, det var allt, sa detektiven. Ta in nästa, tack. Hmm, tänkte han. En kirurg räddar ju liv, inte tvärtom. Ett raskt kryss i EJ MÖRDARE.
Den femte ur Benjamin Syrras personal stod nu i rummet.
- Jag är hennes sekreterare. Eller var.
- Och ert namn?
- Mitt namn är Yvel, herrn.
Detektiven hajade till. Namnet var ju … kunde hon ha talat lite otydligt på bandet … men nej, inte dalens stora sång- och röstpedagog … omöjligt … så likheten bara en slump … synd, tänkte detektiven. Men satte inget kryss i någon ruta.
- Berätta mer om ert jobb, herr … ähh … Yvel.
- Det ska jag göra. Följ med så ska jag visa mitt arbetsrum.
Och detektiven följde nu med sekreteraren runt i huset, ur rum i rum, nedåt i huset gick de, tills de stod framför en stor tjock dörr. Sekreteraren öppnade. Dörren knarrade ödsligt.
Ett stort rum med jordgolv och inget fönster, bara ett enda litet hål i taket högt högt där uppe, som släppte in luft. Konstigt arbetsrum, skulle han just säga till sekreteraren, som hade hamnat ett steg bakom honom.
- Javisst ja, sa sekreteraren, glömde visst att nämna att mitt förnamn är Tord.
Och så steg han ut genom dörren, som gick igen. Klicket från låset ekade metalliskt i rummet.
/forts i nästa inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar