Deckare Dyvel och Sångerskans gåta, del 3

- Yvel, du läser för lite, sa detektiven.

Sekreteraren hade suttit och läppjat på ett glas myntate´ i sin favoritfåtölj i biblioteket. Han spillde nu ut glaset i knät och snurrade runt.
       - Va? Va? Du? Jag lämnade ju dig i går! Inlåst i källaren! Utan möjlighet att ta dig ut! Bara lilla hålet i taket! Och du kan ju inte flyga, det såg jag med egna ögon! Är det du eller ett spöke?
       - Yvel, Yvel. Gissa själv. Och liknar inte golvlampan där borta Benjamin Syrra, tycker du?
       Jo, titta, golvlampan hade plötsligt ögon. Gröna ögon. Vad är det här? Sekreteraren bleknade, kom halvvägs ur fåtöljen, och då strömmade Benjamin Syrras tolkning av Vårtbitarvals i Ass-dur genom rummet. 
       - Nej, kom inte tillbaka! Du kan inte leva! Inte med DDT i kroppen! Jag hällde ju själv dit det i din kopp! Benjamin Syrra, det kan inte vara du!

 - Självklart kan det inte vara hon, sa borgassistent tillika polisassistent Get-Inge Gerhardsson, och klev fram bakom golvlampan. Det är väl bara smala jag som kan få plats bakom en lampa.
       - Å, var det bara du, sa Tord Yvel, torkade sig i pannan och sjönk tillbaka i fåtöljen. Puh! Trodde ett ögonblick att det var Benjamin Syrra.
       Då rörde sig gardinen plötsligt. Sekreteraren drog häftigt efter andan när gardinen drogs åt sidan som av en osynlig hand.
       Ut i rummet steg borgmästaren tillika polismästaren Harald H. Humla.
       - Nej, Yvel, sa han. Benjamin Syrra kunde det inte vara. För henne hade du ju mördat. Som du sa alldeles nyss.
       Tord Yvel hade nu återfått lite av sitt lugn.
       - Alls icke, det har ni fått om bakfoten, bäste polismästare. Något sådant har jag då aldrig sagt, ni måtte ha hört fel, det var nog något annat jag sa. Akustiken här är-
       - Yvel, avbröt Harald H. Humla. Spelet är slut. Se er om i rummet!
       Sekreteraren gjorde förvånad så. Men det fanns inget att se. Detektiven stod där. Och polismästaren. Inga andra. Där var de stora bokhyllorna, en tavla på väggen föreställande en spindel, kronlampan i taket. Inget annat. Sekreteraren kunde andas ut.
       Då reste sig håret på hans armar. Spindelarmarna på tavlan spretade plötsligt ur ramen! Och ur tavlan och nerför väggen kröp nu webbkoordinator Arne Vimsen! Han ställde sig på golvet och tryckte på en knapp på något han höll i handen. 
       Och ut i rummet ljöd Yvels röst hög och klar.
       Du kan inte leva! Inte med DDT i kroppen! Jag hällde ju själv dit det i din kopp! Benjamin Syrra, det kan inte vara du!
      
Tord Yvel sjönk nu ihop i fåtöljen, hörde knappt ett ord av polismästarens ord om ”… under arrest för mordet på …”. Han vände sig till detektiven.
       - Men källaren? Hur kunde du fly?
       - Svaret, Yvel, har du här i rummet. Jag flög! Klöv ryggen, vecklade ut mina täckvingar och steg upp i luften, kunde precis klämma mig genom hålet i taket. Flög sedan till polismästaren och riggade den här fällan. Ja, det är sant att jag tycker flygning är starkt överreklamerat. Men jag kan flyga. Gör det dock bara när det är mörkt och om jag måste. Svaret är som sagt här i rummet. Vill du se det innan du förs bort?
       Yvel nickade tyst och alla följde detektiven med blicken när han gick fram till en av bokhyllorna.
       - Hmm, … E … F …G …här nånstans, ja här är den. Maria Gripes gripande roman Tordyveln flyger i skymningen. Alldeles uppenbarligen en obekant bok för dig, Yvel. Det var ju det jag sa, du läser för lite.

/forts i nästa inlägg